Höst på Mallorca

Nu till någonting helt annat; Guccis A/W-08 kampanj är helt fantastisk. Jag känner en stilla lycka när jag ser på den och dessutom lyckas den fånga hela den känsla av höst som jag vill känna. Hög luft, långt hår och hur mycket kläder, nyanser och mönster som helst på kroppen. Kan inte teoritisera kring det, bara le.




Fotografier tagna av Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin(enligt uppgift på Mallorca..!)

Mitt problem med blickar

Det finns olika sorters blickar. En del blickar är önskvärda, andra inte. En blick från en person man håller av eller beundrar är definitivt önskvärt. Blickar från äldre män på gatan till exempel tillhör den andra kategorin. Jag kan inte riktigt för mig själv förklara vad som är så nedslående med hela den kategorin blickar. Dels så är det kanske till viss del att jag uppfattar dem som förminskande, jag har inte klätt mig eller på något sätt gjort i ordning mig för att belönas med blickar från den sortens människor. Samtidigt; luften är ju, som det brukar sägas, fri... Att inte få blickar alls kan också uppfattas som förminskande. Blicken är aldrig neutral, som seende person kan man alltid välja att se eller inte se. I en essä jag precis läser; Shahram Khosravis "Manlighet i exil" om iranska män i Sveriges maskulinitet och etnicitet så skriver han om blicken och dessa mäns, och andra minoriteter med för den delen, känsla av att vara osynlig som person men som del av en grupp hela tiden granskad ovanifrån. Som del av en minoritet får man alltid stå som representant för gruppen i stort och stå till svars för de begrepp som kopplas samman med gruppen, oavsett egen känsla av tillhörighet eller likhet med den.
Nu kan ju jag som svensk medelklasskvinna inte riktigt jämföra den osynlighet som jag ibland känner drabbar mig med iranska män i Sveriges upplevelse av den. Men jag tror att den känsla jag får vid den sortens tidigare nämnda blickar är en känsla av att vara en ofrivillig del av en grupp; unga kvinnor med långt hår och säg, kjol. Det finns inget intresse för mig som individ där vilket enbart får mig att känna mig, och nu kommer ett uttjatat ord i vissa sammanhang, objektifierad. Att jag också får en känsla av att vissa av dessa blickar på något sätt är helt marinerade av tankar och fantasier om unga kvinnor som grupp är inte heller särskilt roligt att föreställa sig.
Detta står för mig som modeintresserad i konflikt med hela den intressesfär och sätt att vara som jag valt. Man klär sig på ett speciellt sätt som man uppfattar som snyggt, intressant eller coolt(finns det inget bättre ord..?!). Detta hör antagligen ihop med något underliggande behov av att bli sedd och uppskattad för just detta. Men samtidigt vill man inte bli sedd och uppskattad på vilket sätt som helst och av vem som helst..?
Paradoxen i att klä på sig något som man själv uppfattar som väldigt gränsöverskridande och intressant men sen väl ute på gatan märker bara uppfattas som lite vulgärt och som genererar obehagliga blickar känner nog de flesta(kvinnor) igen. Har alltid funnit det här så besvärligt. Det finns ju exakta formulor som går att applicera för att förhindra den här sortens blickar riktade mot den egna kroppen, säg, löst sittande jeans, stor vit skjorta och lågskor(stor klänning och slöja..?), men för det första; vill inte klä mig så för det mesta och för det andra, skulle det ens fungera? Önskar att jag kunde välja själv, men det går som bekant inte.

Shahram Khosravis "Manlighet i exil" finns att hitta i antologin "Orienten i Sverige" som gavs ut av Simon Ekström och Lena Gerholm genom Studentlitteratur förlag 2006.

Valerie Steele igen

Valerie Steele kommer att kunna ses på en öppen föreläsning, som anordnas av Centrum för modevetenskap, på Stockholms universitets Aula Magna den 12 september klockan 15! Ämnet är "Gothic: dark glamour", detta är alltså den som blev inställd förra gången. Ses!

