LFGW

Mer London Fashion graduate week-bilder som jag uppenbarligen känner ett trängande behov av att publicera här;
Alex Rosenwald från London College of Fashions fallskärmsklänning. Är det för mycket fånig symbolik över det kanske, nej, tycker inte det.

Hur man bär hatt, och så vidare. Bahar Alipour från London College of Fashion.

Uppenbarelse

Såg en ung kvinna i heltäckande burka i ett av de turkiska kvarteren i Berlin. Burkan var rosa(!), under den bar hon vita joggingbyxor(!) och vita rebooks(!). Älskar när den sortens detaljer blir ett slags uppror. Genom att tydligt markera en slags individualism samtidigt som kvinnor i burka ofta i västvärlden får stå som symbol för den ofrihet och förtryck som många uppenbarligen tycker islam står för blev det hela–helt enkelt fint.

Shorts

Äntligen ett intelligent inlägg i den idiotiska "shorts i stan"-diskussionen, signerat Johan Wirfält.

Tänker på mig som en eton-pojke i shorts när jag bär dem själv, framförallt ihop med låga skor; sedan tittar jag mig i spegeln och måste omvärdera, tyvärr. Men om jag kunde så skulle jag!

...

Dagens Rick Owens-citat:

"Is it feasible to wear Rick Owens all day, every day? In my world, it is. I always resented the idea of statement clothes on the runway and then when you got to the store, it was regular stuff. It really irked me—that was so bourgeois to save the Sunday-best china for Sunday. I liked the idea that you should completely live this aesthetic if you believe in it."

från men.style.com

Bang

Jag har med en text om herrmode-retorik i nya numret av Bang under rubriken Förnuft och känsla. Läs gärna, om inte annat för att det är en av Sveriges bästa tidningar!

...

Det är dags för en liten semester. En semester i enbart platta skor. Jag har läst att Carine Roitfeldt sågs förra veckan i platta skor på en fest, så räknar med att det ligger i tiden. (sätt in valfri fras som tyder på ironi här)

Lämnar er med en liten spellista. puss

Déjà vu

När Hugh Hefner lanserade Playboy år 1953 var den närmast kontroversiell. USA hade censurlagar som inte tillät bilder på lättklädda damer, något som var en självklar del av tidningen. I början hade de svårt att hitta annonsörer, antagligen på grund av just detta. Playboy lanserade till viss del en ny sorts man, borta var den allvarsamme familjefadern från krigstiden. Istället var det en man som hade tid för lek, med bilar, kvinnor, prylar eller kläder, sak samma egentligen. En James Bond-man, gentleman, storstadbo, livsnjutare och kvinnokarl, utan att det blev stroppigt eller tillgjort.

I början lades mycket energi ner på att lära män hur de skulle klä sig. För läsarna var inte helt och fullt dem som tidningen liksom talade till. Men de aspirerade på att vara det. Kläderna bilarna, våningarna och kvinnorna såg som en del av det framgångsrika livet, det liv som läsarna antagligen drömde om att ha. Det gällde att veta hur man skulle göra eller se ut om eller när man väl hamnade där.

Men vänta nu, känns inte det här resonemanget igen? Är det inte exakt vad våra svenska modetidningar för män sysslar med? Undantaget kanske de lättklädda kvinnorna, (de är underförstådda). Tydligen har männen fortfarande inte lärt sig- femtio år senare. Eller finns det helt enkelt lite för mycket pengar att tjäna på att först hänvisa till ett regelverk, vilket skapar ängslighet hos den oupplyste läsaren och sedan erbjuda lösningen; tidningen- som så gärna hjälper läsarna med vilken slags klocka som indikerar god smak, hur man knyter en fluga eller hur man bäst konverserar på dejten. Det finns något sado-masochistiskt över det. Läsarna blir uppenbarligen klappade på huvudet, varför känner de sig inte fördummade? Även så här ett halvt sekel senare?

För den som är intresserad rekommenderas Becky Conekins text om just Playboy ur The Mens Fashion Reader av Peter McNeil och Vicky Karaminas(Bergs, 2009) Bilden är Playboys första omslag från 1953 föreställandes Marilyn Monroe.

