Amazoner!

En vit maktsaga

Läser om Saga, den svenska vit maktsingersongwritern som jag hittade via Copyriot. Som Anders Behring Breivik har hyllat i sitt manifest och som skriver låtar om en döende ras och om "hjältar. Jag vet inte, jag har fortfarande svårt att få in det i mitt lilla huvud, även om jag såklart vet att hon inte är ensam kvinna i vit maktrörelsen. Ställer mig själv frågan om man är sexist när man inte kan fatta att kvinnor kan vara nazister, utan att göra det i hämndsyfte (det vill säga som offer för ett tidigare begånget brott).  

Jag försöker att inte vara essentialist när det kommer till kön. Och jag skriver försöker, för det är svårt ibland. Jag började som totalförnekande allt-är-konstruerat-feminist som tolvåring(stolt läsare av Fittstim) men har numera en något mindre extrem, eller ska vi säga bombsäker, inställning till kön. Mest eftersom jag inte tycker att det borde spela någon roll hur man är född, man borde ha lika förutsättningar och möjlighet till ett givande liv ändå, fritt från våld och förtryck. Och för att jag inte vet. Oavsett så är jag lika ointresserad av att prata om att man föds som ett blankt papper som att man har ärvt en massa egenskaper från sin mamma och pappa. Anyways, det är ett sidospår. 

Men den lilla biologistiska djävulen i en, "alla kvinnor är goda inuti"-känslorna och "om bara-kvinnor-fick-styra-skulle det vara fred på jorden"-tanken blossar upp ibland. Framförallt när man stöter på kvinnor som man upplever som obehagliga, kanske till och med lite onda. 

Ur Breiviks manifest:

Saga has the credibility to use the texts presented vocally as she has been a Swedish and European conservative resistance fighter for more than 10 years, working for the political and cultural interests of Sweden and the interests of all Swedes, Scandinavians and Europeans. Saga and similar patriotic heroes and heroines of Scandinavia, who unlike individuals like myself who has yet to come out of the “revolutionary conservative closet”, has had to face political persecution and demonisation for years. Yet they continue their brave struggle to prevent the demographical and cultural genocide of the Scandinavian and European tribes. Instead of “physical” revolutionary or democratic resistance, she fights through her music by inspiring the best in us.

I discovered Sagas music relatively late, in 2008, but have enjoyed it ever since. I have listened to many of the tracks several hundred times and I don’t seem to get tired of them. I would HIGHLY recommend that all Justiciar Knights of Europe and other revolutionary conservatives use these tracks for self-motivating purposes. Don’t just listen to the tracks but learn the texts as well. It has worked brilliantly for me and it will likely work just as well for you. However, “soon-to-become conservative martyrs” should be careful when acquiring the tracks (use anonymizer software and take other necessary precautions) as it is likely that the distribution of the music is monitored by the Swedish intelligence agency, under directive of the Swedish multiculturalist regime.

Jag undrar hur det känns att ha "inspirerat" Breivik. 

"For me Damien Hirst is just the paint I use to create my paintings."

The New Enquiry har publicerat en intervju av Jesse Darling med "The Slovenian Damien Hirst". Det är en anonym slovensk konstnär som gör en slags nihilistisk tolkning av Damien Hirst och ger uttryck för en del intressanta idéer samtidigt. Postade lite valda citat nedan, läs mer i artikeln Being Damien Hirst:

It started spontaneously. I watched a documentary called “The Mona Lisa Curse” and it pissed me off so much that I created a blog (which doesn’t exist anymore) and named it Damien Hirst. The first image I put on that blog was an image of a glass jar in which I poured some orange looking drink. I put a computer cable in it as well and gave it some cool-sounding title, which I can’t remember anymore. A few days later someone commented on it. What puzzled me was that this person clearly thought this was a genuine artwork made by the famous British artist Damien Hirst. That made me think.

(...)

I see his art as a series of commercials to promote his brand. And I see that as an amazing artistic achievement, which makes me consider him the greatest contemporary artist. The thing is, he doesn’t even recognize this great achievement, so I thought it would make sense if I used it to make a point. I find it hilarious that he wants to be compared to classical masters, when he invented a kind of art that hadn’t existed before: art that becomes pointless as soon as you remove the price tag.