Skolstart

Gjorde den klassiska skolstarts-shoppingrundan idag. Det finns något ritualliknande i att köpa kalender, anteckningsblock, papper, pennor och så vidare. Allt är så gräsligt, vilket gör det hela till lite av en sport, hur hitta minst gräsliga kalender etc.? Var även tvungen att inskaffa ett par bruna läderskor, även de en del av min förbereda mig för hösten-ritual.
Hursomhelst, gick av en slump förbi ett häng med Ida Sjöstedt-kläder och slogs av det fantastiska i att Ida Sjöstedt som märke finns, i Stockholm, idag. Nöp i plaggen, ormskinnsimitation, rosa plysch, paljetter och så vidare och tänkte vem vågar ha på sig det här? Ida Sjöstedt bör verkligen ha en eloge för sitt sätt att helt respektlöst bryta mot alla regler om god smak som finns och dessutom lägga in element av humor i sitt skapande, något som det inte finns något överflöd av i svenskt mode. Men jag undrar hur det går att upprätthålla ett sådant märke ekonomiskt? Jag skulle ju inte direkt köpa, även om jag uppskattar plaggens symboliska värde, är det någon som gör?

Såg en bild på ringen som Ann-Sofie Back gjort för NK och deras limiterade 'unika ting'-kollektioner för hösten och fick en liknande känsla. Kan i och för sig vara så att Back mest vill driva med hela NK och lyx-begreppet genom att göra en ring som är så... överdrivet "lyxig".

(Bild från nk.se)

Enkla nöjen

Läser alltid kvälls- och dags- och gratistidningarnas modereportage hållandes andan. Vill inte passa in i deras beskriving av vad som är helt rätt i höst. Allt är så förenklat, förminskat. Jag kan inte säga att jag skyller det på modeskribenterna i tidningarna, de gör bara vad som förväntas och efterfrågas av dem. Men ändå, vilket guilty pleasure det är att läsa de där texterna. Sedan kan man andas ut- det är sällan man direkt känner igen sig. Bäst är det när man kan tänka- det där? känns inte det lite gammalt?

Enkla nöjen, mina damer och herrar!

"Coolt"

Allt var sämre förr. Tror jag. Men det verkade vara enklare förr. Jag har lyssnat på Velvet Underground en hel del på senaste och tänker att det egentligen är märkligt att de har lyckats bibehålla sin aura av coolness genom åren så intakt. Hur många har lyckats med det? Förr, inbillar jag mig; var ju inte född då, fanns det mycket färre val att göra. Velvet Underground var coolt, Ted Gärdestad var det inte. Nu finns det 1000 saker att välja mellan, och resten av alla saker som kanske inte faller in under "coolt" kan ju bli det om någon som uppfattas som en person med koll säger att det är det. Jag blir så förvirrad, inte för att jag egentligen har som livsmål att vara cool. Men detta går liksom att applicera på allt. I höst ska jag vara en härlig fri kvinna, tänker jag. I nästa andetag tänker jag; på vilket sätt då menar du? Vilken sorts härlig fri kvinna? Tänker du vara 70-talskvinna med stor slokhatt och böljande byxor eller en Kate Bush med rött läppstift och ett hus på landet? Och så är det igång, väljandet. Jag är trött på att välja. Ta mig tillbaka till 1967.

Nico och Lou Reed 1966, fotografi av Lisa Law

Naken kontra vit kostym

Angående I-D:s augustinummer, någon mer än jag som reagerade på omslaget? Det ska antagligen ses som en del av hela "det är så få etniciteter representerade på catwalken etc."-diskussionen vilket ju är positivt. Fotografiet i sig är ju definitivt en vacker bild men symboliken och effektsökeriet i bilden är extremt tydlig. För det första att Naomi Cambell är helt naken och Stefano Pilato är påklädd; att vara naken ses ofta som en symbol för brist på kontroll, eller lössläppthet om man vill se det så, och att vara påklädd ses då som ett tecken på kontroll och så vidare. Traditionellt har vit manlighet förknippats med kontroll och förstånd, medan kvinnlighet och ickevithet förknippats med det mer kroppsliga och lössläppta. Pilato är klädd i en helt vit kostym och Naomi är i sin nakenhet mörk, synbart är den vita kostymen vald för att accentuera skillnaderna dem emellan.
Tråkigt att underbara Naomi Cambell och underbara Stefano Pilato ska hamna på omslaget i ett sådant stereotypt bildsammhang, kan man tycka.

Eller borde man bara uppskatta ett vackert omslag när man ser det..?

