Att balansera mellan två ytterligheter

Var för några månader på en öppen föreläsning på Stockholms Universitet som anordnades av Centrum för modevetenskap där Elisabeth Wilson föreläste. Wilson har skrivit ”Adorned in Dreams- fashion and modernity” som grundkurs I i just modevetenskap på SU har som kurslitteratur. En mycket intressant bok, som namnet antyder. Hursomhelst så var just denna föreläsning på temat ”Photography, Fashion and Memory” Modefotografi är en intressant genre inom fotografi då det delvis fungerar som en sorts konsumentupplysning där man visar upp vad som finns tillgängligt, ofta nämns även inköpsställe och pris, men även är ett konstnärligt uttryck. Vissa modefotografier är väldigt abstrakta med suddiga modeller i något som kanske kan tänkas vara ett plagg och som endast går att identifiera genom bildtexten ”Dress: Balenciaga” för att ta ett exempel. Den balanserar hela tiden på gränsen mellan dessa två ytterligheter. Skulle bildtexten tas bort skulle fotografiet helt plötsligt bli bara ett konstfotografi och detta skulle säkert tyckas vara meningslöst att ha i till exempel en modetidning enligt många. Modefotografiet måste upplysa läsaren om vad för plagg det är som figurerar i bilden. Att man kanske inte har råd eller tillgång till att köpa det sedan är en annan sak.
Både mode och fotografi är områden som från början har haft svårt att bli tagna på allvar och att räknas som stor konst. Kanske delvis för att stor konst på något sätt ska beskriva det eviga, medan mode och fotografiet ofta beskriver ögonblicket. Att dessa båda områden dessutom ofta har en uppenbar koppling till kapitalism gör att det ofta inte ses som lika fint som annan konst.
En sak som Elisabeth Wilson tog upp under denna föreläsning som jag fann väldigt intressant är modefotografiet som tidsdokument över hur människor i en viss tid klädde sig. Hon menar att det är helt värdelöst som sådant. Modefotografier visar egentligen bara hur den aktuella tidningen, och den som stylat reportaget, vill att människor, kvinnor, ska klä sig. De är en sorts utopier från en svunnen tid. På det sättet kan de ju dock vara intressanta att studera. Mode handlar om att försöka skapa det perfekta ögonblicket genom kläder och detta förstärks när det fotograferas. Så ett modefotografi förmedlar egentligen det perfekta ögonblicket i bild. Och det kan också vara intressant att studera, hur ett sådant kunde tänkas se ut för x antal år sedan.



Denna bild får väl anses vara ganska lyckad som modefotografi, då både den konstnärliga delen får stort utrymme samtidigt som plaggen och hur de bärs redovisas tydligt. Men så är det också, som ni säkert vet, ett Vogue-omslag från 1950 som Irving Penn fotograferat.