Internet

Ulrich Bermsjö & Titiyo "Tarantula" from Ulrich Bermsjö on Vimeo.

Jag gillar den här covern men ibland hatar jag att allt i dag måste vara så bokstavligt. Är det internets fel? Svara mig, är det?

H&M-debatt i Kalla Fakta Studio

Lelle jag var med i Kalla Fakta Studio efter Kalla Faktas program om svältlöner på fabriker som tillverkar kläder åt H&M i Kambodja. Med är bl.a. Pierre Börjesson från H&M, Kristoffer Riddselius från Fair Trade Center och den fantastiska Cecilia Zadig som gjorde en dokumentär 1997 om fruktansvärda förhållanden på H&M:s fabriker i Kina, Filippinerna och Bangladesh, avslöjanden som skrämde slag på H&M som efter det skaffade en code of conduct och CSR-arbete. Jag är med i egenskap av moderedaktör på Nöjesguiden.

H&M:s Pierre Börjesson betonade att de gör 2000 fabriksbesök per år (med tanke på att de har cirka 700 leverantörer med 1700 fabriker i världen så är det inte så mycket) och att de jobbar för att höja minimilönen i samtliga länder. Men samtidigt ÄR H&M ju  i länder som Kambodja och Bangladesh för att det är så billigt att producera där. Länderna tvekar att höja minimilöner av rädsla för att storföretag som t.ex. H&M ska flytta sin produktion därifrån. De skulle kunna visa vägen istället.

Vi har ingen "branschstandard" att gå på, har H&M:s Helena Helmersson sagt angående levnadslön, men jag undrar om inte den vanliga standarden kanske kan räcka: lön så att det räcker till mat, hyra, transport och skolgång till barnen. Det är inte ett abstrakt begrepp för någon som svälter. H&M skulle kunna avtala levnadslön med sina leverantörer, men istället är det upp till fabriksägarna. Eller varför inte äga sina egna fabriker? Full insyn, fullt ansvar.

Resedagbok,

Budapest, juli 2012

I Budapest är det svårt att se allt det där som man läser om Ungern i tidningen. I turistkvarteren är allt som vanligt. Tror jag.

Men ett monument över Sovjets utkastande av nazisterna vid andra världskrigets slut är skyddat av kravallstaket. Två poliser står bredvid och röker i solen. Uppenbarligen finns det de som inte uppskattar det som monumentet står för, besegrandes av extremhögern i Europa. Men det var då. Och extremhögern är på vinnarsidan i Ungern idag. Man har svårt att förstå att ett monument kan provocera. Jobbik, fascistpartiet, fick 16, 7 procent av rösterna i senaste valet. Det styrande högerpartiet Fidez ledare Victor Orbán, som var med om att störta kommunistregeringen 1989, är president och har med sitt parti sedan 2010 varit på kollisionskurs med typiska demokratiska värden som tryckfrihet och rättssäkerhet. De har till och med lyckats ändra grundlagen, till sin fördel. Dessutom har Fidez numera en mer eller mindre privat polisstyrka, en "antiterror-styrka", TEK, som lyder under Orbán direkt och har obegränsad rätt till övervakning, spionage och informationsinsamling om ungerska medborgare. Allt under sekretess. Parlamentet har numera en liknande styrka, en parlia-militär.

Några kvarter ner från monumenten går vi förbi en färgglad samling av cosplay-ungdomar. De är mer entusiastiska än lika sina mangaförebilder men i grupp är de rätt striking. En tjej med kattlinser, grått hår och vippig skoluniformskjol (ni märker att jag missar alla referenserna här) håller i en megafon och skriker något, för sin lilla grupp framåt som hurrar. Tills de får vänta på grön gubbe. En polis på motorcykel följer gruppen. Kamerorna smattrar.

Jag kan inte ungerska. Men jag hoppas att de protesterade mot sin regering och inte för exempel rätten att bära vilka kläder man vill i skolan. J kallade dem för en "virgin walk", i motsats till en slut walk.  