(Bilden är från i-dmagazine.com)

To have taste in what you do

Jag läste intervjun med YSL:s Stefano Pilato i augustinumret av I-D och fastnade för det här;
"To dress up shows respect for yourself so others will respect you too.(...) Fashion is a business. There are many other businesses. Sell cars, furniture, houses, curtains, flowers, or make food, the point is if you want to work in fashion you need to know how to dress up, to take care of yourself and have taste in what you do."
Stefano menar att man måste klä sig väl, eller i alla fall med omsorg för att kunnas ta på allvar inom modebranschen. Detta beror ju sjävklart på vilken position du har och så vidare. Men detta är något jag har funderat lite på tidigare; kan man tas på allvar som till exempel designer om man är extremt illa eller ointressant klädd? Jag har lite svårt att tycka det. Tycker till exempel Karl Lagerfeld känns så väldigt... ointressant och poserande rent klädmässigt. Han känns som en clown, helt enkelt. Detta må vara MIN personliga åsikt, men så är min personliga åsikt i övrigt också att Karl Lagerfelds design känns ganska ointressant. Har verkligen förståelse för att någon som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt att skapa kläder kanske inte har ork till att klä sig extravagant. De många modemänniskor som enbart klär sig i svart eller i klassiska snitt är antagligen en reaktion på detta.
Men att klä sig smaklöst? Det finns ingen trovärdighet i det.

Ann-Sofie

Ser på bilder på Ann-Sofie Backs s/s -09-kollektion som visades på Köpenhamns modevecka nyligen. Slås av att jag inte riktigt förstår, förutom enstaka plagg då. Brukar aldrig riktigt förstå henne, förrän jag sett bilderna flera gånger vid olika tillfällen. Gillar det! Hennes kollektioner utmanar verkligen. Hennes välkända lek med vad som anses som fult och ej fungerar faktiskt ganska ofta som provokation, även för de, inklusive mig, som vet om att det är det som är tanken bakom plaggen.

(Bild från modette.se)

Lou Liza Lesage

Det har ju talats om musor i modevärlden ett bra tag. Tanken är ju enkel, en kvinna, vilket det ju är i de flesta fall, som på något sätt uppfattas som intressant och inspirerande av en designer eller ett märke utnämns till musa. Det hela har nästan utvecklats till att bli någon form av titel som man blir tilldelad. Det har ju ett värde rent skaparmässigt. Designern blir antagligen inspirerad av kvinnan ifråga och kan då förhöja den kreativa kvalitén och så vidare på sin design. Antagligen finns här också en kommerisell aspekt; att ha en musa som är någorlunda känd, vacker och intressant ger vissa poänger till märket. Muserna blir som reklampelare för märket och får en del kläder som tack.
Själva begreppet härrör från den grekiska mytologin där de nio muserna var gudinnor som inspirerade och beskyddade poeter, konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. Muser har traditionellt funnits där för manliga konstnärer som porträtterat dem och låtit sig inspireras av dem. Förhållandet har ofta varit könsstereotypt, det vill säga; manligt; aktivt och kvinnligt; passivt. Så är det dock verkligen inte alltid längre då muserna ofta även är kreativa på sitt håll.
Vissa har dock tolkat begreppet lite på egen hand. Ann Valerie Hash har till exempel i princip skapat sig en egen musa. Lou Liza Lesage, en fjortonårig parisiska som Hash mötte på gatan.
'- I thought she was very photogenic, very pretty. I started buying clothes that I would deconstruct, then reconstruct on her in a different way.' har Hash sagt i en intervju. Det hela är ganska intressant; om man inte hittar en musa som passar, varför inte skapa sig sin egen? Det finns en definitivt en störande aspekt av det hela också, men då Hash verkar låta sin musa till viss del vara del sin kreativa process ska vi inte uppehålla oss till den.

Lou Liza Lesage
(bild från www.getconfused.net, citat från www.guardian.co.uk)

