Korrläsning etc.

Bläddrar i svenska modemagasinet Perfect och förundras över hur tidningen verkligen dragit hela mode hjärta reklam-förhållandet till sin spets. Jag har väldigt svårt att skilja annonserna från modereportagen, och de textstycken som finns med låter som reklam, i mina öron.
"Betydligt mindre än St.Moritz, men betydligt mer sofistikerat, är Gstaad. Denna anrika schweiziska alpby är för evigt associerad med glamour och lyx. Och ingenstans glittrar det lika tätt som längst affärsgatan Haupterstrasse(...) Gstaads kronjuvel är Palace hotel, ett femstjärnigt palats på höjden som sedan ett halvt sekel tillbaka drivs av familjen Scherz. I hotellet ligger även Gstaads bästa nattklubb"
Texten ligger under en bild på en Pradasko, en puderdosa från Chanel och en väska från Hermés. Jag förstår inte. Tidningen har även begåvats med särskrivningar och ett i övrigt lite osmidigt språk. Modereportage och -fotografierna är det absolut inget fel på, men texten, bespara mig.

Läste även en intervju med någon av Fashion Tale-grundarna(kommer tyvärr ej ihåg namn) där han förklarade att de valt att göra ett magasin med endast modefotografi efter som de själva tyckte bättre om mode i bild än i text, och det finns det absolut många som gör. Men jag kan inte låta bli att slås av tanken att det känns som en allmän tendens. Sverige har många kompetenta stylister och modefotografer, men när det kommer till textkvalitén i många av de renodlade modemagasinen är det sällan de håller samma klass. Kanske då lika bra att strunta i det? Finns inget så banalt som en banal text om mode... Eller så lägger man ner lite tid och budget på att hitta de bra svenska modejournalister som faktiskt finns. (Och på att hitta bra korrläsare)

"Down the rabbit-hole""

Hösten är en tid för eskapism. Hösteskapismens självklara höjdpunkt är Paris modevecka. Medan kurserna faller likt jojoar på börserna runt om i världen tar amasoner stolta steg på catwalken iklädda allt från skrynkligt guld till svartvita pipkragar. En del ramlar i år, symptomatiskt nog, men resten står raka i ryggen.

Jag har inte tid för något annat än kursböcker just nu. Minimalt med eskapism för mig alltså, men de små pauser jag ger mig själv ägnas mer eller mindre åt frenetiskt uppdaterande av style.com och bläddrande i Lewis Carolls Alice i Underlandet och Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, tips!

...

Innan den industriella revolutionen, och den möjlighet att producera kläder till en lägre kostnad som kom med den, var kläder(och övriga textilier) en av de mer dyrbara delarna av ett hem. En genomsnittligt fattig person ägde oftast bara en uppsättning kläder som användes tills de var bokstavligen utslitna. Kläder, tillsammans med ädelstenar och smycken, användes ibland också som betalning när det inte fanns tillgång till guld eller valuta. Detta är något som vi alla kan kontemplera över vid nästa Acne-utförsäljning.

Källa: Diane Crane "Fashion and Its Social Agendas" University of Chicago Press 2000

Audrey's Dance

Jag har, sist av alla, laddat ner Twin Peaks och börjat se på det, avsnitt efter avsnitt. Fantastisk serie, men det är ju en allmän åsikt. En rollkaraktär i Twin Peaks, Audrey Horne, bär alltid den sortens veckade kjolar som jag haft varma känslor för på sistone. Det är kanske en slump, men kanske inte.



Antagligen lägger jag märke till att hon bär sådana just för att jag själv gör det nu. Audreys är dock lite korta, de får gärna vara längre än till knähöjd.

Modenationalism

Jag ser järtecken överallt. Alla rapporter från den globala ekonomin visar att saker inte står helt rätt till. Eller kanske är det precis det de gör, rättar till sig, rättar upp sig. Läste en text i någon DN från i veckan om Göteborgs bokmässa där årets program beskrevs. Tydligen har de varje år särskilda land vars litteratur de vill lyfta fram; Indien och Rumänien i år. Detta skrev de med tillägget att dessa arrangemang ändå får relativt lite uppmärksamhet. De riktiga dragplåstren på mässan är tydligen de svenska författarna och förlagen. Enligt någon rapport om svenskars bokinköp(enligt DN alltså, kan tyvärr inte uppge källa närmare än så) ökar läsandet av svenska författare mest, och intresset för översatt skönlitteratur har minskat relativt drastiskt.