Resedagbok,

Bukarest, juli 2012

Bukarest är så dammigt och så mycket misär. Vi går förbi ett hipstercafe och J frågar mig om jag såg killens keps. Jag vänder mig om och på killens keps står det "Street Children". Jag vet inte om det är namnet på ett märke men Bukarest har runt tusen gatubarn. Utmärglade människor sitter på gatan. Ligger på gatan. Boffar helt ogenerat. Det år en del skit som skulle behöva fixas här. Ändå hipsters med fixed gear och keps. 

Det är svårt att få grepp om. Det är så ogenerat. Och jag ser min egna medelklassiga ignorans, på vilket sätt skiljer den sig från deras? Bara för att jag bor i Sverige?

Resedagbok,

Bukarest, juli 2012

Ceaușescus palats kommer att stå för alltid. Han byggde det under åttiotalet, under det som skulle bli de sista åren av hans styre. Kanske kände han på sig att det började närma sig. Missnöjet gick kanske inte att ignorera, hur hårt han än blundade. Men han anade nog inte att han skulle bli avrättad tillsammans med sin fru mot en vägg. Som en hund, som en politisk fånge, utan rättigheter. Palatset är världens andra största administrativa byggnad, efter Pentagon. Den är byggd av enbart rumänska material. Varje rum är en uppvisning i en fåfänga som bara en diktator kan tillåta sig. När det byggdes unnade sig Ceaușescu också att riva stora delar av Bukarests historiska delar. Framför det som skulle bli hans våning och privata terrass rev han och lät bygga han en kuliss av hyreshus som matchade palatset. Bakom finns historiska byggnader och kyrkor, men kisar man kan man föreställa sig att hela staden är byggd i samma enhetliga märkliga kommunistiska neoklassicistiska stil som fasaden framför en. Men de hann aldrig bygga klart palatset innan regimen föll. Ceaușescu fick aldrig hålla några tal ifrån terrassen framför sitt trofasta folk. Idag har parlamentet och högsta domstolen med flera sina kontor i byggnaden. Ändå använder de bara en bråkdel av våningarna. Det är för stort, för dyrt att underhålla.

Det som en sådan gigantisk byggnad gör, oavsett om man är i eller utanför det, är att få människor att se små ut. Som en myra ser man ut. Jättejätteliten.

På baksidan av palatset ligger idag National Museum of Contemporary Art, en konsthall på flera våningar. Ironin i att det ligger där går inte att ignorera. Baksidan ser också ut lite som en byggarbetsplats. Marmortrappan är guldammig. Högst upp ligger konsthallens café där jag hittar ett kopierat ex av Bezna, en pdf-tidning om politik, konst, kris, uppgivenhet, Rumänien och Europa.
Konstnären (?)Veda Popovici skriver:  

2012. We are in the time of the Carnival.

Bucharest is covered in a thick layer of snow.

It is now gradually melting to reveal the same, old status quo.

(Läs Bezna här, de har hunnit komma ut med ett nytt nummer sedan jag var i Bukarest.
http://archive.org/details/Bezna2apocalypseProtestsMarch2012)

Resedagbok,

Bulgarien, juli 2012

”Om ni går till vänster efter ekofarmen, och genom hallonodlingen så kommer ni till ett hus. Där kan ni hyra rum.” 

Vi står i kö för att hämta vatten, uttorkade som vi är efter att ha väntat två timmar på en litet torg i en liten, liten stad i bergen norr om Sofia, och sen åkt ytterligare en timme i en minibuss som kändes väldigt pre-östblockets fall. Den skumpade ömsom drog sig med en ursinnig envishet upp längs de branta vägarna i bergsmassivet. Killen som tipsar oss spelar i ett death metalband, typ, jag minns inte genren nu. De hade spelat natten före på festivalen vi befinner oss på. Det var så sent att ingen var vaken, beklagar han sig. ”Men vi spelade för
träden, det räckte.”