Drömvändningar

Pratade med min syster och en vän om naken-drömmar. Det vill säga det klassiska dröm-scenariot; när man är på en offentlig plats, i skolan eller på jobbet och plötsligt upptäcker att man är naken. Nyckelmomentet i drömmen är ofta ögonblicket då man upptäcker det; paniken, skammen, känslan av att vara helt oskyddad och utsatt. Själv minns jag sällan mina drömmar, men det händer ibland att jag vaknar, sätter mig upp i sängen med en panikartad känsla av att "jag är ju naken" och springer och tar det närmsta plagget som ligger slängt närmast sängen. Sedan kan jag sova igen, för att sedan vakna på morgonen och undra varför jag kände behovet av att klä på mig, trots att jag ju sover ensam.
Min syster drömmer tydligen det ganska ofta, innan har det varit väldigt ångestfyllt. Men sedan för några dagar sedan drömde hon det igen, men var helt okej med det. I drömmen var hon på en fest med en massa folk, upptäckte att hon var naken, men skämdes inte. Hon gick runt på festen, sköt fram höfterna, helt obesvärad.
Vännen brukade drömma om det också, men att han när han väl upptäckte att han var naken i drömmen var tvungen att låtsas som att det var meningen, helt normalt, coolt och så vidare.

Det kan bli rejält pseudovetenskapligt och new age-igt att försöka tyda drömmer, men jag kopplar det för egen del till rädslan för att bli avslöjad. Strippad på kläderna, kulturen, smak-skalet är man naken, ett djur, som en sköldpadda utan skal. Min syster verkar dock ha släppt det, önskar mig en liknande utveckling... eller kanske inte.

Fashion Graduate Week

Jag har ägnat mycket av de sista dagarnas surfande åt att kolla igenom engelska Graduate Fashion Week, som är som en sorts modevecka, fast med avgångseleverna från de olika designskolorna. På slutet koras en vinnare, och skolor från flera olika städer tar del av veckan. Mycket håller förvånansvärt hög klass, även om det såklart bara är de bästa antagligen som dokumenteras. Nedan följer några favoriter.

Gemma Clements(University of Salford/Salisbury) väldigt konceptuella Leigh Bowery/paisley-flickor.

Harald Helgesens färg- och materialseklektiska kollektion på Art Institute at Bournemouth. Min mamma påpekade likheten på de övre byxorna med de argentinska gaucho-byxorna och att fårpäls-tröjan liknade ungerska herde-tröjor... Kanske har han inspirerats av den sortens plagg..?

Marte Brauters lite rymdiga grå,aprikos och svarta kollektion, framförallt hår-fläte-tröjan är fantastisk. Också från Art Institute at Bournemouth.

Alexander James(Kingston university) kollektion är kanske inte lika spektakulär som många andra. Gillar hela känslan och färgerna, men framförallt de plisserade byxorna på och shorten med leggings på nedre raden.

Marie Molterers(Ravensbourne college) kollektion kändes först lite new rave-ig, men när man ser närmare är den faktiskt genuint intressant, kommer ta lång tid innan jag tröttnar på mönster mot mönster-grejen.

Källa: Fashion156

...

Jag har övertalat min mor att laga några älsklingsplagg. De är tunna som näsdukar på vissa ställen, trasiga också. Min mamma protesterar; "Den här är helt slut..! Du kan hitta en likadan någon annanstans." Eller "Jag har faktiskt kvar mönstret på den här, jag kan sy en ny" Men det är som med favoritmjukdjur när man var liten. Det är inte samma sak med en ny, även om den är exakt likadan. På något sätt finns det något fint med lagade plagg, de har ju levt. (på tal om det där med att lägga in mänskliga egenskaper i materiella ting.)

Iris van Herpen

Jag vill bo i Iris van Herpen-universum. Hennes estetik är kompromisslös, helt fri från tyck-om-mig-ängslighet och alla classic with a twist-klyschor. Plaggen ovan är från aw09/10. Bilder lånade från Diane.

Svart är inte svart längre

Svart är inte svart längre på något sätt. Det är en färg som alla andra.(eller kanske inte ens en färg, som min dagisfröken påpekade när jag valde svart som favoritfärg vid fruktstunden, fick välja en annan istället. haha.) Men när man inte riktigt vill använda svart som man brukade, hur gör man då? Har noterat hur jag själv och andra börjat använda ljusa färger som man förut använde svart. Alltså är helt klädd i beige, eller mintgrönt(eller sjöskumsgrönt som jag egentligen vill kalla det, men antar att det är för mycket av en anglicism), och så vidare. Eller snarare försöker matcha, helt klädd i mintgrönt, det är inte lätt, kan jag säga er.

