Hurra för Central Saint Martins

Charles Youssef

Jackie JS Lee

Lilly Heine

Vi hoppar lite från ett ämne till ett annat här, som vanligt. Missa inte Central Saint Martins-visningen från London Fashion Week som finns på Style.com eller här, om man vill veta vilka studenter som gjort vad. (Och det vill man ju oftast.)
Sammantaget var det en sober känsla över de flesta av studenternas arbeten. Känslan av att Boombox och Jeremy Scott-eran (även om han fortfarande läggs upp på style.com) är över i London var tydlig. Samtidigt är det inte tråkigt överhuvudtaget. Det finns ett mellanting, hurra! Ni ser mina favoriter ovan. Vet ju inte så mycket om dem, och tycker att de talar för sig självt. (Grått, beige, aprikos och duvblått i vår, oui?)

Bon

Nya numret av Bon finns ute! Jag har intervjuat Joseph Altuzarra om ja, hans design, Marcus Werner Hed om varför man gör modefilm och Maiko Takeda om att bära skuggor som smycken. Plus att jag har spekulerat lite kring sportmode och smycken som skäms och gömmer sig. Sedan finns det massa andra bra saker som jag tyvärr inte kan uttala mig om eftersom jag själv ännu inte gett mig ut i vinterkylan för att införskaffa tidningen, hehe.

Angående it-girls och it-boys

Dj-duon Rebecca och Fiona, bild från DN Påstan

Jenny Damberg skriver en ganska reflekterande artikel om It-girls i DN Påstan idag. Ändå är det något med artikeln som är lite beklämmande. Damberg spekulerar kring begreppet, och även hur det kan användas i Sverige. Att jämföra svenska bloggare som Michaela Forni eller Petra Tungården eller djs som Rebecca och Fiona med amerikanska världskända it-girls som Paris Hilton och Nicole Richie fungerar inte, menar flera i artikeln. Dels har de inte samma bakgrund som de sistnämnda föddes med, men de är även mer hårt arbetande, antyds det. Ebba von Sydow säger i artikeln att hon alltid sett Paris Hilton som en affärskvinna, men det läggs det inte så stor vikt vid det i övrigt.

Damberg frågar sig varför hon inte skriver en liknande artikeln om it-boys, men svarar nedslaget; de är inte lika uppseendeväckande, och it-girls är, förstås, ett mer inarbetat koncept. Det som gjorde att jag reagerade på artikeln, och på hela begreppet egentligen, är att en viktig aspekt får alldeles för lite utrymme. Nämligen den begränsade tiden, som it-girls antas finnas, och ges utrymme.
Det framgår i artikeln att de själva är väl medvetna om det. Rebecca och Fiona talar om en treårsplan, som när den är slut antingen slutar med att de är för slitna, eller är på toppen och inte kunna ge mer. Michaela Forni kommenterar en kommande skokollektion med; "Tänk om de kommer hösten 2011 – då kanske jag är avdankad, haha. Jag måste passa på!"

Det hela känns väldigt likt något slags marknadstänk. De vet att deras nyhetsvärde kommer vara över om ett litet antal år, och behöver därför göra så mycket som möjligt nu. De har det, men det är bara till låns. Oavsett hur hårt de arbetar nu, vilket verkar underförstått. Här och nu.

Varför det inte finns några It-boys? Enkelt, unga män behöver inte tänka på sin karriär i treårsplaner. Deras existensberättigande är inte kopplat till tidsandan, för eftersom att de är män har de ett evigt värde som inte behöver understrykas med ett it-epitet. Man kan vara hipp och vara 40-årig man i Stockholms klubbvärld. Föreställ er en kvinna i samma position? Svårt, oui?