Skogen är gigantisk. Den omfamnar bergssidorna runt oss och befolkas av björnar och vargar och allehanda väsen från den bulgariska folktron som vi aldrig hört talas om. Killen är bakis, men dricker rakia ur en plastflaska. Gjord på hallon från hallonfarmen. Vi går genom hallonfälten som är övergivna i den stekande solen. Senare när jag går förbi är det arbetare som plockar bär i varje rad. Kvinnor, män och barn, brunbrända och seniga av arbetet. Huset är en gigantisk träbyggnad med veranda ut mot fälten. Vi lyckas hyra det sista rummet och äter soppa med meatball och pasta "have you ever eaten such a soup" frågar ägaren. Vi skakar på huvudet. Det är en hjärtlig soppa med hjärtligt bröd, lagad av någon av husets hjärtliga kvinnor med armar som smidiga påkar. Huset luktar lite gammalt, lite gödsel nästan.  Jag älskar det, jag är ju från landet. Vi får av en slump det finaste rummet, med två tillyxade sängar i trä med grova linnelakan och träväggar, trägolv, trätak med tillhörande balkong där man ser ut över hallonbuskarna i långa rader. I de andra rummen sover lantarbetarna. Jag undrar vad de jobbar med på vintern. Om de är säsongsarbetare som flyttar runt, eller om de är från trakten.

Vi har för lite kontanter med oss. Eller snarare jag har tagit ut för lite pengar. Vi räknar ut att för att kunna ta oss tillbaka till Sofia följande dag, så får vi antingen strunta i att dricka alkohol eller att äta. Vi väljer det senare. Alkohol dämpar hunger, men inte tvärtom. Så vi köper en petflaska med mörkt rött hallonvin av tanten nere i huset och går mot festivalområdet. Det är en hippiefestival, men alla är inte hippies. Satan perkele vad naturen är vacker, vi dricker upp vårt hallonvin med utsikt över gigantiska berg och ser solen vandra över bergssidorna medan några bulgariska kids som J befriendat drar ihop en eld bakom oss och lagar "sallad", det vill säga potatis med lök och grillad paprika, som vi senare blir bjudna på. Vi kan inte riktigt tacka dem nog, och vill inte heller, eftersom det skulle vara lite pinsamt att erkänna att vi inte ätit någon middag.

Vi blir bjudna på whisky i små metallmått och kommer in på Sofias gatuhundar. Något som vi uppfattade som rätt pittoreskt när vi vandrade genom stadens gator på jakt efter ett hostel klockan sex på morgonen och en gatuhund slog följe med oss genom gatorna, släntrade bredvid oss hela vägen för att sedan försvinna. Den blev vårt första intryck av den nya stan.

Eller inte riktigt. Det första intrycket är att klockan är sex på morgonen på Sofias busstation och att jag verkligen måste kissa. I båda ändarna av busstationen finns det toaletter med inträdesautomater som barska kvinnor övervakar  För att komma in måste man ha ett visst mynt. Jag får två gånger gå och ta ut pengar och växla. Jag är gråtfärdig, men ögonfransfladder funkade inte. Kvinnorna teg, pekade på automaten. Där står det på engelska hur mycket man ska betala, med pedagogisk bild på myntet. Deras jobb är att förklara automaten som är tänkt att ersätta dem. Införandet av automaten är en del av ett EU-projekt, förklarar en peppig skylt.  

Vår eldgranne berättar att han har blivit jagad av hundflockar på cykel på natten. "Last year a PHD was killed by the dogs", säger han. Jag skrattar till för att sedan tystna. "Is it true?" "Yes... it's not very … modern."

Vi blir "trötta" tidigt. Lägger oss i det höga gräset på en sluttning under stjärnhimlen. J ser stjärnornas krig på himlen, som jag ser som en otroligt klar och detaljerad stjärnhimmel. Jag ser en stjärna falla men jag minns inte vad jag önskade. Jag inbillar mig att jag hör ljud ur skogen, förutom det dova dunkandet från festivalen. Kanske är det en varg, eller kanske ett gäng med vilse gatuhundar från storstan, utsvultna och från vettet. 

Natten är svart, men varm. När vi kommer tillbaka till hallonfarmen sitter lokalpolisen och super med de som har gården i matsalen. De tittar konstigt på oss. Vi tjatar oss till varsin smörgås. Tjockt med smör, hemmagjord korv och knottrig gurka. Jag tänker på den där smörgåsen fortfarande ibland. 

Resedagbok,

Sofia, juli 2012

Mellan Sofia och bergen: stora solrosfält som en målning. Rostiga metallställningar och silos står längs järnvägen. Tåget stannar var femte minut på alla småstationer. Det är svårt att veta var man ska gå av eftersom det inte ropas ut i förväg. Man bara vet. Vi väntar svettiga vid konduktören. Sticker ut huvudena genom de öppna fönstren, lapar bergsluft.