Drömmar

Det sägs att Yves Saint-Laurent föddes med ett nervöst sammanbrott. Liksom utan skyddande skal, men med en enorm begåvning. När hans bortgång rapporterades var det ju inte bara det sorgliga att en av 1900-talets stora designbegåvningar gått hädan utan även slutet på en era. Den era som Charles Frederick Worth skapade i mitten av artonhundratalet genom att använda sig av sitt namn som ett sätt att marknadsföra sitt modehus kreationer. Han var skicklig på att framställa sig som själv som ett kreativt geni, likt dåtidens konstnärer och författare. Saint-Laurent var inte särskilt socialt slipad eller framåtriktad, men hade ett enormt kreativt behov och stort driv att skapa något nytt. Ett driv som till viss del säkert var direkt ångestbaserat. Helt i stil med bilden av den lidande konstnären. Det var säkert också Saint-Laurent som idé och sinnesbild för underbarnet som hjälpte till att skapa den enorma hausse kring hans design och märken under den senare delen av nittonhundratalet.
De flesta av dagens modeföretag kretsar inte på samma sätt kring en person. Alla vet att det, även om chefdesignern såklart har stor kontroll över det mesta, finns ett designteam som hjälps åt att utarbeta hur plaggen kommer att se ut, var inspirationen kommer ifrån och vilka färger och mönster som känns intressanta. Detta är ju antagligen ett logiskt steg då modebranschen inte längre enbart befinner sig i Paris och säljer måttsydda festblåsor åt fruar till politiker, direktörer och adelsmän. Med större perspektiv och en mer global marknad kommer också behovet av att delegera även designen. Men lite tråkigt kan man ju inte låta bli att det är, trots att jag egentligen är ganska trött på den manliga myten konstnärsgeniet. Ibland kan man inte låta bli att slås av att själva modebranschens gamla essens; glamouren, verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det är ju för övrigt likadant överallt vid närmare eftertanke; kändisar såsom politiker, musiker, skådespelare och kungligheter framstår ofta som ännu mer skeva än vad man uppfattar sig själv och sin omgivning och fungerar ofta nästan mer som varnande exempel än som förebilder. Hela offentliggörandet av det privata, blogsyndromet, gör att det finns få saker kvar att romantisera. Några fenomen kan man självklart göra det med; Comme des Garçons, Carine Roitfeld, Margiela och Ann Demeulemeester för att ta några exempel. Låt oss hålla det där; jag vill inte höra någon personlig info, yrkeshemligheter eller namn på eventuell partner eller barn. Då drömmar är vitala för det inre livet krävs det saker kvar att drömma, eller romantisera, kring. Kan saker aldrig få vara i alla fall lite heliga?

Safarijackan, dags att romantisera kring den kanske?
(Bild från www.people.com)

Bara vara

Apropå det, kvinnor som anses stilmedvetna eller intressant klädda och skriver om eller blir intervjuade angående det brukar ofta referera till sitt klädintresse som en sorts lek. Man iklär sig olika roller, beroende på dagens infall eller känslostämningar. Detta är ju förstås intressant, en sorts queer-take på saken i fråga, kroppen som spelrum för olika identitetsprövningar etc. Men det som alltid slår mig när jag läser sådant är; (heterosexuella)män gör inte så. Män bara är. (Ack denna tråkiga värld..! )

För kladdigt, för smått, för billigt.

Att klä sig är en ritual. Blir det fel, om man klär sig fel, får man göra om. Man iklär sig en roll, men inte rollen av en annan, en främmande, utan rollen av sig själv. Vikten av att kunna bära upp sina valda kläder kan inte nog betonas, det vill säga, vikten av att se trovärdig ut. Klarar man inte av detta, riskerar man att kallas tillgjord eller onaturlig, kanske till och med smaklös. Själv har jag svårt att stå ut med att jag själv gjort fel val där på morgonkvisten. Känner mig liksom fel i mig själv, på något sätt. Antar att det är ett tecken på att man tar sig själv och sitt yttre på lite för stort allvar vissa stunder. (Kan man ta för allvarligt på det?)

Apropå det här med iklädande, och vikten av att det ska se rätt ut; unga flickor i de tidiga tonåren brukar ofta få stå skott för mycket moraliserande och kritiserande för sättet de klär sig på. De är i en kritisk period; brytpunkten mellan barndomen och inträdandet i kvinnorollen. Ofta uppfattas de som lite för mycket, nästan desperata, i sitt uppseendeväckande kladdande med läppglans, solpuder och skimrande ögonskugga. Kläderna är för små, för tajta och för billiga. De har missuppfattat, det får aldrig se så tafatt och klumpigt ut! Naturligt är ledordet. Att de helt enkelt klätt ut sig, klätt upp sig, iklätt sig en roll blir för tydligt. Samtidigt kan man ju skratta åt dem. Senare kommer de få ett bättre grepp om det hela. Lära sig att iklädandet av kvinnorollen ska vara sublim, nästan osynlig. När de förstått detta och lärt sig själva ritualen, först då kan de bli tagna på allvar.