Den inspirerade outfiten

Inspiration är ett ord som används flitigt i mode och design-bloggfloran. Det används ju förstås i tidningar med samma tema också, men framförallt har det etsats in i bloggares och bloggläsares vokabulär. Jag känner mig lite fundersam angående användningen av det här ordet, för inspiration är ju ett begrepp som leder vidare någonstans. Det leder till ett skapande av något, enligt ordboksdefinitionen egentligen vad som helst, men ofta menar man kanske någon form av konstnärligt skapande, rätta mig om jag har fel. Länken mellan inspirationen och det färdiga 'verket' är förstås kreativitet, vår tids honnörsord kan man väl kalla det. (Copyriot har skrivit ett mycket bra inlägg om detta, läs även kommentarerna!)

Men när det gäller mode och kläder, vad är det egentligen man inspireras till att skapa? Vad är det Elin Kling, för att ta ett exempel, syftar på med sin rubrik i det här inlägget? Bilden föreställer en modell iklädd en tjock kofta, någon rutig överdel under det samt fläckiga jeans(se ovan).
Det som ska skapas är en outfit. En outfit är ju ett låneord från engelskan, som väl skulle kunna definieras som någon form av klädkomposition, med plagg, väska, skor och övriga accessoarer inkluderad. Om en outfit är något man med hjälp av kreativitet har skapat, kan det ses som ett verk då? Kanske kan man få det att verka lite mer seriöst, om man ser det som så.

Samtidigt gjorde ju många modebloggar en sväng för några år sedan åt att mer dokumentera och delge sin livsstil, mer än bara sin personliga stil. Inspirationsordet hängde dock med och fick i och med det en vidare betydelse. Nu verkar vad som helst kunna vara inspiration (se detta slumpmässigt valda inlägg för exempel). Här frågar vi oss igen, inspiration till vad? Inspiration till hur man ska leva? Är ett liv också en komposition på samma sätt som en outfit, själv ihop-plockat av en kreativ människa? Är alla människor inspirerade och kreativa då? Kanske måste man ha medel och möjlighet att konsumera för att vara kreativ?

Handgjort!

Missa för guds skull inte Nationalmuseums nya utställning Handgjort som pågår fram till den 16 maj. Utställningen består av ett urval av museets gigantiska tecknings-samling med fokus på porträtt och modebilder. Ett genusperspektiv finns också med på en kant.
Teckningar har ju den fördelen att de snabbt kan förfärdigas, vilket, i alla fall innan fotografikonsten dök upp, gjorde att de på ett helt annat sätt fångade ögonblicken och vardagen. De är också någon slags motsats till konceptet 'stor konst', vilket får mig att känna att det manliga geniet, som det talats så mycket om på senaste, är befriande frånvarande.

Jesus

Jag insåg precis en sak om det rådande mansmodet. Ni vet, skägget, de lite robusta kläderna och den allmäna macho-fast-snäll-grejen. Skäggisar, som jag och mina vänner kallar dem, finns ju överallt. Det ryktas till och med om en butik på Söder som säljer jaktvästar och dekorerar butiken med skjutvapen, och nej, den är antagligen inte till för män som faktiskt jagar, eller i alla fall har jagat länge. Jag har själv inte varit där men planerar ett studiebesök snarast.

Min insikt kom sig från det modejobbet från engelska GQ som ni ser ovan. För vet ni vem den ultimata skäggisen såklart är? Jo, Jesus Kristus. Kan det här vara en faktisk recessionseffekt? Ni vet, i oroliga tider går man tillbaka till trygga symboler som till exempel Guds son. Kan vi knyta ihop säcken och kasta den i Mälaren nu, eller vad tycker ni?

Bilderna kommer ifrån Coute Que Coute

Surdegsteorier

För de som är intresserade av min b-uppsats om surdegsbröd, identitet och maskulinitet så finns den att ladda ner här. För de som inte orkar kommer jag även att ha med en kortare, och lite mer ödmjuk, text om samma ämne i kommande numret av Bang!

Jag tappade förresten bort min leverfärgade Östermalmstants-sjal häromdagen. Ödet, eller vad man ska kalla det, ville lära mig en läxa. Jag kommer dyka upp här snart igen, förresten. Jag försöker att bara skriva när jag har lust. Eller något att säga.

