I programmet Uppvaknandet intervjuar Eric Schüldt förläggaren, författaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg. Det talas om många intressanta saker, men jag fastnade speciellt för när Edenborg talar om självskadebeteende, generellt och sitt eget, ärr och erfarenhet.
"Jag är fortfarande attraherad av tanken att sätta märken på mig själv. Jag har alltid gillar ärr, spår av händelser på kroppen. Jag har alltid gillat ruiner. Jag gillar ju historia, gillar att känna att här finns en lång berättelse, här har det hänt saker. Här är det inte bara nytt och påhittat. Och lite så känner jag med ärrbildningar och tatueringar på kroppen också. Rynkor är väldigt fint- de vittnar om att man har levt, om att man har haft sina bekymmer och glädje."
fredag 8 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Gillar! Alltså det här är lite som det faktum att jag skulle kunna få pengar för att t.ex. lasra eller tatuera över mina gamla rakbladsärr på låren, men jag är inte särskilt intresserad, precis som jag inte bryr mig om att dölja dem på sommaren när man har shorts eller bikini, och vägrar bli illa berörd om någon (som jag är okej med tar på mig rent generellt) tar på dem i övrigt. Tycker på något sätt att man har rätt till sin egen historia och att det är grymt fint att tänka kroppen som en del av en själv både vad gäller det nuvarande och det gamla - att minnen kan sitta inte bara i hjärnan utan lika mycket på utsidan.
Ja! Kroppen är inte något nytt liksom, det är det äldsta man har. Och det kan varken laser eller hudlotion ändra på, så varför låtsas?
Nja inte lika kul när man lider av i stort rätt oreversibel benskörhet och hårförtunning pga självskadarbeteendet. och dras med ärr som hindrar en från att bli anställd, ärr som någon annan åsamkat.
Skicka en kommentar