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia juli 2012

Jag skriver det här på en buss mellan Istanbul och Sofia. Framför oss sitter en kvinna som öppnade ett telefonsamtal med att säga "So how do you like the new girls?". Vi misstänker att hon jobbar med att flytta prostituerade från Bulgarien till Istanbul, som är en av Europas traffickinghubbar, men hon kan också jobba på en modellagentur???

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia, juli 2012

Vad är det för behov jag har av att fiktionalisera, att hitta på saker som redan har hänt? Att måla dem i tjocka ord, kluddigt som en annan Paul Gauguin. Varför försöker jag skapa mönster där inga finns? Varför vill jag förklara för andra saker jag själv inte förstår? 

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia juli 2012

Medelklassturistens relation till andra turister dryper av självförakt. Man vill inte vara medlem i en klubb som vill ha en som medlem. Inte vara en del av det ansiktslösa kollektivet av bleka skandinaver/européer/västerlänningar som sköljer över väl valda delar av världen vissa säsonger. Man vill vara upptäckaren, underförstått alltid ett steg före alla, även de infödda, de som blir upptäckta, dem vars kultur man är tillräckligt intellektuell och påläst för att förstå sig på. De som är infödda förstår kanske inte riktigt värdet av sin egen kultur. De tror att de måste göra om miljön för att tillfredsställa våra behov, anpassa sig för att vi för att vi ska tilltalas. De kunde inte ha mer fel.

På en restaurang i Istanbul pratar den holländska ägarinnan med några
vänner om Georgien. Det är inte så turistigt än, inte förstört, menar hon. "But that kind of places dont really have good food yet, so..." yet.. Ett plus är att det är oförstört, ett minus är att maten inte är så sofistikerad... Än. Jag och J skrattar tyst för att det låter så dumt. Holländskan berättar om någon stad som "they" helt förstört. Och så vidare. Vilka är de och varför har de inte tolkningsföreträde över sin stad och sitt land? Helst ska de väl låta allt vara exakt likadant alltid. Då och bara då är vi oskyldiga till förfallet.
För medelklassturisterna vet alltid att hur mycket vi än klagar på modernisering och förändring så är vi medskyldiga. Alla ombyggda restauranger, alla ställen som slutat vara genuina och istället börjat gå på tomgång på sitt eget rykte. Alla som behövt flytta på grund av höjda hyror. Det är vårt fel. 

På resande fot blir man både sitt sämsta och sitt bästa jag. Sitt fegaste och sitt modigaste. Själv kan jag himla med ögonen åt de fellow turister man träffar som recenserar städer utifrån deras innehav av ett "old town" eller som tror att Lonely Planets reseguide kan ge dem en fulländad upplevelse och ser allt som går utanför guiden som störande element. Samtidigt kan jag avundas dem deras sätt att resa. Deras tjuriga följande av guiden och brist på nyfikenhet på allt det andra. Skönt att resa utan prestationsångest, tänker jag. Själv förväntar jag mig att jag ska träffa vänner för livet i varje stad jag är i, vilket jag inte gör. Jag förväntar mig att hitta de coolaste ställena, vilket jag heller inte gör. Jag förväntar mig att få livsavgörande insikter om mig själv och om staden eller landet jag är i. Annars känner jag mig dålig. Så jag avundas dem. Ibland. Resten av tiden använder jag dem bara som projektionsyta för min egen uppblåsta självbild.

Jag vill inte vara en turist. Jag vill vara en individ även om jag inser att jag i varje infödd person i ett turistområdes ögon riskerar att bara bli en siffra, ännu en turist, ännu en stämningsparasit som ska komma och uppleva. Vampyrer bjuder man inte in i sitt hem, för de går aldrig därifrån tomhänta.

Resedagbok,

Istanbul, juli 2012

Utanför konsthallen SALT på Istiklalgatan i Beyoğlu säljer gatuförsäljarna varma kastanjer trots hettan. Shotbarerna för turisterna har inte kommit igång än. Jag känner mig trött på Istanbul. Fattar inte stan, känner inte att den fattar mig.