Nationalism är ett hemskt fult ord i Sverige. Det är lika fult som att deklarera att man är stolt över sitt land och liknande saker. Ändå beter sig svenskar i väldigt hög grad just så nu, i alla fall när det gäller kultur- och designkonsumtion. Sverige har världens snyggaste jeans och världens bästa smak. Här finns inte plats för onödiga krusiduller- svensk design brukar beskrivas som just stilren. Ren? Från vad?
En av de saker som svenskar, eller i alla fall de som bor i huvudstaden, brukar beskriva som bra med Sverige är att alla är så snygga, eller i alla fall klär sig snyggt. I detta påstående finns det ju den underförstådda värderingen; utomlands(obs! gäller ej Paris eller New York) klär man sig så fult, eller i alla fall fulare än i Sverige. Även jag kan, med en grimas, uppskatta den aspekten, att svenskar klär sig så... svenskt, att sedan alla ser likadana ut är en annan sak. I svenska böcker finns välkända namn, platser, traditioner. Inget som stör eller oroar. Likadant med svenska kläder- stilen är utpräglat trygg. Är du ung och svensk och osäker på vad som så att säga gäller i vinter? Köp en garderob från Acne- du kan inte hamna fel. Nu när Nitty Gritty snart försvinner som inköpställe för icke-svenskt mode i Stockholm finns det också ännu mindre att välja på.

Vad jag försöker komma fram till här är att denna tendens mycket möjligt skulle kunna bli starkare de kommande åren.Detta är självklart egentligen bara spekulationer. Men om detta skulle hända och svenskar skulle börja klä sig ännu mer svenskt och tycka ännu mer svenskt och hamstra ännu mer god design från Svenskt Tenn nu när vi står på tröskeln till en lågkonjuktur skulle jag i alla fall verkligen inte höja på ögonbrynen.

Avslutar detta inlägg med en streetstyle-bild från den 29 december 1929, från ett USA på väg ner i depression. Familjen har precis blivit vräkta från sitt hem och bilden kommer från http://www.reuther.wayne.edu/.

Möjligtvis kan ju förresten reaktionen på lågkonjukturen bli helt tvärtemot; svenskar börjar ägna sig åt klädmässig eskapism och lägger sina sparpengar på kreationer från Gucci, Ralph Rucci och Prada istället. Tänk om!

Vrål

Det finns något komiskt med den här bilden. Modellen ser gravallvarlig ut- och på hennes t-shirt syns en vrålande apa. Men sådan är ju modevärlden, i stort sett humorlös. Humorn blir liksom till när saker som i vanliga fall inte hör hemma i modevärlden ändå plockas in. Det ser så bisarrt ut.
Bilden är från Christopher Kanes Spring 2009-visning från London Fashion Week. Förutom apor syns mycket cirkelformer av olika slag. Färgerna är starka och materialen mestadels läder eller transparent. Vilket får mig att tänka på den här artikeln av Eric Wilson som tar upp det egentligen uppenbara; att det transparenta har varit hett i ungefär hur lång tid som helst och heller inte verkar vara på nedgång, om man ska se till visningarna i New York och London precis. Vi får se hur det ser ut i Paris och Milano sedan.

Bild från Style.com

Snitt

De här tuschstrecken ritade på en modell på Ann-Sofie Backs visning på London Fashion Week igår påminner lite om tuschstrecken i det här gamla inlägget från april i år.
(Hittade tyvärr inga vanliga bilder)

Önskar

I höst tar vi sjumilasteg i sjumilaklackar, bär parfym med toner av ruttna äpplen och 1000 år av kvinnlig undertryckt sexualitet. Lyssnar på afrikansk blues och läser tjocka romaner på originalspråket.Visst?

Hört på stan

"Since I saw Sex & the City I´m never gonna wear flat shoes again. Never!"

Ett starkt ställningstagande från en 40-årig dam som verkar vara medlem i den nya kvinnorörelsen som sprungit ur ovanstående nämnda tv-serie/film.

Premiär! Ordet marxism förekommer på blogg om mode!

Jag varvar modebloggar med texter om marxistiska kulturteorier nuförtiden, har börjat skolan nämligen. Något märklig känsla, men säkert nyttig. Många av de teorierna är ju också skrämmande applicerbara på ens eget liv. Frankfurtskolans teori om arbete kontra fritid i ett kapitalistiskt samhälle är lite nedslående. Det vill säga att populärkultur organiserar människors fritid på samma sätt som industrialiseringen har organiserat arbetandet. Man arbetar, vilket gör fritiden till en sorts rekreationstid då man tar igen sig och eventellt intar olika former av (populär)kultur eller konsumtionsvaror. För att ha råd med det måste man arbete. Det hela blir till ett sorts moment 22, ni vet, man konsumerar kultur och varor för att orka med att arbeta, och arbetar för att ha råd att konsumera. Vet inte om jag lyckats förklara det här helt rätt nu, men ni får hålla till godo med min fem i ett på natten-förklaring. Sådana här teorier har en intressant effekt på mig, dels vill jag helt sluta tjäna och göra av med pengar, dels så vill jag bli hiskeligt rik och köpa pälsar och bilar.

Källa till biten om Frankfurtskolan; John Storey; Cultural Theory and Popular Culture, Pearsons, 2006.

Rodarte

Rodartes modeller från visningen på New York Fashion Week precis ser ut som urtidsödlor som krupit upp ur en kola-, vanilj-, blåbärs- och lakritsmilkshake. Det ser gott ut... bra menar jag.

NY

Alla dessa rapporter och åsikter om Marc Jacobs visning på New York Fashion Week precis får mig att känna mig som killen som kanske inte läst boken, men läst recensionen...
Just New York brukar brukar enligt mig väl vara den tråkigaste visningsmässigt. Det märks att detta är något av en allmän åsikt bland de som rapporterar därifrån också- den som faktiskt lyckas göra en kollektion utan någon slags flört med sportkläder får också mer uppmärksamhet, bravo! liksom.

Förvirring

Regnet strilar nedför rutorna vilket gör min något mörka gatuplanslägenhet ännu något mörkare. Bläddrar i olika tidningar och tänker att det är lite roligt att modepressen fortfarande verkar hålla fast vid tanken på att det ska finnas ett viss mängd trender varje vår, sommar, höst och vinter. I.D räknar upp så vitt skilda trender så som spets, bohem, little black dress, grunge, brittiskt, transparent, nitar, konstruerade former, disco, läder och pasteller. Det som först slår mig är att de skulle kunnat räkna upp samma saker förra hösten men även att det här knappast kan kallas för trender. Allt är så förvirrat att det bara blir forcerat att försöka tvinga in de kläder som gjorts för höst- vinter 2008 i olika kategorier. Men människor brukar ju ofta vilja göra det, rubricera, kategorisera, sätta in i fack.

För övrigt, ingen mer än jag som känner ett visst obehag inför American Apparels reklamer som finns i princip i alla tidningar man lägger beslag på? De verkar ha tagit på sig rollen att axla Sisleys provokations-arv. Känns varken särskilt i tiden eller som en produktiv reklamidé, om jag får framföra min ödmjuka åsikt.

Vi måste tala om klackar

Jag kan inte säga att jag är en van användare av höga klackar. Men jag envisas ändå med att använda dem. Dels för att jag vet att man vänjer sig gradvis... Men också för att jag har någon slags tanke om att alla andra ju verkar klara av en helkväll iklädd liknande skor som de jag har på mig(och försmäktar i). Men ibland slås jag av misstanken av att det kanske är så att alla andra egentligen också går och plågas? I hemlighet?

En skönhet klär i allt

är ett uttryck som min mor relativt ofta använder. Det finns en mer politiskt korrekt version av det som florerar- det om att allting fungerar rent utseendemässigt bara man bär upp det rätt. Jag antar att min totala brist på känslighet för vad jag passar och inte passar i kommer därifrån. Det är väldigt bekvämt att slippa tänka på det. Har aldrig haft någon riktig förståelse för människor som testar jeans i 35 min och frågar hur deras "röv" ser ut i dem. Nu använder jag väldigt sällan den sortens jeans, men det är mer själva besattheten vid passformen som jag ställer mig oförstående till. Nu menar jag inte att jag verkligen passar i allt, men jag har helt enkelt slutat lägga vikt vid om jag gör det eller inte, om det känns bra att ha på sig något. Det är dock vissa aspekter som jag inte riktigt kan bortse ifrån, det är framförallt det om något får mig att se präktig ut... Som kvinnan på bilden nedan, hur fantastiska är inte hennes flätor? Men om jag skulle ha på mig dem, skulle det bli mer... skolflicka. Vilket inte känns som en bra referens i nuläget. Antar att jag får adoptera hela looken för att det ska fungera. Bild från wikipedia föreställandes beduinkvinna i Jerusalem, taget någongång mellan 1898 och 1914, klädd i traditionell palestinsk klädesdräkt. Kommer från denna artikel som är intressant, även som jämförelse med förra inlägget om Gucci-kampanjen.

