Fotograf: Solve Sundsbo, styling: Nichola FormichettiHittade bilder från V Magazines nummer med temat Plus-size hos Agnes. Jag håller med henne om både att temanummer med annorlunda kroppar, hudfärger, etc, är tröttsamt, och att det är ganska typiskt att stylingen är hemsk. (För det är ju inte stylingen som är grejen, utan det mindblowing i att man har plus-size modeller)
Men en annan sak med just plus-size-modeller, som jag kom att tänka på nu, är att de ofta stylas i 50-talsstil. Modellerna ovan är ju inte extremt 50-tal, men till exempel korsetterna, leopardbodyn och delvis jeanstemat känns ju helt klart det. Detta kan självklart delvis förklaras med att de pinuppor som var verksamma under just 50-talet var väldigt kurviga, med vårt mått mätt. Det är väl en sorts romantik kring en tid med, underförstått, mer tillåtande kroppsideal.
Men jag tror också det är en sorts markering, för det signalerar nämligen att kurviga kroppar faktiskt inte hör hemma i modejobb med styling som känns 2010 och nu. Och så länge kurviga modeller hålls där borta, på armlängds avstånd, så är den här sortens initiativ helt meningslösa. (Tänk er till exempel ett sånt här modejobb med en av modellerna ovan).
Bilder och länk från Agnes.
Inlägg
9 kommentarer:
Det finns ingen med s42 eller mer som någonsin skulle ha "glapp" mellan dom för tajta jeansen och den alldeles för korta jeansjackan (som den blonda modellen på bild 1)
Är inte mode reportag till för att inspirera? Jag kan inte tänka mig att någon, varken smal som kurvig, bli detta av denna stylingen.
Äääälllskart! Hoppas magerochmenlösmodell-trenden går över snart och aldrig kommer tillbaka.
Fan vad skönt med en smart blogg med lite vettiga åsikter inte bara en massa provocerande skit!
Jag hade verkligen önskat som också agnes skriver att det skulle vara en självklarhet att svarta, vita, smala och kurviga modeller skulle florera i modereportage utan att man ska göra det till en grej. Jag hade önskat att den här diskussionen inte skulle behöva finnas.
Jennie
Rubens och den sene Renoir anas i bakgrunden: de mulliga kropparna anses vara förenliga med en "tidlös" nakenhet, gärna mot en målerisk bakgrund. Mycket hud, mycket kött, mycket att ”ta på”, visuellt och illusoriskt; Renoir var inte nöjd förrän han kände att han ville ta sina målade kvinnor på baken.
Det finns ingen ”konstnärlighet” över bilderna. I stället förefaller de mig daterade och billiga. Plåtningen ackompanjerades säkerligen av Ain’t no mountain high enough. Eller You’re the one for me, fatty.
Å andra sidan finner jag Emma Jönsson Dysells (länken i sista stycket) bild mer skrämmande. Den kroppsliga anonymitet – smalhet som ett slags reducering av människan – som finns, blir jämte den sexuella posen till en existentiell frågeställning. Dels tar modellen ingen fysisk plats (hon är pinnsmal), dels fråntar den sexuellt underdåniga posen (hennes blick är riktad mot väggen medan bakdelen skjuter ut) makt från henne, varpå hon blir till något mindre. Jag återkallar ett citat av Sartre då denne uttalar sig om skulptören Giacomettis arbete (förmodligen på franska ursprungligen): ”he knows that space is a cancer on being, and eats everything; to sculpt, for him, is to take the fat off space”. Giacomettis figurer är ensliga och försvinnande smala, och öppnar därför för tolkningar om existentiella villkor.
Visst är det tröttsamt med denna typ av estetiskt avskiljande mellan smala och kurviga modeller – men hur skulle det annars vara? Den kurviga modellen kan inte reduceras på samma sätt som den pinnsmala. Hon (eller han?) kan självfallet reduceras till (sexuellt) objekt, men inte försvinna.
Vad menar jag med ”försvinna”? Dels syftar jag på ett begrepp av Paul Virilio: försvinnandets estetik, som gör gällande att vi lever i en tid av ständig acceleration; i och med att teknologin utvecklas går saker hela tiden snabbare. Detta, menar Virilio, kan komma att hota demokratin – som fordrar eftertanke. Och dels syftar jag på försvinnande som ett fullskaligt fysiskt – och säkerligen också själsligt – underordnande: att subjektet krymper när andra makter växer och blir välgödda.
Titta på ”fina” modereportage och du finner försvinnande modeller. Dessa modeller tar ingen plats eftersom de är fullkomligt underordnade det som finns bakom kameran: branschen. Dessa modeller fråntas sin mänsklighet, sitt existerande och blir till ett slags kommersialiserade Giacometti-skulpturer. Under det att de krymper och tar mindre plats, kan de primära målen lyftas fram; människan förskjuts till bakgrunden, kläderna (designern) och/eller estetiken (reportagets kulturella kapital) till förgrunden. Detta är estetiserat människohat: en ”arty” fascism.
Alltså: mode speglar politiken.
Kanske borde vi hellre ta oss till de kurviga modellernas ”där borta” – och där föra en diskussion över en kopp kaffe och en smaskig bakelse – än hylla något som uppenbarligen inte gillar människans befintlighet?
R. Hastbre
Håller med Jessica fullt ut!
blir fett offended som mullig tjej av den här stylingen o ja allt.
Blir otroligt provocerad och matt av den här sortens förlöjligande av "stora" kvinnor (eller människor över huvudtaget). Att göra den här sortens reportage till ett jippo eller något speciellt och spexigt (i rättvisans/jämlikhetens/godhetens namn) styrker bara den icke pinnsmala kvinnans position i modevärlden som inte existerande. Det här är inte sättet vi löser dagens problem på, snarare ökar klyftan. Det här är ett enkelt sätt för V Magazine att få billiga sympati-poäng och ganska mycket "vi är så rätt i tiden"-ryggdunkar.
tkr att bild 3 den svartvita med stickade tröjan var riktigt snygg!
sen är det ju svårt att styla kurviga modeller till ett reportage för att de ska få "rätt" proportioner enligt deras ideal som dem vill förmedla. bodyn ger långa ben (slankare illusion) och en korsett ger getingmidja så de ser mer vampiga ut.
Men ja, man måste ju faktiskt anpassa mera efter större kurvor, så är det ju bara.
Skicka en kommentar