Resedagbok,

Bulgarien, juli 2012

”Om ni går till vänster efter ekofarmen, och genom hallonodlingen så kommer ni till ett hus. Där kan ni hyra rum.” 

Vi står i kö för att hämta vatten, uttorkade som vi är efter att ha väntat två timmar på en litet torg i en liten, liten stad i bergen norr om Sofia, och sen åkt ytterligare en timme i en minibuss som kändes väldigt pre-östblockets fall. Den skumpade ömsom drog sig med en ursinnig envishet upp längs de branta vägarna i bergsmassivet. Killen som tipsar oss spelar i ett death metalband, typ, jag minns inte genren nu. De hade spelat natten före på festivalen vi befinner oss på. Det var så sent att ingen var vaken, beklagar han sig. ”Men vi spelade för
träden, det räckte.”

Skogen är gigantisk. Den omfamnar bergssidorna runt oss och befolkas av björnar och vargar och allehanda väsen från den bulgariska folktron som vi aldrig hört talas om. Killen är bakis, men dricker rakia ur en plastflaska. Gjord på hallon från hallonfarmen. Vi går genom hallonfälten som är övergivna i den stekande solen. Senare när jag går förbi är det arbetare som plockar bär i varje rad. Kvinnor, män och barn, brunbrända och seniga av arbetet. Huset är en gigantisk träbyggnad med veranda ut mot fälten. Vi lyckas hyra det sista rummet och äter soppa med meatball och pasta "have you ever eaten such a soup" frågar ägaren. Vi skakar på huvudet. Det är en hjärtlig soppa med hjärtligt bröd, lagad av någon av husets hjärtliga kvinnor med armar som smidiga påkar. Huset luktar lite gammalt, lite gödsel nästan.  Jag älskar det, jag är ju från landet. Vi får av en slump det finaste rummet, med två tillyxade sängar i trä med grova linnelakan och träväggar, trägolv, trätak med tillhörande balkong där man ser ut över hallonbuskarna i långa rader. I de andra rummen sover lantarbetarna. Jag undrar vad de jobbar med på vintern. Om de är säsongsarbetare som flyttar runt, eller om de är från trakten.

Vi har för lite kontanter med oss. Eller snarare jag har tagit ut för lite pengar. Vi räknar ut att för att kunna ta oss tillbaka till Sofia följande dag, så får vi antingen strunta i att dricka alkohol eller att äta. Vi väljer det senare. Alkohol dämpar hunger, men inte tvärtom. Så vi köper en petflaska med mörkt rött hallonvin av tanten nere i huset och går mot festivalområdet. Det är en hippiefestival, men alla är inte hippies. Satan perkele vad naturen är vacker, vi dricker upp vårt hallonvin med utsikt över gigantiska berg och ser solen vandra över bergssidorna medan några bulgariska kids som J befriendat drar ihop en eld bakom oss och lagar "sallad", det vill säga potatis med lök och grillad paprika, som vi senare blir bjudna på. Vi kan inte riktigt tacka dem nog, och vill inte heller, eftersom det skulle vara lite pinsamt att erkänna att vi inte ätit någon middag.

Vi blir bjudna på whisky i små metallmått och kommer in på Sofias gatuhundar. Något som vi uppfattade som rätt pittoreskt när vi vandrade genom stadens gator på jakt efter ett hostel klockan sex på morgonen och en gatuhund slog följe med oss genom gatorna, släntrade bredvid oss hela vägen för att sedan försvinna. Den blev vårt första intryck av den nya stan.

Eller inte riktigt. Det första intrycket är att klockan är sex på morgonen på Sofias busstation och att jag verkligen måste kissa. I båda ändarna av busstationen finns det toaletter med inträdesautomater som barska kvinnor övervakar  För att komma in måste man ha ett visst mynt. Jag får två gånger gå och ta ut pengar och växla. Jag är gråtfärdig, men ögonfransfladder funkade inte. Kvinnorna teg, pekade på automaten. Där står det på engelska hur mycket man ska betala, med pedagogisk bild på myntet. Deras jobb är att förklara automaten som är tänkt att ersätta dem. Införandet av automaten är en del av ett EU-projekt, förklarar en peppig skylt.  

Vår eldgranne berättar att han har blivit jagad av hundflockar på cykel på natten. "Last year a PHD was killed by the dogs", säger han. Jag skrattar till för att sedan tystna. "Is it true?" "Yes... it's not very … modern."

Vi blir "trötta" tidigt. Lägger oss i det höga gräset på en sluttning under stjärnhimlen. J ser stjärnornas krig på himlen, som jag ser som en otroligt klar och detaljerad stjärnhimmel. Jag ser en stjärna falla men jag minns inte vad jag önskade. Jag inbillar mig att jag hör ljud ur skogen, förutom det dova dunkandet från festivalen. Kanske är det en varg, eller kanske ett gäng med vilse gatuhundar från storstan, utsvultna och från vettet. 

Natten är svart, men varm. När vi kommer tillbaka till hallonfarmen sitter lokalpolisen och super med de som har gården i matsalen. De tittar konstigt på oss. Vi tjatar oss till varsin smörgås. Tjockt med smör, hemmagjord korv och knottrig gurka. Jag tänker på den där smörgåsen fortfarande ibland.