Höst på Mallorca

Nu till någonting helt annat; Guccis A/W-08 kampanj är helt fantastisk. Jag känner en stilla lycka när jag ser på den och dessutom lyckas den fånga hela den känsla av höst som jag vill känna. Hög luft, långt hår och hur mycket kläder, nyanser och mönster som helst på kroppen. Kan inte teoritisera kring det, bara le.




Fotografier tagna av Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin(enligt uppgift på Mallorca..!)

Mitt problem med blickar

Det finns olika sorters blickar. En del blickar är önskvärda, andra inte. En blick från en person man håller av eller beundrar är definitivt önskvärt. Blickar från äldre män på gatan till exempel tillhör den andra kategorin. Jag kan inte riktigt för mig själv förklara vad som är så nedslående med hela den kategorin blickar. Dels så är det kanske till viss del att jag uppfattar dem som förminskande, jag har inte klätt mig eller på något sätt gjort i ordning mig för att belönas med blickar från den sortens människor. Samtidigt; luften är ju, som det brukar sägas, fri... Att inte få blickar alls kan också uppfattas som förminskande. Blicken är aldrig neutral, som seende person kan man alltid välja att se eller inte se. I en essä jag precis läser; Shahram Khosravis "Manlighet i exil" om iranska män i Sveriges maskulinitet och etnicitet så skriver han om blicken och dessa mäns, och andra minoriteter med för den delen, känsla av att vara osynlig som person men som del av en grupp hela tiden granskad ovanifrån. Som del av en minoritet får man alltid stå som representant för gruppen i stort och stå till svars för de begrepp som kopplas samman med gruppen, oavsett egen känsla av tillhörighet eller likhet med den.
Nu kan ju jag som svensk medelklasskvinna inte riktigt jämföra den osynlighet som jag ibland känner drabbar mig med iranska män i Sveriges upplevelse av den. Men jag tror att den känsla jag får vid den sortens tidigare nämnda blickar är en känsla av att vara en ofrivillig del av en grupp; unga kvinnor med långt hår och säg, kjol. Det finns inget intresse för mig som individ där vilket enbart får mig att känna mig, och nu kommer ett uttjatat ord i vissa sammanhang, objektifierad. Att jag också får en känsla av att vissa av dessa blickar på något sätt är helt marinerade av tankar och fantasier om unga kvinnor som grupp är inte heller särskilt roligt att föreställa sig.
Detta står för mig som modeintresserad i konflikt med hela den intressesfär och sätt att vara som jag valt. Man klär sig på ett speciellt sätt som man uppfattar som snyggt, intressant eller coolt(finns det inget bättre ord..?!). Detta hör antagligen ihop med något underliggande behov av att bli sedd och uppskattad för just detta. Men samtidigt vill man inte bli sedd och uppskattad på vilket sätt som helst och av vem som helst..?
Paradoxen i att klä på sig något som man själv uppfattar som väldigt gränsöverskridande och intressant men sen väl ute på gatan märker bara uppfattas som lite vulgärt och som genererar obehagliga blickar känner nog de flesta(kvinnor) igen. Har alltid funnit det här så besvärligt. Det finns ju exakta formulor som går att applicera för att förhindra den här sortens blickar riktade mot den egna kroppen, säg, löst sittande jeans, stor vit skjorta och lågskor(stor klänning och slöja..?), men för det första; vill inte klä mig så för det mesta och för det andra, skulle det ens fungera? Önskar att jag kunde välja själv, men det går som bekant inte.

Shahram Khosravis "Manlighet i exil" finns att hitta i antologin "Orienten i Sverige" som gavs ut av Simon Ekström och Lena Gerholm genom Studentlitteratur förlag 2006.