Blood Diamonds

Det här är väl ett bra initiativ. Smyckesindustrin är alldeles för restriktiv gällande användandet av material. Kan man göra såhär med andra kroppsvätskor? Blod? Det vore intressant, även om jag är medveten om att det skulle bli jag och 10 000 fjortonåriga goth-tjejer som skulle vara först att beställa.

Det här smycket är kanske inte det smakfullaste, men tänk på möjligheterna!
(Bild från alltombarn.se)

Poprasism Revisited

Var på en väns landställe på Gotland där det fanns ett hederligt utedass att tillgå. Traditionsenligt fanns där även en bunt gamla tidningar där jag hittade det Bon-numret som innehåller Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel om pop-rasism, det vill säga den totala avsaknaden vid den tidpunkten av svart musik, mode, konst, etc. i populärkulturen och framförallt i den "hippa" dito. Kommer ihåg att jag själv kände mig extremt träffad av den artikeln när den kom, var det sommaren 2006 någon gång..? Smakmässigt sprungen ur någon slags indie-kultur från början, den vitaste av alla vita subkulturer, hade jag verkligen en del att ta åt mig av som nämndes i artikleln. Var även förvånad då över bristen på debatt efter att artikeln skrivits, ämnet kändes ju brännande viktigt på många plan. Antagligen var det därför som den inte blev debatterad. Det hela uppfattades helt enkelt som tabu. När man är "hipp" vill man ofta inte att ens ganska irrationella preferenser och smakcykler analyseras av någon annan. Framförallt inte någon med rasism-, klass- eller genus-glasögonen på sig. Det hela blir lite pinsamt, pinsamt pk. Lätt att vifta bort som moralism alltså. Samtidigt, det är ju så våra sådana val styrs. Ibland uppfattas artonhundra-talet som modernt till exempel, vilket innebär, i alla fall om vi ska tänka det europeiska artonhundratalet, en relativt stor brist på värdiga icke-europeiska influneser(med värdiga menar jag icke kolonial-äckliga). Ibland uppfattas det amerikanska 1970-talet som modernt, vilket innefattar många afro-amerikanska inslag och så vidare. Problemet är väl att det när det väl passar det svenska eller europeiska smakdiktatet att ha med lite svarta influenser, så blir det just i form av exotiska inslag, ingenting mer egentligen.
Så känns det ju till exempel med senaste Vogue Italia-numret, som är ett temanummer med just olika svarta modeller. Det hela blir till lite av ett jippo, lite osmakligt kan man tycka. Slökollade även The Sartorialist, som ju är en utmärkt blogg att glida in på när man inte orkar ta in något mer informativt, och märkte att även han har haft med en del färgade eller svarta människor på sina fotografier på sistone, vilket absolut är positivt. Men det känns även som att det ibland blir lite väl tydligt att han använder just de bilderna som ett lite kul avbrott i den annars så tydliga smakkanonen som han står för.(Vitt och välklätt, det vill säga.)
Alltså känns det som att den vita populärkulturtoppen är nådd för den här gången. Brideshead Revisited och Grey Gardens känns något utnötta som stilinfluenser och Margiela börjar bli kommersiellt. Frågan är, kommer det andra som kommer i de nyss nämndas ställe bli något annat än bara exotiserade..?

(Bild från http://thesartorialist.blogspot.com/)

Utväxten

Roar mig med att se på gamla bilder på Madonna istället för att ge upp och somna. Åh, det vackra i det onaturliga. Åh, det vackra i att se naturlig, eller snarare självklar ut, med hjälp av helt onaturliga stilgrepp.

...

Gudrun Schyman var där också. Hon stod och rökte ciggarill utanför färjeterminalen. Även hennes mungipor var nedvridna likt en röd paprikabåge på en svettig ostsmörgås. (menar inte att hon är en ostsmörgås) Hon såg på mig och såg, följdaktligen, lite sur ut. Men jag förlät henne, liksom, hon rökte CIGGARILL utanför FÄRJETERMINALEN.