Om man går högst upp i SALT som är gigantiskt hittar man David Lamelas videoverk "Desert People" från 1972. Verket handlar om ett gäng vita amerikanska ungdomar som besökt navaroindianer i ett reservat. I den fiktiva videon berättar om sina upplevelser. Deras ton är högtidlig och sentimental när de berättar om de fattiga indianerna och hur primitivt de lever.  De berättar om hur de själva ännu inte fått ta del av hela kulturen som de velat, eftersom sommaren inte är säsong för att berätta myter och historier på hos Navaroindianerna. Men att de hoppas åka tillbaka till vintern. Då ska de få veta. Då ska de förstå.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Ett bögpar på flyget mot Ukraina läser en guidebok till Jerusalem. De ska som vi antagligen bara mellanlanda i Kiev och är gissningsvis på väg till Israel. Jag kan inte låta bli att tänka på Israels ansträngningar för att framstå som ett HBTQ-mecka. Pinkwashing kallas det, när man försöker framställa sig som humanistiskt genom att ställa HBTQ-frågor mot till exempel islam, som om det inte finns palestinska transor, bögar, flator i eller utanför de ockuperade områdena. Israel vill utmåla sig själv som ljuset i Mellanöstern, ett exotiskt men tolerant resmål för queers.

Och vi mellanlandar i Ukraina, ett av de länder där HBTQ-rättigheter har inskränks fortast i Europa. Där Pride i maj blev inställt efter hot. Till och med konferensen där det meddelades att paraden hade ställts in attackerades med tårgas av nynazister. I samband med det blev Svyatoslav Sheremet, ledaren för Gay Forum of Ukraine, brutalt misshandlad. Förbud mot att ”promota” homosexualitet har varit uppe på tapeten i Ukraina, som i Ryssland, men ingen lag har röstats igenom. Samtidigt ökar HIV och AIDS i landet, en tendens som ukrainska staten inte lyfter många fingrar för att motverka.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Politiken är närvarande överallt i Kiev. Julia Tymosjenkos anhängare protesterar på Khreschatykgatan. Tanter och gubbar sitter i partytält med banderoller. De ser ut att ha suttit där ett tag. Dagarna innan vi kom hade kravaller utbrutit efter att Ukrainas rätt illa omtyckta president smugit igenom en lag som höjer det ryska språkets status i relation till ukrainskan. Protesterna skedde på Maidan Nezalezhnosti, Independence Square på engelska.

Men på tv-kanalen Nostalgia flimrar hammaren och stjärnan förbi mellan barnprogram och musikuppträdanden från den gamla goda tiden. Överallt i Kiev har kommunistpartiet sin reklam. De använder fortfarande hammaren och stjärnan som symbol. På ett plakat syns en man med dollarsedlar i sina handbojade händer. På barnprogrammen på Nostalgia är den onda gubben förstås en cigarrökande amerikan.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Ukrainarna älskar sin dill. När mojiton som servitrisen på den kubanska restaurangen El Bodeguita del Medio beskrivit som ”the best mojito in Kiev” kommer in är det med viss lättnad som vi finner mynta i glaset och inte dill. Den ursprungliga Bodeguita-restaurangen på Kuba var Hemingways favorit, så en hel del Kuba och hemingwaykrimskrams pryder väggarna på dess ukrainska systerrestaurang. Men ingenting om kommunismen. När man är på El Bodeguita kan man lätt glömma att revolutionen på Kuba någonsin har inträffat. Förutom att man kan räkna med det är kubanska staten som äger restaurangen.

Det är en särskild typ av restauranger, statligt ägda restauranger i andra länder. I Beijing nära betongklumpen till nordkoreansk ambassad finns en restaurang där artiga men lättirriterade nordkoreanska damer i blus och kjol jobbar som servitriser. Man kan boka ett privat rum med karaoke och äta koreanskt grillat kött. Vem som äger den? Nordkoreanska staten eller någon som arbetar på ambassaden, vilket i förlängningen gör att den är ägd av nordkoreanska staten. Vissa restaurangbesök är bättre som minnen än som faktiska upplevelser.

