Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?

I Lawen Mohtadis nya biografi över Katarina Taikon ”Den dag jag blir fri”(Natur & Kultur) beskrivs en del av Sveriges politiska historia som är okänd för många av oss. Hur de bättre förhållanden för svenska romer som kom på 1960-talet var frukten av ett intensivt politiskt lobbande från socialarbetare, politiker och romerna själva, som författaren Katarina Taikon och hennes syster Rosa. Hur de synliggjorde det hyckleri som fanns mitt i det på ytan så gosiga folkhemmet. En socialdemokratisk illusion om ett komplett samhälle trots att romer inklusive barn bodde i tältläger, utan rätt till skolgång och under väldigt fattiga förhållanden. Där 85% av de vuxna romerna var analfabeter, ändå krävdes  det intensivt lobbande för att införa vuxenutbildningar. 

Lawen Mohtadi drar paralleller mellan Katerina Taikons kamp och medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther King, som Taikon faktiskt träffade när han var på besök i Sverige efter att ha fått Nobels fredspris. Katarina Taikon skrev och kämpade, skrev och kämpade. Hon var pragmatisk och hjälpte till med att praktiskt taget tömma lägren i Stockholm. Det är väldigt rörande, och beskriver vilken paradox den svenska självbilden var på 1960-talet. Man talade om sig själv som ett rättvist samhälle som hade löst sina problem med diskriminering. Utan att ha gjort upp med varken sitt rasistiska förflutna eller med sina nuvarande problem.

”På 60-talet låg allt detta undanträngt någonstans långt ifrån framgångssagan Sverige. Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.” skriver Mohtadi. 

Det här var i Erlanders och Palmes rosenskimrande Sverige. I den tid som vi sentimentalt ser tillbaka på, senast i Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär om Palme. Det är svårt att få ihop. Palmes brandtal om rassegregeringens USA. Det som öppnade hans ögon för rasismen i USA under hans resa där som ung och som gjorde att han alltid stod på medborgarrättsrörelsens sida. Och så romerna, deras ickeexistens i framgångslandet.  

Vi ser tillbaka och förfäras. Men hur ser det ut idag då? Är vi fria från rashat och diskriminering? Jag minns när jag jobbade på kvinnojour i min hemstad efter gymnasiet. En romsk kvinna som jag hade kontakt med hade problem med att hitta lägenhet. Jag följde med henne till ett besök hos en privatvärd. Husen var slitna, så slitna hus hade jag nog aldrig sett då. Hon var nervös och berättade på vägen dit att hon tänkte låtsas vara en student från Spanien om de frågade. Jag skulle vara hennes kompis. Precis samma sak beskrivs i boken om Katarina Taikon, hon låtsades vara fransk eller italiensk när hon sökte bostad. Ingen vill ju bo bredvid en rom. Och kvinnan fick ingen lägenhet så länge jag hade kontakt med henne.

På vägen till jobbet häromdagen mötte jag inte mindre än fyra tiggare, som jag gissar är av romsk härkomst. Kanske är de del av samma grupp som Aftonbladet skrev om i en fantastisk liten artikel i april i år. Reportarna hade besökt dem i deras tältläger i Solna. De bodde i bilar och hade rest från Rumänien i jakt på ett uppehälle. Reportern frågade dem om man någonsin vänjer sig vid att tigga. Aldrig, blev svaret. Det slutar aldrig vara förnedrande. 

I dag har vi alltså tältläger i Stockholm av den typ som Katarina Taikon kämpade för att stänga ned. Bara det att romerna nu är från Östeuropa, där romer i många länder har det svårare och svårare. Vilket de förstås inte har det bara där. I Frankrike och Italien är det likadant. De flyr till exempelvis Sverige i hopp om något bättre, men får bo i läger utomhus, i gamla bilar.  

 

Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?