Flanellskjortor och nedvridna mungipor

Det finns så många kvinnor som liknar Maud Olofsson. De är överallt, med kort hår, piffig men ändå seriös klädsel och en mun med nedåtvridna mungipor. Jag inbillar mig att de flesta av dem arbetar inom vården eller på... socialstyrelsen. De är en armé, en armé som inte längre behöver behaga. De är ofta välklädda, men på ett seriöst sätt. Här är tanken på att behaga någon inte det främsta målet. Snarare att inte störa helhetsintrycket. När jag var på Gotland häromveckan och skulle handla närodlat och närbakat bröd med T så såg jag en sådan kvinna bakom mig i kön. Hon såg verkligen sur ut. Och var verkligen lik Maud Olofsson. Sedan inser jag att det är Maud Olofsson, prototypen, the one and only. Hon försvinner med sitt sällskap efter att, inbillade jag mig att jag hörde i alla fall, ha yttrat något om priserna på stället vi var på.

Har Göran Greider och Barbro Hedvall skrivit om det här i sin "Stil och politik"? Det har de säkert. Göran Greider såg jag också på Gotland, eller snarare på Gotlandsfärjan. (Denna godispåse av olika svenska sociala skikt) Hans dotter verkar ha någon slags emo-stil. tyckte det var lite ironiskt på något sätt. Två kvinnor som satt bredvid mig viskade om att det var "så kul" att Göran Greider av alla människor gett ut en bok om kläder och mode. Jag tycker också det är "kul" men mest störande. Förstår inte varför han anses ha en intressant åsikt i ämnet. Han hade för övrigt exakt de kläder jag förväntade mig, eller det kanske är de kläder han alltid har på sig; svarta mjukisbyxor, rödrutig flanellskjorta och t-shirt.


* Tydligen finns det en Rocky-strip som behandlar just det här Maud Olofsson-ämnet. Borde kanske nämna det, även om jag själv är lite osäker på om jag läst den tidigare eller inte.

Solsting

Jag hade kanske en släng av solsting när jag skrev understående. Hursomhelst, och det här har inte något med något att göra men; alla borde verkligen läsa Bitterfittan av Maria Sveland. A-L-L-A. Smärtsamt nyttig bok, vilket jag är medveten om att jag inte är först med att tycka eller skriva, men men. 

En ö i havet

Är på en ö i havet med ett par och en stor vit hund. Solen verkar alltid skina här fastän man kan se att det är molnigt på fastlandet. Låter min solbränna och min hårfärg leva sitt eget liv. Mina pigment är yrvakna, undrar vad som står på. Klipporna grå, överallt ligger små snäckor. På havet är perspektiven alltid större- en båt syns mer än ett par skor. 

Mångfald?

Ingen mer än jag som reagerat på streetcastingen, som jag i alla fall antar att det var, som Carin Wester hade använt för att hitta sina modeller på herrsidan..? Det var totalt kaos, med olika längd, kroppsform, hårfärg, hållning, gångtakt och så vidare. Detta kan ju tyckas vara sympatiskt om man jämför med den övriga likriktningen i modebranschen. Men saken är ju den att det bara var de manliga modellerna som såg ut lite hur som helst. De kvinnliga var lika likriktade som alltid, med några undantag. Filippa K har länge gjort likadant; streetcastat herrmodellerna men använt professionella modeller på dam. Tråkigt att det bara är herrmodellerna som tillåts se ut lite hur som helst. Tråkigt också att det ganska avslappnade valet av herrmodeller också tenderar att påverka kvalitén på visningen.

På sin s/s 09-visning på Paris herrmodevecka senast avslutade Ann Demeulemeester med modeller som såg ut att vara runt 60 år gamla eller äldre. Ett lyckat grepp som fick fram karaktären hos kläderna och dessutom skapade en viss uppmärksamhet. Ska bli intressant att se vilka modeller hon väljer till sin visning för dam senare i sommar. Jag tvivlar dock lite på att det kommer vara några 60-åriga modeller representerade där.

Ann Demeulemeester s/s 09, bilden lånad från Style.com

F-f-furu

Och Acne-skorna, de med omöjlig klack som ser ut att vara gjorda i furu!

(bilden lånad från rodeo.net)

Stockholm Fashion Week by Berns...

Stockholm Fashion Week by Berns är över, nu ser vi bara fram emot Moderådets modevecka i augusti och +46:s alternativa modemässa..? Liksom, sedan när är två modeveckor ett bra sätt att locka internationell press och utländska inköpare till den något avlägsna modemetropolen Stockholm? Well well, detta är förhoppningsvis inte något som kommer göras om nästa gång på samma sätt...