J-pop vs K-pop

Jag intervjuar YOHIO till nya numret av Nöjesguiden. Han är en svensk popstjärna i Japan, är signad på ett stort skivbolag och har varit med i japansk tv. Japanska fans älskar honom för hans "naturliga" visual kei-utseende och att han pratar flytande japanska. Vi pratade om allt möjligt, om visual kei, fan service och Sundsvall. 

Men så kom vi in på k-pop. eller snarare så kom vi in på Lady Gaga, som han berättade att han hatar. Gaga och all västerländsk musik- för att den är så sexuell. till skillnad från japansk musik som är oskyldig och poetisk. Jag vet inte om jag skulle kalla fan service för asexuellt, snarare tvärtom. Men i och med det kom vi in på den lite mer västinfluerade k-popen också, koreansk pop. Den hatade han också, av samma anledning, visade det sig. Han menade att k-popen förstör japansk musik, och får japanska artister att också vilja vara sexiga. Han ville rädda Japan, från förfallet som vi i väst alla är en del av. Japan är den sista utposten, och så vidare. Jag kunde inte riktigt ta med allt i artikeln kände jag, eftersom det blev rätt långt och... grovt... Det var ju inte det den skulle handla om... Men samtidigt, efter att ha konsulterat mina k-popälskande vänner(som bland annat är med och skriver The Future is Idol, tips!) så bestämde jag mig för att ha kvar det. Det kändes oärligt annars, förskönande. 

Att projicera paradiset på Japan och se det som den sista utposten mot vår dekadens är kanske lockande... Men det är också rätt märkligt. Samtidigt tänker jag att man kanske kan hitta något av svenska kids fascination för Japan där. Den där oskulden, delvis projicerad såklart, som är så olik vår estetik. 

p.s. bonusmaterial

Jämställdhetspolitik som en vattnig akvarell

Läser Feministiskt perspektivs nyhetsrapportering från förra veckan. Det är en deprimerande bild som målas av regeringens svepande jämställdhetspolitik. Vattnig och blek är den, som ett oengagerat barns akvarell målad på bildundervisningen. 

1) Q-jouren hotas av nedläggning 
Jouren är en av få kvinnojourer i Stockholm som arbetar med de kvinnor som är mest utsatta, missbrukande kvinnor som misshandlas i nära relationer. Den kommer troligtvis att läggas ner i slutet på 2012 på grund av att de pengar som flyttats om och runt de senaste åren till slut inte längre räcker. Det är ett otroligt viktigt arbete, kunskap och erfarenhet som kastas bort. Att hänvisa utsatta kvinnor till exempelvis härbärgen för missbrukare är inte alls lyckat, eftersom de där blandar män och kvinnor. Det är ingen trygg miljö alls om man har blivit misshandlad eller våldtagen tidigare.

När jag intervjuade aktivisten och poeten My Vingren i senaste numret av Kvinnotryck berättade hon att Stockholms tjejjour som hon arbetar med har liknande problem. De kommer få skära ned, trots att de de senaste åren har blivit kontaktade av fler och fler tjejer som blivit utsatta för grova övergrepp, antagligen på grund av att de är så otroligt bra på att nå ut till unga, via web och närvaro på skolorna.

Detta är alliansens jämställdhetspolitik i praktiken. Man skiter helt enkelt i jourerna som hjälper de allra mest utsatta och som har skaffat sig bred och viktig kunskap på området.

Men det är förstås inte det alliansen som kallar för jämstställdhetspolitik. Istället satsar man på det här:

2) Jämställdhet för män utreds.
"(...) regeringen ser ett behov av kunskap om hur ökad jämställdhet när det gäller utbildning och föräldraskap har påverkat mäns livssituation eller hur bristande jämställdhet påverkar män. Till exempel när det gäller att pojkar har sämre betyg än flickor i skolan, att män har lägre sjuklighet men dör tidigare än kvinnor, samt att mäns lägre uttag av föräldradagar påverkar möjligheten att upprätthålla kontakt med barnen efter en skilsmässa."

Jämställdisterna har segrat, eller? Jag menar inte att de problem som kommer sig av patriarkatet och som  drabbar män ska bagatelliseras. Men dessa två ihop, det blir för mycket, för tydligt. Man tar fokus från de akuta problem som drabbar kvinnor och utreder de få områden där män är orättvist behandlade jämfört med kvinnor. 

