Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia juli 2012

Medelklassturistens relation till andra turister dryper av självförakt. Man vill inte vara medlem i en klubb som vill ha en som medlem. Inte vara en del av det ansiktslösa kollektivet av bleka skandinaver/européer/västerlänningar som sköljer över väl valda delar av världen vissa säsonger. Man vill vara upptäckaren, underförstått alltid ett steg före alla, även de infödda, de som blir upptäckta, dem vars kultur man är tillräckligt intellektuell och påläst för att förstå sig på. De som är infödda förstår kanske inte riktigt värdet av sin egen kultur. De tror att de måste göra om miljön för att tillfredsställa våra behov, anpassa sig för att vi för att vi ska tilltalas. De kunde inte ha mer fel.

På en restaurang i Istanbul pratar den holländska ägarinnan med några
vänner om Georgien. Det är inte så turistigt än, inte förstört, menar hon. "But that kind of places dont really have good food yet, so..." yet.. Ett plus är att det är oförstört, ett minus är att maten inte är så sofistikerad... Än. Jag och J skrattar tyst för att det låter så dumt. Holländskan berättar om någon stad som "they" helt förstört. Och så vidare. Vilka är de och varför har de inte tolkningsföreträde över sin stad och sitt land? Helst ska de väl låta allt vara exakt likadant alltid. Då och bara då är vi oskyldiga till förfallet.
För medelklassturisterna vet alltid att hur mycket vi än klagar på modernisering och förändring så är vi medskyldiga. Alla ombyggda restauranger, alla ställen som slutat vara genuina och istället börjat gå på tomgång på sitt eget rykte. Alla som behövt flytta på grund av höjda hyror. Det är vårt fel. 

På resande fot blir man både sitt sämsta och sitt bästa jag. Sitt fegaste och sitt modigaste. Själv kan jag himla med ögonen åt de fellow turister man träffar som recenserar städer utifrån deras innehav av ett "old town" eller som tror att Lonely Planets reseguide kan ge dem en fulländad upplevelse och ser allt som går utanför guiden som störande element. Samtidigt kan jag avundas dem deras sätt att resa. Deras tjuriga följande av guiden och brist på nyfikenhet på allt det andra. Skönt att resa utan prestationsångest, tänker jag. Själv förväntar jag mig att jag ska träffa vänner för livet i varje stad jag är i, vilket jag inte gör. Jag förväntar mig att hitta de coolaste ställena, vilket jag heller inte gör. Jag förväntar mig att få livsavgörande insikter om mig själv och om staden eller landet jag är i. Annars känner jag mig dålig. Så jag avundas dem. Ibland. Resten av tiden använder jag dem bara som projektionsyta för min egen uppblåsta självbild.

Jag vill inte vara en turist. Jag vill vara en individ även om jag inser att jag i varje infödd person i ett turistområdes ögon riskerar att bara bli en siffra, ännu en turist, ännu en stämningsparasit som ska komma och uppleva. Vampyrer bjuder man inte in i sitt hem, för de går aldrig därifrån tomhänta.