Generellt var det ganska många frågetecken i kollektionerna. Många plagg, som kan anses vara "trendiga" kändes inslängda i sista stund, kanske som något av en panikhandling till följd av svikande försäljningssiffror i de egna butikerna. Just det faktumet, som tros vara en följd av att människor blivit påverkade av alla de varsel om en kommande lågkonjuktur att de helt enkelt minskat på sin konsumtion och därför påskyndat det de fruktade, kändes allmänt närvarande. Det var generellt, i alla fall hos de större märkena, en känsla av back-to-basic och nästan en släng av feghet.

Jag tänker inte gå igenom alla kollektioner här då detta kan räknas till kategorin onödiga inlägg, men vissa visningar förtjänar ju faktiskt att hyllas.

Hope till exempel, som hade lyckats att göra en fantastisk kollektion som fick mig att komma på mig själv med att tänka "Så modernt!" Bra materialval, till största delen naturfärger, väl valda grafiska prints och deras ständiga förmåga att förnya sig själva.

Nicolaj d’Étoiles förvånade något genom att göra en av de visningar och kollektioner som kändes roligast. Det vill säga, det förvånade mig, som tyckte att den förra visningen var något av ett sömnpiller. Nu var den något uttjatade dandystilen borta och istället hade de satsat på en riviera-inspirerad kollektion med uppknäppta skjortor, korta shorts, kavajer i någon form av glansigt material i gott sällskap med scarfs, guldkedjor, repstumpar och nakna fötter. Det hela ackompanjerades av den sortens dansmusik som, föreställer jag mig, spelas på Stockholmsveckan i Visby. Nu kan det tyckas lite märkligt att just jag skulle falla för den här typen av kollektion. Men saken är den att det hela verkligen andades den sortens gayromantik som jag skattar högt. Helt enkelt, shortsen var lite för korta och byxorna var lite för tajta för att detta skulle kunna gå förbi obemärkt.

Carin Wester hade ju, som ni säkert vet, en öppen visning i Berzelii Park, som blev lyckad med passande inramning av växtlighet och solsken. Själva kollektionen var ganska mycket blandad kompott, i sin helhet väldigt feminin, både på dam och herr och mestadels i pastellfärger. Herrdelen var den som mest föll mig i smaken, så som det brukar bli med Wester, med en Ghandi-aktig siluett med långa skjortor och vida byxor och oväntade val av mönster, såsom blommigt och med sidenband knutna kring halsen. Damkläderna var helt klart intressanta de med, även då de ibland andades lite väl mycket Dallas, med volangkragar på blusar och så vidare. Några blusar som dock var fantastiska var de aprikosa och ljusblå med nerhasade fårbogsärmar. En tunnt stickad hudfärgad tröja ihop med tillhörande stickade shorts i dito färg var även, öh, fint. Damdelen vare lite för rörig för att kunna ge ett generellt omdöme.
Dock, var inte den sistnämnda något överstylad..?De dubbla glasögonen, sminkningen, handskarna och så vidare. Tyckte det kändes lite omotiverat, men stylisten hade säkert en bra dag. Frisyrerna med hårband på herr var i alla fall helt klart omotiverad..!

Rättelse

Jag tar tillbaka det där. En smart närstående påminde mig om att det är skillnad på vida trenchcoats som svänger runt kroppen och figursydda smala. Det ena- lite lantligt 1970-tal, det andra- H&M 2003. Hope var ju för övrigt inte de enda som hade dem.

IT´S ALIVE!

Hope hade flera trenchcoats i sin SS09-kollektion som visades idag på Hallwylska palatset. Ja, ni hörde rätt, t-r-e-n-c-h-c-o-a-t-s. Är världen redo för detta? Jag vet att jag inte är det.

(bilden är från modette.se...)

Starka kvinnor etc.

Jag har kommit fram till att min fascination för modevärlden är väldigt nära sammankopplat med min fascination för starka kvinnor. Kvinnor på alla plan av modebranschen; Anne Demeulemeester Rei Kawakubo, Cathy Horyn, Carine Roitfeld och så vidare. Har liksom inget till övers för varken Valentino eller Lagerfeld. Inte så att jag positionerar mig mot dem heller, är bara inte så intresserad. Det finns för mig något tydligt lockande i en värld mestadels styrd av kvinnor och homosexuella män, verkar det som.

Såg en ung kvinna på stan idag, iklädd jeans med vita och gröna stringtrosor över. Ett helt eget tolkande av synliga underkläder-grejen som varit på tapeten ett tag, tänkte jag.