3) Dessutom verkar jämställdheten uteblivit i budgetarbetet
"När regeringen lade fram sitt budgetförslag i förra veckan stod sänkt bolagsskatt, forskning och infrastruktur i fokus. Flera personer som Feministiskt Perspektiv har pratat med saknar konkreta förslag för ökad jämställdhet och minskad diskriminering."

Jaha. 

Ps. Ni måste nog vara medlemmar för att kunna läsa artiklarna som länkas, så bli det, hehe. 

Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?

I Lawen Mohtadis nya biografi över Katarina Taikon ”Den dag jag blir fri”(Natur & Kultur) beskrivs en del av Sveriges politiska historia som är okänd för många av oss. Hur de bättre förhållanden för svenska romer som kom på 1960-talet var frukten av ett intensivt politiskt lobbande från socialarbetare, politiker och romerna själva, som författaren Katarina Taikon och hennes syster Rosa. Hur de synliggjorde det hyckleri som fanns mitt i det på ytan så gosiga folkhemmet. En socialdemokratisk illusion om ett komplett samhälle trots att romer inklusive barn bodde i tältläger, utan rätt till skolgång och under väldigt fattiga förhållanden. Där 85% av de vuxna romerna var analfabeter, ändå krävdes  det intensivt lobbande för att införa vuxenutbildningar. 

Lawen Mohtadi drar paralleller mellan Katerina Taikons kamp och medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther King, som Taikon faktiskt träffade när han var på besök i Sverige efter att ha fått Nobels fredspris. Katarina Taikon skrev och kämpade, skrev och kämpade. Hon var pragmatisk och hjälpte till med att praktiskt taget tömma lägren i Stockholm. Det är väldigt rörande, och beskriver vilken paradox den svenska självbilden var på 1960-talet. Man talade om sig själv som ett rättvist samhälle som hade löst sina problem med diskriminering. Utan att ha gjort upp med varken sitt rasistiska förflutna eller med sina nuvarande problem.

”På 60-talet låg allt detta undanträngt någonstans långt ifrån framgångssagan Sverige. Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.” skriver Mohtadi. 

Det här var i Erlanders och Palmes rosenskimrande Sverige. I den tid som vi sentimentalt ser tillbaka på, senast i Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär om Palme. Det är svårt att få ihop. Palmes brandtal om rassegregeringens USA. Det som öppnade hans ögon för rasismen i USA under hans resa där som ung och som gjorde att han alltid stod på medborgarrättsrörelsens sida. Och så romerna, deras ickeexistens i framgångslandet.  

Vi ser tillbaka och förfäras. Men hur ser det ut idag då? Är vi fria från rashat och diskriminering? Jag minns när jag jobbade på kvinnojour i min hemstad efter gymnasiet. En romsk kvinna som jag hade kontakt med hade problem med att hitta lägenhet. Jag följde med henne till ett besök hos en privatvärd. Husen var slitna, så slitna hus hade jag nog aldrig sett då. Hon var nervös och berättade på vägen dit att hon tänkte låtsas vara en student från Spanien om de frågade. Jag skulle vara hennes kompis. Precis samma sak beskrivs i boken om Katarina Taikon, hon låtsades vara fransk eller italiensk när hon sökte bostad. Ingen vill ju bo bredvid en rom. Och kvinnan fick ingen lägenhet så länge jag hade kontakt med henne.

På vägen till jobbet häromdagen mötte jag inte mindre än fyra tiggare, som jag gissar är av romsk härkomst. Kanske är de del av samma grupp som Aftonbladet skrev om i en fantastisk liten artikel i april i år. Reportarna hade besökt dem i deras tältläger i Solna. De bodde i bilar och hade rest från Rumänien i jakt på ett uppehälle. Reportern frågade dem om man någonsin vänjer sig vid att tigga. Aldrig, blev svaret. Det slutar aldrig vara förnedrande. 

I dag har vi alltså tältläger i Stockholm av den typ som Katarina Taikon kämpade för att stänga ned. Bara det att romerna nu är från Östeuropa, där romer i många länder har det svårare och svårare. Vilket de förstås inte har det bara där. I Frankrike och Italien är det likadant. De flyr till exempelvis Sverige i hopp om något bättre, men får bo i läger utomhus, i gamla bilar.  

 

Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?