Valerie Steele igen

Valerie Steele kommer att kunna ses på en öppen föreläsning, som anordnas av Centrum för modevetenskap, på Stockholms universitets Aula Magna den 12 september klockan 15! Ämnet är "Gothic: dark glamour", detta är alltså den som blev inställd förra gången. Ses!

Skolstart

Gjorde den klassiska skolstarts-shoppingrundan idag. Det finns något ritualliknande i att köpa kalender, anteckningsblock, papper, pennor och så vidare. Allt är så gräsligt, vilket gör det hela till lite av en sport, hur hitta minst gräsliga kalender etc.? Var även tvungen att inskaffa ett par bruna läderskor, även de en del av min förbereda mig för hösten-ritual.
Hursomhelst, gick av en slump förbi ett häng med Ida Sjöstedt-kläder och slogs av det fantastiska i att Ida Sjöstedt som märke finns, i Stockholm, idag. Nöp i plaggen, ormskinnsimitation, rosa plysch, paljetter och så vidare och tänkte vem vågar ha på sig det här? Ida Sjöstedt bör verkligen ha en eloge för sitt sätt att helt respektlöst bryta mot alla regler om god smak som finns och dessutom lägga in element av humor i sitt skapande, något som det inte finns något överflöd av i svenskt mode. Men jag undrar hur det går att upprätthålla ett sådant märke ekonomiskt? Jag skulle ju inte direkt köpa, även om jag uppskattar plaggens symboliska värde, är det någon som gör?

Såg en bild på ringen som Ann-Sofie Back gjort för NK och deras limiterade 'unika ting'-kollektioner för hösten och fick en liknande känsla. Kan i och för sig vara så att Back mest vill driva med hela NK och lyx-begreppet genom att göra en ring som är så... överdrivet "lyxig".

(Bild från nk.se)

Enkla nöjen

Läser alltid kvälls- och dags- och gratistidningarnas modereportage hållandes andan. Vill inte passa in i deras beskriving av vad som är helt rätt i höst. Allt är så förenklat, förminskat. Jag kan inte säga att jag skyller det på modeskribenterna i tidningarna, de gör bara vad som förväntas och efterfrågas av dem. Men ändå, vilket guilty pleasure det är att läsa de där texterna. Sedan kan man andas ut- det är sällan man direkt känner igen sig. Bäst är det när man kan tänka- det där? känns inte det lite gammalt?

Enkla nöjen, mina damer och herrar!

"Coolt"

Allt var sämre förr. Tror jag. Men det verkade vara enklare förr. Jag har lyssnat på Velvet Underground en hel del på senaste och tänker att det egentligen är märkligt att de har lyckats bibehålla sin aura av coolness genom åren så intakt. Hur många har lyckats med det? Förr, inbillar jag mig; var ju inte född då, fanns det mycket färre val att göra. Velvet Underground var coolt, Ted Gärdestad var det inte. Nu finns det 1000 saker att välja mellan, och resten av alla saker som kanske inte faller in under "coolt" kan ju bli det om någon som uppfattas som en person med koll säger att det är det. Jag blir så förvirrad, inte för att jag egentligen har som livsmål att vara cool. Men detta går liksom att applicera på allt. I höst ska jag vara en härlig fri kvinna, tänker jag. I nästa andetag tänker jag; på vilket sätt då menar du? Vilken sorts härlig fri kvinna? Tänker du vara 70-talskvinna med stor slokhatt och böljande byxor eller en Kate Bush med rött läppstift och ett hus på landet? Och så är det igång, väljandet. Jag är trött på att välja. Ta mig tillbaka till 1967.

Nico och Lou Reed 1966, fotografi av Lisa Law

Naken kontra vit kostym

Angående I-D:s augustinummer, någon mer än jag som reagerade på omslaget? Det ska antagligen ses som en del av hela "det är så få etniciteter representerade på catwalken etc."-diskussionen vilket ju är positivt. Fotografiet i sig är ju definitivt en vacker bild men symboliken och effektsökeriet i bilden är extremt tydlig. För det första att Naomi Cambell är helt naken och Stefano Pilato är påklädd; att vara naken ses ofta som en symbol för brist på kontroll, eller lössläppthet om man vill se det så, och att vara påklädd ses då som ett tecken på kontroll och så vidare. Traditionellt har vit manlighet förknippats med kontroll och förstånd, medan kvinnlighet och ickevithet förknippats med det mer kroppsliga och lössläppta. Pilato är klädd i en helt vit kostym och Naomi är i sin nakenhet mörk, synbart är den vita kostymen vald för att accentuera skillnaderna dem emellan.
Tråkigt att underbara Naomi Cambell och underbara Stefano Pilato ska hamna på omslaget i ett sådant stereotypt bildsammhang, kan man tycka.

Eller borde man bara uppskatta ett vackert omslag när man ser det..?

(Bilden är från i-dmagazine.com)

To have taste in what you do

Jag läste intervjun med YSL:s Stefano Pilato i augustinumret av I-D och fastnade för det här;
"To dress up shows respect for yourself so others will respect you too.(...) Fashion is a business. There are many other businesses. Sell cars, furniture, houses, curtains, flowers, or make food, the point is if you want to work in fashion you need to know how to dress up, to take care of yourself and have taste in what you do."
Stefano menar att man måste klä sig väl, eller i alla fall med omsorg för att kunnas ta på allvar inom modebranschen. Detta beror ju sjävklart på vilken position du har och så vidare. Men detta är något jag har funderat lite på tidigare; kan man tas på allvar som till exempel designer om man är extremt illa eller ointressant klädd? Jag har lite svårt att tycka det. Tycker till exempel Karl Lagerfeld känns så väldigt... ointressant och poserande rent klädmässigt. Han känns som en clown, helt enkelt. Detta må vara MIN personliga åsikt, men så är min personliga åsikt i övrigt också att Karl Lagerfelds design känns ganska ointressant. Har verkligen förståelse för att någon som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt att skapa kläder kanske inte har ork till att klä sig extravagant. De många modemänniskor som enbart klär sig i svart eller i klassiska snitt är antagligen en reaktion på detta.
Men att klä sig smaklöst? Det finns ingen trovärdighet i det.

Ann-Sofie

Ser på bilder på Ann-Sofie Backs s/s -09-kollektion som visades på Köpenhamns modevecka nyligen. Slås av att jag inte riktigt förstår, förutom enstaka plagg då. Brukar aldrig riktigt förstå henne, förrän jag sett bilderna flera gånger vid olika tillfällen. Gillar det! Hennes kollektioner utmanar verkligen. Hennes välkända lek med vad som anses som fult och ej fungerar faktiskt ganska ofta som provokation, även för de, inklusive mig, som vet om att det är det som är tanken bakom plaggen.

(Bild från modette.se)

Lou Liza Lesage

Det har ju talats om musor i modevärlden ett bra tag. Tanken är ju enkel, en kvinna, vilket det ju är i de flesta fall, som på något sätt uppfattas som intressant och inspirerande av en designer eller ett märke utnämns till musa. Det hela har nästan utvecklats till att bli någon form av titel som man blir tilldelad. Det har ju ett värde rent skaparmässigt. Designern blir antagligen inspirerad av kvinnan ifråga och kan då förhöja den kreativa kvalitén och så vidare på sin design. Antagligen finns här också en kommerisell aspekt; att ha en musa som är någorlunda känd, vacker och intressant ger vissa poänger till märket. Muserna blir som reklampelare för märket och får en del kläder som tack.
Själva begreppet härrör från den grekiska mytologin där de nio muserna var gudinnor som inspirerade och beskyddade poeter, konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. Muser har traditionellt funnits där för manliga konstnärer som porträtterat dem och låtit sig inspireras av dem. Förhållandet har ofta varit könsstereotypt, det vill säga; manligt; aktivt och kvinnligt; passivt. Så är det dock verkligen inte alltid längre då muserna ofta även är kreativa på sitt håll.
Vissa har dock tolkat begreppet lite på egen hand. Ann Valerie Hash har till exempel i princip skapat sig en egen musa. Lou Liza Lesage, en fjortonårig parisiska som Hash mötte på gatan.
'- I thought she was very photogenic, very pretty. I started buying clothes that I would deconstruct, then reconstruct on her in a different way.' har Hash sagt i en intervju. Det hela är ganska intressant; om man inte hittar en musa som passar, varför inte skapa sig sin egen? Det finns en definitivt en störande aspekt av det hela också, men då Hash verkar låta sin musa till viss del vara del sin kreativa process ska vi inte uppehålla oss till den.