Bild från style bubble, föreställandes Londonskolan Kingston University-eleven Yun Lis slutkollektion.

...

Har läst delar av The Mens Fashion Reader(Bergs:2009) på senaste, den är den huvudsakliga kurslitteraturen under nya modekursen på Stockholms universitet: Makt, mode och män. Det är en antologi med olika teoretiska texter om mansmode i urval av Peter McNeil och Vicky Karaminas, som verkligen kan rekommenderas. Definitivt den bästa boken jag kommit över på senaste! Jag kan även rekommendera kursen, för övrigt. Är ju lite besatt av det där som någon kanske noterat: makt- mode- män.

CDFA

Fashionologie skriver om hur de nominerade i det amerikanska CDFA Awards i år fotograferades i sina egna kläder. Resultatet är intressant, på något sätt känns det lite betryggande att se designers i de kläder de själva skapat. Bilden ovan på Laura och Kate Mulleavy från Rodarte är helt fantastisk.

"är jag inte lite väl lik...?"

Pratade med en vän om att man har en massa stilideal, förebilder och preferenser och blabla men att man också har en anti-förebild, eller snarare en anti-person, som man uppfattar är lite lik en själv, och som man hela tiden har som motbild. Man är helt livrädd för att se ut som den, och ibland när man klätt upp sig lite står man framför spegeln och tänker "är jag inte lite väl lik den nu..?" Man är liksom rädd för att trilla dit, medveten om att man också dras dit som till någon sorts magnet.

Kan tyvärr inte avslöja vem min är, men hon finns på internet, så mycket kan jag säga...

New Age

Ska du följa med till New Age-affären på Kungsgatan idag?!

Jag älskar mina vänner, alla begrepp om dålig och god smak är på något sätt helt upplösta. Hoppas att de begreppen aldrig kommer tillbaka..!

...

Nu har ju senaste numret av Metal varit ute ett tag men måste bara påpeka att modejobbet med Alice Dellal som är gjort av fotografen Quentin de Briey och stylisten Ana Murillas är väldigt fint. Älskar fortfarande den här allt bara hänger-estetiken. Förstår i och för sig verkligen inte varför de har valt Alice Dellal som modell.

...

Bara jag som får lite Hans Scheike-vibbar av den här intressanta headern?

Håret

Jag måste klippa av mig håret. Det är dags att låta det slitna, solblekta draperiet falla, så att säga. Låta halsen få luft. Det är lite läskigt, men nästa gång vi träffas kanske jag inte har det att gömma mig bakom längre. uh.

Det känns lite som när man slutade använda keds, de där tygskorna, ni vet. Det kändes så basigt, och bra, och neutralt. Men efter några år så var man bara tvugna att ta bort dem. De hade blivit för neutrala, symboler utan mening etc. Jag pladdrar, jag vet, men det är för att jag är nervös.

Hamsterhjulen

Det blev en hel del kommentarer efter föregående inlägg. Tror man kan sammanfatta det med att vissa håller med, medan andra ser det som problematiskt att tro att man kan hålla sig utanför en stereotypisering, då den fria individen som begrepp även det är skapat av marknaden. Det kan sägas vara utformad som en sorts fälla, en slags bröd och skådespelsgrej, som gör att personer tror att de är fria, trots att de är fast i samma konsumtionsmönster som alla andra. Andra menade att ett musik- och klädintresse innerst inne baseras på känslor, medan vissa bemötte detta med att känslor och konsumtion inte får gå alltför tätt ihop.

Vill mena att trots att jag absolut förstår resonemangen kring den fria individen som ett av konsumtionssamhällets största myter, som absolut genererar lika många köp som de som inte förstår bättre, så känns det som den enda möjliga utvägen, för att man ska kunna leva med sig själv? Kan tänka mig att leva med bundna ögon, inte låtsas om hamsterhjulet som rullar runt, runt mig. Förstår ni?