I dagens SVD efterlyser Pelle Snickars i en krönika lite mer tröghet på webben. Jag håller med, och försöker dessutom leva som jag lär. Eftertanke for president 2010.

Gästspel!

Hej! Jag har en tredagarsromans med Bon Magazines sajt de kommande dagarna under Stockholm Fashion Week by Berns. Kan utlova de vanliga spekuleringarna, men också lite mer fysisk närvaro. Dessutom lägger ju Bon upp videos från alla visningar! Hej, igen.

Breaking News

"Jag ska vara reporter på Sthlm Fashion week! ;)

Juste!

Nu på måndag ska jag vara med i Aschberg igen.. Vi ska prata om mode och jag ska vara reporter på Stockholm Fashion week för kanal 8.. Spännande va..? Taxin kommer till mig halv 10 och ska vara vid Berns klockan 10 för att börja filma! Vi ska vara backstage såklart så ska jag kolla runt och dömma kläder/desigerns.. Roligt va?! Dock har jag ingen aning om vad jag ska säga i tv kameran.. Ska bland annat snacka med Desigern Daggmar!"

Kissie är tydligen anlitad av TV8 som reporter på Stockholm Fashion Week. Enligt uppgift ska hon fungera som någon form av recensent. Faktiskt svårt att inte se detta som någon form av trött pr-koncept. "Gu, va kul om vi låter Kissie recensera typ, öh, Acne. Liksom, hon är ju bara klädd i Ed Hardy annars" *tvinnar reklamarmustachen*

We want your... butt

American Apparel slår något slags rekord i vidrighet från deras sida och utlyser en tävling där man kan tävla om vem som har snyggast rumpa. Kör, tänker jag, fortsätter ni så här kommer ni att ta död på er själva. Jag har bojkottat länge. Hej. (via The Cut)

Modeveckesnack

Diana Orving ss2010

BECKMANS XV from Beckmans College of Design on Vimeo.

Beckmans teaser inför sin visning på tisdag

Nästa vecka är det ju modevecka här i huvudstaden igen. Jag tycker cirka 30% av det roliga med den är att kolla på vad alla har på sig när de klär sig som bäst. För jag tror att det är få som inte gör väldigt aktiva val i garderoben på morgonen under dessa dagar. (Får i och för sig panik över tanken att bli betraktad på samma sätt, klär mig vanligtvis i lump och läder, typ.)

Två andra saker att se fram emot är Diana Orvings och Beckmans visningar. Uppskattar verkligen Dianas totala icke-ängslighet, medan många andra svenska märken verkar kopiera varandra i en sorts evig loop. Beckmans är kul för att man får se små modehopp visa för första gången och för att det brukar vara stor bredd på den visningen, såklart varierande på årskull.

Bild lånad från Rodeo.

Betraktelser över en leverfärgad sjal

Jag har en sjal. Den är leverfärgad, stor, har fransar och kostade 40 kronor. Till formen är den nästan gjort som en poncho, fast som sjal. Jag reflekterade inte över den särskilt mycket när jag köpte den. Är väl egentligen för allt som är leverfärgat.
Jag började dock ana oråd när några, som det såg ut, Östermalmstanter, tittade gillande på mig och log när jag satt mitt emot dem på tunnelbanan. Jag tittade ner, det måste vara sjalen, tänkte jag. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.

Idag när jag gick hemifrån hade jag sjalen på mig igen. Väl på tunnelbanan satt jag bredvid några män i 30-årsåldern som drack öl, (klockan var 11 på morgonen). Den ena av dem verkade bli väldigt provocerad av mig och mitt sällskap. Han började skrika om klasskamp, gated communitys där inga fattiga eller invandrare fick vara och avslutade anförandet med Sieg hiel! Det hela var såklart lite komiskt, men också jobbigt, framförallt eftersom jag kände mig ganska oskyldigt anklagad. För jag känner knappast att jag kan identifiera mig mer med de tidigare nämnda tanterna än vad jag kan med honom. Så efteråt funderade jag en del på vad det kan ha varit som triggade honom.

Det måste ha varit Östermalmstantssjalen! För honom var det en symbol för något slags klassförakt och fascism. För Östermalmstanterna symboliserade den väl antagligen någon slags god smak och elegans. För mig symboliserade den ingenting egentligen. Nu är det ju inte så att jag egentligen tar åt mig av vad en störig snubbe på tunnelbanan tycker. Men det fick mig att tänka på att hur snabbt man än tycker att modecyklerna snurrar, så gäller inte det för alla. För de flesta är en Östermalmstantsjal fortfarande en Östermalmstantsjal, hur mycket jag än tycker om leverfärgat och stora sjalar.

Generiska kläder

"I felt that we're always going to be working with classics, and 'generic' is a word that I like a lot. So, we ended up with this 'classic' idea being a collection very inspired by the heritage of our brand" says Johnny Johansson, Acne's Creative Director.

Har aldrig sett någon använda ordet generic på ett positivt sätt. Finns det inte något ganska roligt över det? Eller är det bara i Sverige, eller i mina öron, som det har en dålig klang?

Citatet kommer från intervjun med Johnny Johansson på Ponystep, som för övrigt är en fin liten sajt!

Modä och identitet

Jaha, här står vi och uttrycker oss! (Förlåt, Alma!)

Läste intervjun med klädskaparen Maja Gunn i senaste numret av tidskriften Ful. Hon har gjort en kollektion baserat på fyra lesbiska kvinnor, där hon försökt tolka deras identitet och gjort kläder till dessa. Sedan har hon stylat dem och sminkat dem, också utifrån den egna tolkningen, samt fotograferat dem i kläderna. Kollektionen har bland annat visats som film på Röhsska museet i Göteborg.

Jag kom att tänka på det här med mode, kläder och identitet. (surprise!) Det har ju blivit någon form av lorem ipsum-uttryck som folk slänger sig med för att verka eftertänksamma.(obs, är ej oskyldig här.) Talas det inte ganska ofta om det som något positivt för individen? Men de som verkligen har makt att uttrycka sig, de lägger ju knappast någon energi på att uttrycka sig genom sina kläder. Även om deras kläder förstås signalerar saker, vilket de säkert är väl medvetna om. Men just det här att det skulle vara något nästan frigörande, vem hittade på det ? Med det sagt är ju inte mode ointressant, vilket jag hoppas att alla förstår, men det frigörande- jag har lite svårt att se var detta skulle kunna ligga...

Foto: Sofia Neves

Alexander McQueens visning i Milano inför höst 2010. Älskar mönstren, färgerna och hur dessa två kombineras, samt riddarvibbarna, såklart. Bilder från men.style.com

Btw: blev påmind av A om att den här är någon slags (o)logisk fortsättning på Jil Sander-kollektionen för höst 2009. Bu.

På tal om indie, minns ni den gamla devisen Det är inte vem du är som räknas, utan vad du gillar. Jag jobbar fortfarande med att få bort det tänket.

Beckmans vs. bloggar

IN A PERFECT WORLD – TEASER from Beckmans College of Design on Vimeo.

Beckmans ger sig in i bloggdebatten, hehe. I alla fall om man ser till titeln på utställningen som öppnas den 28 januari på PUB; "In a Perfect World... Blogs Write About Fashion Not Shopping". Jag har ju en viss förkärlek för Beckmans, så jag lär besöka den. Se video för försmak.

Indieperversioner

Jag älskar den här låten, och videon också för den delen. Dock så illustrerar den det bisarra med hela indieklädstilen bra, det vill säga effekten som skapas när vuxna försöker klä sig som barn. Det finns något nästan något perverst över det hela, vet inte om ni håller med mig. (obs: klädde mig som den leende tjejen i videon i mina tonår och min pojkvän klädde sig som Stephen Pastel, haha!)

