Lelle jag var med i Kalla Fakta Studio efter Kalla Faktas program om svältlöner på fabriker som tillverkar kläder åt H&M i Kambodja. Med är bl.a. Pierre Börjesson från H&M, Kristoffer Riddselius från Fair Trade Center och den fantastiska Cecilia Zadig som gjorde en dokumentär 1997 om fruktansvärda förhållanden på H&M:s fabriker i Kina, Filippinerna och Bangladesh, avslöjanden som skrämde slag på H&M som efter det skaffade en code of conduct och CSR-arbete. Jag är med i egenskap av moderedaktör på Nöjesguiden.
H&M:s Pierre Börjesson betonade att de gör 2000 fabriksbesök per år (med tanke på att de har cirka 700 leverantörer med 1700 fabriker i världen så är det inte så mycket) och att de jobbar för att höja minimilönen i samtliga länder. Men samtidigt ÄR H&M ju i länder som Kambodja och Bangladesh för att det är så billigt att producera där. Länderna tvekar att höja minimilöner av rädsla för att storföretag som t.ex. H&M ska flytta sin produktion därifrån. De skulle kunna visa vägen istället.
Vi har ingen "branschstandard" att gå på, har H&M:s Helena Helmersson sagt angående levnadslön, men jag undrar om inte den vanliga standarden kanske kan räcka: lön så att det räcker till mat, hyra, transport och skolgång till barnen. Det är inte ett abstrakt begrepp för någon som svälter. H&M skulle kunna avtala levnadslön med sina leverantörer, men istället är det upp till fabriksägarna. Eller varför inte äga sina egna fabriker? Full insyn, fullt ansvar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar