Hum-du-dum

Mycket går ut på att försöka hålla kvar i den lilla känsla av lekfullhet runt iklädande och socialt liv. Det är så lätt att stelna till, ängsligt. Det gäller att rusa fram tillräckligt fort så det inte hinner ifatt en. Eventuellt stå helt stilla. (Nu svamlar jag.) Hursomhelst, mansmodeveckan i Milano gör mig glad. Egentligen är den så långt ifrån lekfullhet man kan komma, men det känns avslappnat. Så länge jag slipper involvera självkänsla och självbild i det hela är jag nöjd. Jag vill klä mig som Bob Dylan pratar, snårigt men fint. Förstår ni va ja menar?