Mykromag-intervju!

Jag har gjort en intervju med briljanta och något fåordiga designern Irina Shaposhnikova i nya numret av holländska webmagasinet Mykromag. Kolla in den häääär !

Oklart

Fick något slags massmejl(?) från Rasmus Wingårdh om att han från idag inte arbetar som chefsdesigner på Filippa K längre. Något som vet något mer om detta?

The plus size issue-fortsättning

Models.com lägger upp bilder från det modereportage som Karl Lagerfeld gjort för det så omtalade plus size-numret av V Magazine. Att anlita Lagerfeld, en person som i övrigt är uttalat för ett extremt smalt kroppsideal är ett märkligt grepp i en tidning med nämnda tema. Lagerfeld har för inte så länge sedan sagt i just detta ämne att mode är;

"dreams and illusions . . . no one wants to see round women"

Kanske tänkte de att det kunde bli en rolig twist. Att modellen i fråga är burleskdansösen Dirty Martini innebär ju förstås ett visst mått av spex. Och som spex kanske hon fungerar i Lagerfelds värld, men uppenbarligen inte som 'dreams and illusions'.
Kurvor som spektakel har sällan varit tydligare markerat. I sammanhanget blir det mest provocerande.

Bilder från models.com, citat från Fashionologie.

The Crazy World of Arthur Brown

Postar en kommentar från signaturen Joachim nedan angående Arthurs Browns framförande av Fire på Top of the Pops från 1968(!);

Fire förde mig tillbaka till en gammal fråga som du kanske har bättre koll på. I Arthur Browns framträdande på Top of the Pops, är det första gången en artist kör corpse paint? Jag menar, det är före Sabbath och Kiss, herregud nästan en livstid före black metal. Var kommer stilen ifrån? Helt otroligt framträdande oavsett. Brinnande hattar liksom, you had me at hello.

Jag har inte bättre koll, men har ni? Vem gjorde den första corpse paint:en egentligen?

52 modefilmer på ett år

The Weeks of Dasha är en modefilmsföljetong på 52 veckor som handlar om Dasha Romanova, ny i stan, ny film varje vecka, ny designer varje vecka. Som en sorts julkalender, fast fokuserandes på mode och utan tindrande snöromantik. Filmar gör Emil Klang och Clara Aldén spelar Dasha. Ska bli intressant att se vad det blir av detta!

<3 P1 II

I programmet Uppvaknandet intervjuar Eric Schüldt förläggaren, författaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Det talas om många intressanta saker, men jag fastnade speciellt för när Edenborg talar om självskadebeteende, generellt och sitt eget, ärr och erfarenhet.

"Jag är fortfarande attraherad av tanken att sätta märken på mig själv. Jag har alltid gillar ärr, spår av händelser på kroppen. Jag har alltid gillat ruiner. Jag gillar ju historia, gillar att känna att här finns en lång berättelse, här har det hänt saker. Här är det inte bara nytt och påhittat. Och lite så känner jag med ärrbildningar och tatueringar på kroppen också. Rynkor är väldigt fint- de vittnar om att man har levt, om att man har haft sina bekymmer och glädje."

<3 P1

Programmet OBS i P1 sänder igen sina program om design och samhälle. Jag hörde dem inte då, 2005, men fantastiskt att de sänder dem igen! Känner en stark kärlek till P1 i detta ögonblick.

Det första programmet, Jeans or Genes, handlar om design som vår nya utopi, som del i samhällsbyggandet. Författaren Hal Foster intervjuas om design, fascism och 'individualism'.

Det andra programmet, Den stora konstens tid är förbi, handlar om mode, och om hur gränsen mellan design och konst löses upp, och vad det eventuellt innebär.

Hur stylar man en kurvig kropp?

Fotograf: Solve Sundsbo, styling: Nichola Formichetti

Hittade bilder från V Magazines nummer med temat Plus-size hos Agnes. Jag håller med henne om både att temanummer med annorlunda kroppar, hudfärger, etc, är tröttsamt, och att det är ganska typiskt att stylingen är hemsk. (För det är ju inte stylingen som är grejen, utan det mindblowing i att man har plus-size modeller)

Men en annan sak med just plus-size-modeller, som jag kom att tänka på nu, är att de ofta stylas i 50-talsstil. Modellerna ovan är ju inte extremt 50-tal, men till exempel korsetterna, leopardbodyn och delvis jeanstemat känns ju helt klart det. Detta kan självklart delvis förklaras med att de pinuppor som var verksamma under just 50-talet var väldigt kurviga, med vårt mått mätt. Det är väl en sorts romantik kring en tid med, underförstått, mer tillåtande kroppsideal.

Men jag tror också det är en sorts markering, för det signalerar nämligen att kurviga kroppar faktiskt inte hör hemma i modejobb med styling som känns 2010 och nu. Och så länge kurviga modeller hålls där borta, på armlängds avstånd, så är den här sortens initiativ helt meningslösa. (Tänk er till exempel ett sånt här modejobb med en av modellerna ovan).

Bilder och länk från Agnes.

The Wicker Man irl

Jag såg filmen The Wicker Man från 1973 nyligen. Mer natur- och folklore-romantisk film får man leta efter. Filmen handlar om en barsk engelsk polis som skickas ut för att undersöka ett försvinnande av en ung flicka på en avlägsna Summerisle. Han börjar misstänka att flickan ska offras under en hednisk ritual, som han ser det, och försöker göra allt för att stoppa detta, utan någon som helst förståelse eller hjälp från invånarna på ön.

När jag såg den tyckte jag att kostymerna och ritualerna i The Wicker Man var helt fantastiska, och underförstått fantasifulla. Men när jag hittade SHOWstudios Britannica-projekt, som är en film om brittiska folklore-traditioner från tre decennier, så inser jag att de är mer eller mindre autentiska. Storbritannien är ett märkligt land.

...

Ny teori om hur Sea of Shoes-Jane och hennes mamma har råd med sin garderob- de lider av kleptomani. Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. (egentligen är jag mest arg för att Sea of Shoe-Jane bloggar för mycket om sin pojkvän)

"Disgusting and disturbing"

Den omtalade Lanvin-kampanjen på herrsidan för våren föreställandes fotografparet Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin fick mig att höja ett ögonbryn eller två. Noterade även att det inte bara var mina ögonbryn som höjdes- de flesta modebloggare som skriver om annat än sig själva verkar ha bloggat om kampanjen. Intressant att Alber Elbaz, chefdesigner på Lanvin, som uttalat följande (välbloggade) citat (från Fashionologie) just väljer att göra en sådan kampanj.

“A few seasons ago I decided to have a screen in my studio, so when I did the fittings I would look at the screen. I’m really scared of bloggers, and I know this is how they judge me. But I realized that whatever looks good on screen doesn’t always feel good on the body. So I decided to leave the computer — sorry to the lady from Google [Marissa Mayer, who was in attendance] — and I went back to trust my eyes. And that’s what I do in fashion.”

Kampanjen är nämligen något av ett genidrag. Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin är definitivt ett av de mest bloggade fotograferna de senaste åren. När de själva figurerar i en kampanj där de fotograferat sig själva, blir det dels publicitet på grund av det ovana greppet att byta ut modellerna mot fotograferna.
Men även på grund av att många bloggare får möjlighet att uttala de magiska namnen Ines Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin återigen. Att säga att den är motbjudande, som en bloggkommentator någonstans skrev, visar bara att man inte har koll nog att veta vilka paret på bilden är. Vilket ger en slags lavin-effekt i bloggvärlden, vilket i sig ger publicitet till Lanvin. För några herrkläder lär kampanjen knappast sälja.