Sidenvägen

Gick av en slump in på en Gudrun Sjödén-affär häromdagen. Blir lite förvånad när jag upptäcker att jag verkligen tilltalas av vissa delar av märkets kollektioner(hon gör tydligen flera åt gången). Kläderna har en väldigt tydlig ”kulturtantsprofil” men om man försöker se bortom detta är det svårt att bortse från att denna mischmasch av nordisk smak, influenser från fjärran östern och andra exotiska platser är ganska tilltalande, rent estetiskt. Men det finns ett problem med detta. Sjödéns kollektioner heter saker som ”Sidenvägen”, ”Samarkand” och ”Tillbaka till Kina” och i texterna som presenterar varje kollektion på hemsidan är honnörsorden ”naturligt” och ”färgstarkt”. Är det bara jag som får en till en början svag men sedan ganska påtaglig känsla av exotism här? Införlivar inte Sjödén tanken på främmande platser och människor i U-länder som en sista utpost för en svunnen sorts människa, en mer naturlig sådan, som inte är lika ”förstörd” av västvärldens civilisation i sina kollektioner? En människa som är mycket närmare ursprunget, som nästan är som ett barn, som lever i ett med naturen och sina traditioner? En tanke i rakt nedstigande led från Rousseaus ”den ädle vilden” och Adam och Eva i den kristna skapelseberättelsens förfall efter att de ätit kunskapens frukt?
Detta är säkert ett ganska smart försäljningsknep av en designer med den sortens kundkrets som detta märke har, det vill säga medelålders damer med lust att pigga upp sitt trista vardagsliv med lite färg och med föreställningar om vad som är spännande och vad som är exotiskt. Detta är helt enkelt ett sätt att utnyttja gamla tankar om ”primitiva” folk och deras sätt att leva på som någon mycket mer naturligt och bättre än det västerländska sättet och tjäna pengar på det. Nu är ju inte Gudrun Sjödén ensam om att använda sig av främmande kulturers dräkttraditioner och dylikt när hon skapar kläder. Det är inte alls ovanligt med liknande influenser på catwalken i de stora modestäderna. Men jag menar att de gör det på ett annat sätt. Dessa kollektioner är alltid en salig röra av olika stilar, traditioner och material, men på något sätt behandlas alla dessa lika. Om en designer som visar sin kollektion på till exempel en modevecka har afrikanska mönster på sina kläder, för att ta ett exempel, är det mer ett stilgrepp än en referens till Afrika. Man uppskattar mönstret för vad det är, möjligtvis att man tycker att det finns något fräscht i att ha med något som i praktiken är så långt ifrån den västerländska modevärlden som det bara är. Även fast detta kan tyckas vara ganska cyniskt, med tanke på situationen i till exempel Afrika, så är det egentligen inte mer än en ganska oskyldig lek med färg och mönster. Att göra en Gudrun Sjödén och basera hela sin höstkollektion på tanken om exotiska platser och människor som alla är, underförstått, kanske lite mer primitiva, men som också har förstått en massa som vi svenskar inte har, etc, och tjäna pengar på denna föreställning, det är däremot cyniskt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är den sortens medelålders vita kvinnor som flyger ner till Afrika på semester och skaffar sig en infödd, ung, pojkvän för en vecka som köper hennes kläder. Även fast jag själv verkligen inte skulle ha något emot att inneha några av hennes haremsbyxor eller tunikor denna vinter. Ägnar jag mig åt exotism då? Eller tycker jag bara att det är estetiskt tilltalande?


Tycker denna bild från en av hennes kollektioner för vinter07 illustrerar vad detta inlägg handlar om ganska bra.
Från www.gudrunsjoden.com