Lou Liza Lesage
(bild från www.getconfused.net, citat från www.guardian.co.uk)

Drömmar

Det sägs att Yves Saint-Laurent föddes med ett nervöst sammanbrott. Liksom utan skyddande skal, men med en enorm begåvning. När hans bortgång rapporterades var det ju inte bara det sorgliga att en av 1900-talets stora designbegåvningar gått hädan utan även slutet på en era. Den era som Charles Frederick Worth skapade i mitten av artonhundratalet genom att använda sig av sitt namn som ett sätt att marknadsföra sitt modehus kreationer. Han var skicklig på att framställa sig som själv som ett kreativt geni, likt dåtidens konstnärer och författare. Saint-Laurent var inte särskilt socialt slipad eller framåtriktad, men hade ett enormt kreativt behov och stort driv att skapa något nytt. Ett driv som till viss del säkert var direkt ångestbaserat. Helt i stil med bilden av den lidande konstnären. Det var säkert också Saint-Laurent som idé och sinnesbild för underbarnet som hjälpte till att skapa den enorma hausse kring hans design och märken under den senare delen av nittonhundratalet.
De flesta av dagens modeföretag kretsar inte på samma sätt kring en person. Alla vet att det, även om chefdesignern såklart har stor kontroll över det mesta, finns ett designteam som hjälps åt att utarbeta hur plaggen kommer att se ut, var inspirationen kommer ifrån och vilka färger och mönster som känns intressanta. Detta är ju antagligen ett logiskt steg då modebranschen inte längre enbart befinner sig i Paris och säljer måttsydda festblåsor åt fruar till politiker, direktörer och adelsmän. Med större perspektiv och en mer global marknad kommer också behovet av att delegera även designen. Men lite tråkigt kan man ju inte låta bli att det är, trots att jag egentligen är ganska trött på den manliga myten konstnärsgeniet. Ibland kan man inte låta bli att slås av att själva modebranschens gamla essens; glamouren, verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det är ju för övrigt likadant överallt vid närmare eftertanke; kändisar såsom politiker, musiker, skådespelare och kungligheter framstår ofta som ännu mer skeva än vad man uppfattar sig själv och sin omgivning och fungerar ofta nästan mer som varnande exempel än som förebilder. Hela offentliggörandet av det privata, blogsyndromet, gör att det finns få saker kvar att romantisera. Några fenomen kan man självklart göra det med; Comme des Garçons, Carine Roitfeld, Margiela och Ann Demeulemeester för att ta några exempel. Låt oss hålla det där; jag vill inte höra någon personlig info, yrkeshemligheter eller namn på eventuell partner eller barn. Då drömmar är vitala för det inre livet krävs det saker kvar att drömma, eller romantisera, kring. Kan saker aldrig få vara i alla fall lite heliga?

Safarijackan, dags att romantisera kring den kanske?
(Bild från www.people.com)

Bara vara

Apropå det, kvinnor som anses stilmedvetna eller intressant klädda och skriver om eller blir intervjuade angående det brukar ofta referera till sitt klädintresse som en sorts lek. Man iklär sig olika roller, beroende på dagens infall eller känslostämningar. Detta är ju förstås intressant, en sorts queer-take på saken i fråga, kroppen som spelrum för olika identitetsprövningar etc. Men det som alltid slår mig när jag läser sådant är; (heterosexuella)män gör inte så. Män bara är. (Ack denna tråkiga värld..! )

För kladdigt, för smått, för billigt.

Att klä sig är en ritual. Blir det fel, om man klär sig fel, får man göra om. Man iklär sig en roll, men inte rollen av en annan, en främmande, utan rollen av sig själv. Vikten av att kunna bära upp sina valda kläder kan inte nog betonas, det vill säga, vikten av att se trovärdig ut. Klarar man inte av detta, riskerar man att kallas tillgjord eller onaturlig, kanske till och med smaklös. Själv har jag svårt att stå ut med att jag själv gjort fel val där på morgonkvisten. Känner mig liksom fel i mig själv, på något sätt. Antar att det är ett tecken på att man tar sig själv och sitt yttre på lite för stort allvar vissa stunder. (Kan man ta för allvarligt på det?)