För övrigt har jag besökt Carl och Carin Larssons gård i Sundborn i Dalarna. Tror jag kommer återkomma till Carin Larsson och hennes liv och konst senare. Ännu en cool brud!

PR är PR är PR är PR

Prinsessan Madeleine blir officiell beskyddare åt Stockholm Fashion Week by Berns. Bara jag som rent spontant tycker att det känna lite... töntigt? Sedan när är kungahuset något man gärna associerar sig med? Svenskt mode har haft något av en underdog-stämpel, något som jag tycker är positivt. Den svenska modebranschen är varken tillräckligt stor eller utvecklad för att göra sig av med den. PR är alltid PR, och att ha en person som egentligen består av ren PR som beskyddare kan ju i och för sig ses som ganska naturligt. Men prinsessan Madeleine? Svensk damtidning, solsemester i St. Tropez, tiara och balklänning i cerise siden på Nobelmiddagen?

Fashion Week by Berns är i och för sig arenean för de stora spelarna inom svenskt mode, inte avant-garde-modet. Men jag har svårt att tänka mig att någon av de märkena, förutom möjligtvis Lars Wallin tidigare, tycker att kungahuset är en trevlig institution. Kanske är jag bara lite skadad av att precis ha läst Överklassen i Sverige av Anette Kullenberg, vem vet.

Efter ansvarstagande; förtvivlan

Människor bryr sig, konsumerar världen bättre. Trots, det uppenbara faktumet, att detta är ett ganska hopplöst företag. Så länge makthavarna, regeringarna, och storföretagen, inte gör något kommer ingenting heller förändra sig. Tanken att det är privatpersoners ansvar att rädda världen är äckligt marknadsliberal. "This Is Not a Plastic Bag"-påsen masstillverkas i Kina och när en air av ansvarstagande runt ett märke eller företag egentligen mest används som bra PR känns det så tomt, ack så tomt.
Det miljötänkande modet är sorgligt nog egentligen just det; ett mode. Jag tänker att min egen, och alla andras, nuvarande vurm för ekologiska linnetyger i ljusare färger kommer bytas mot något annat, ett mörkare dito. Så verkar ju hösten gå i just den hopplösaste färgen av alla; svart.

Hum-du-dum

Mycket går ut på att försöka hålla kvar i den lilla känsla av lekfullhet runt iklädande och socialt liv. Det är så lätt att stelna till, ängsligt. Det gäller att rusa fram tillräckligt fort så det inte hinner ifatt en. Eventuellt stå helt stilla. (Nu svamlar jag.) Hursomhelst, mansmodeveckan i Milano gör mig glad. Egentligen är den så långt ifrån lekfullhet man kan komma, men det känns avslappnat. Så länge jag slipper involvera självkänsla och självbild i det hela är jag nöjd. Jag vill klä mig som Bob Dylan pratar, snårigt men fint. Förstår ni va ja menar?

GAMMALT Å NYTT

Räknar ut att det finns ungefär 60 butiker med utvald secondhand i Stockholm med omnejd. Just utvald secondhand var något som kom stort i början av 2000-talet, då övervintrade pandor och indiebrudar med flera dammsög stadens vanliga secondhandbutiker efter 40-, 50- och 60-talsklänningar, hattar och skor. Sedan kom det här att införlivas i någon slags allmän fyndkultur, där sökandet efter det perfekta plagget eller tinget kunde, och skulle, ta tid. När miljötänket blev stort kunde detta även införlivas i sammanhanget. DNs och SVDs helgbilagor gör med jämna mellanrum nerslag i huvudstadens secondhand-flora och jag kommer på mig själv med att tänka "Tar kläderna aldrig slut..?".
Den franske sociologen Pierre Bourdieu har hävdat att iklädandet av secondhandkläder är ett ifrågasättande av modevärlden och att "säga upp det underförstådda kontrakt som delegerar monopolet på skapande till modeskaparna...". Men detta gäller inte riktigt utvald secondhand och vintage. Här är modevärlden i stort närvarande. Ägarna tjänar antagligen på att hålla sig någorlunda ajour med modets strömningar och att ta in plagg som någorlunda passar in i mallen. Jag har börjat undvika dessa butiker, kan tänka mig att jag inte är ensam om det. De bästa plaggen hittas oftast på traditionella loppmarknader och liknande. Gillar egentligen inte att bli skriven på näsan vad jag själv bör vilja ha.