Apropå det här med iklädande, och vikten av att det ska se rätt ut; unga flickor i de tidiga tonåren brukar ofta få stå skott för mycket moraliserande och kritiserande för sättet de klär sig på. De är i en kritisk period; brytpunkten mellan barndomen och inträdandet i kvinnorollen. Ofta uppfattas de som lite för mycket, nästan desperata, i sitt uppseendeväckande kladdande med läppglans, solpuder och skimrande ögonskugga. Kläderna är för små, för tajta och för billiga. De har missuppfattat, det får aldrig se så tafatt och klumpigt ut! Naturligt är ledordet. Att de helt enkelt klätt ut sig, klätt upp sig, iklätt sig en roll blir för tydligt. Samtidigt kan man ju skratta åt dem. Senare kommer de få ett bättre grepp om det hela. Lära sig att iklädandet av kvinnorollen ska vara sublim, nästan osynlig. När de förstått detta och lärt sig själva ritualen, först då kan de bli tagna på allvar.

Blood Diamonds

Det här är väl ett bra initiativ. Smyckesindustrin är alldeles för restriktiv gällande användandet av material. Kan man göra såhär med andra kroppsvätskor? Blod? Det vore intressant, även om jag är medveten om att det skulle bli jag och 10 000 fjortonåriga goth-tjejer som skulle vara först att beställa.

Det här smycket är kanske inte det smakfullaste, men tänk på möjligheterna!
(Bild från alltombarn.se)

Poprasism Revisited

Var på en väns landställe på Gotland där det fanns ett hederligt utedass att tillgå. Traditionsenligt fanns där även en bunt gamla tidningar där jag hittade det Bon-numret som innehåller Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om pop-rasism, det vill säga den totala avsaknaden vid den tidpunkten av svart musik, mode, konst, etc. i populärkulturen och framförallt i den "hippa" dito. Kommer ihåg att jag själv kände mig extremt träffad av den artikeln när den kom, var det sommaren 2006 någon gång..? Smakmässigt sprungen ur någon slags indie-kultur från början, den vitaste av alla vita subkulturer, hade jag verkligen en del att ta åt mig av som nämndes i artikleln. Var även förvånad då över bristen på debatt efter att artikeln skrivits, ämnet kändes ju brännande viktigt på många plan. Antagligen var det därför som den inte blev debatterad. Det hela uppfattades helt enkelt som tabu. När man är "hipp" vill man ofta inte att ens ganska irrationella preferenser och smakcykler analyseras av någon annan. Framförallt inte någon med rasism-, klass- eller genus-glasögonen på sig. Det hela blir lite pinsamt, pinsamt pk. Lätt att vifta bort som moralism alltså. Samtidigt, det är ju så våra sådana val styrs. Ibland uppfattas artonhundra-talet som modernt till exempel, vilket innebär, i alla fall om vi ska tänka det europeiska artonhundratalet, en relativt stor brist på värdiga icke-europeiska influneser(med värdiga menar jag icke kolonial-äckliga). Ibland uppfattas det amerikanska 1970-talet som modernt, vilket innefattar många afro-amerikanska inslag och så vidare. Problemet är väl att det när det väl passar det svenska eller europeiska smakdiktatet att ha med lite svarta influenser, så blir det just i form av exotiska inslag, ingenting mer egentligen.
Så känns det ju till exempel med senaste Vogue Italia-numret, som är ett temanummer med just olika svarta modeller. Det hela blir till lite av ett jippo, lite osmakligt kan man tycka. Slökollade även The Sartorialist, som ju är en utmärkt blogg att glida in på när man inte orkar ta in något mer informativt, och märkte att även han har haft med en del färgade eller svarta människor på sina fotografier på sistone, vilket absolut är positivt. Men det känns även som att det ibland blir lite väl tydligt att han använder just de bilderna som ett lite kul avbrott i den annars så tydliga smakkanonen som han står för.(Vitt och välklätt, det vill säga.)
Alltså känns det som att den vita populärkulturtoppen är nådd för den här gången. Brideshead Revisited och Grey Gardens känns något utnötta som stilinfluenser och Margiela börjar bli kommersiellt. Frågan är, kommer det andra som kommer i de nyss nämndas ställe bli något annat än bara exotiserade..?

(Bild från http://thesartorialist.blogspot.com/)