Perfekta flickvännen/ modebloggerskan/ kulturbruden/ horan

Ibland känns det som att hela mitt stilintresse och allmäna livsprojekt handlar om att försöka undvika stereotyper. Liksom; oj, där hamnade jag lite nära den perfekta flickväns-grejen, bäst att gå och blir riktigt, riktigt full ikväll, och där hamnade jag för nära modebloggaridentiteten; kanske ska klippa av mitt långa hår..? För att inte tala om kulturbrudsstereotypen, den måste jag mjuka upp med lite höga klackar och genom att gilla tv-spel; eller för den delen; horan, för att unvika den måste jag aldrig, aldrig visa för mycket hud eller ha billiga tyger i mina kläder.

Jag försöker förtvivlat att konstruera ett jag genom att undvika alla dessa klichéer som hela tiden griper efter en. Jag har alltid känt ett förakt för dem som inte verkar medvetna om det där och som verkar nöjda med att kunna stoppas in i fack, men antar att det egentligen handlar om ett slags projicerande; får inte jag så borde inte ni heller få. Kanske att det på det stora hela handlar om att jag försöker kontrollera bilden av mig som andra människor får. Klichéerna flyger iväg, när man väl hamnat där så kommer många andra saker att kopplas ihop med den person man är, saker man kanske aldrig önskat vara. Samtidigt är vår kultur byggd på kulturella klichéer och myter. Kan man leva ett liv utanför dem, antar att det blir svårt?

Noveau Magazine

Apropå Beckmansutställningen så fastnade jag även framför Saba Geddas examensprojekt Noveau Magazine. Gedda går nu alltså ut reklam & grafisk form och vill enligt projektbeskrivningen utforska de nya möjligheter som ny media ger modetidningsbranschen och översätta gammelmedias klassiska modereportage till en mer nutida kontext. Syftet blir alltså att skapa ett reportage till framtidens modemagasin. I utställningen får detta ta formen av en serie av rörliga bilder som projiceras på ett gigantiskt blankt tidningsuppslag. Vackert är det förvisso, men jag har svårt att se den utforskande delen av det.

Geddas projekt ställs nämligen inför samma problem som resten av tidningsvärlden, hur ska man egentligen ta det klassiska modemagasinet in i det nya årtusendet? Går det att fortsätta göra den här sortens modereportage, fast i rörlig form? Problemet ligger, tror jag, att en modebild inte skadas av att vara något platt, om ni förstår vad jag menar, eftersom en bild per definition är orörlig och platt. Men rörlig bild däremot, eller filmer, blir inte särskilt njutbara om man använder samma sorts poser, estetik och så vidare. Det krävs mer av modellen, och av hela den valda omgivningen. Kanske kommer det krävas mer skådespelarskills och mer satsning på det teatrala i framtiden? För ett modereportage i bildform kommer aldrig att kunna kännas levande på samma sätt egentligen, däremot en film, där måste det elementet finnas med för att det ska kännas intressant.

...

Apropå det där med saker som säkert kan definieras som ute- Moby- Alone. Fantastisk låt.

Armenien i Eurovision 2009

Den här! Kläderna! Men låten är kanske inte så bra, rekommenderar att se på den med ljudet avstängt. Kul hur de på något sätt utger sig för att representera någon slags armensk folkdräkts/musik/etno-tradition fastän det antagligen inte var så dessa kläder såg ut när det begav sig. Det är även intressant att de hade vanliga västerländskt-snygga klänningar och svallande hår i Armeniens nationella uttagning.

Mönsterlekar

Beckmansutställningen som visas på Brahegatan 10 just nu är verkligen värd att besöka. Modeklassen är framförallt kul– när man bara sett bilder på nätet innan är det intressant att se plaggen på nära håll men framförallt att läsa projektbeskrivningarna. Jag fastnade för Anders Berggrens projekt Virtual Sexuality och Alma Ekmans Illusory Cut. Båda har lekt med den konventionella formen av mönstrat i sina projekt och jag upplever att deras idéer är besläktade.

Berggren har utgått från jeansslitningar, som är något som nu används som sorts tom symbol i mode, fastän det egentligen har en riktigt orsak och verkan– det vill säga att de egentligen dyker upp på naturlig väg genom ihärdig användning av ett par byxor. (Men få använder ju i och för sig ett par jeans så länge dessa dagar.) Genom att använda sig av själva mönstret och aplicera det i andra färger och på andra material på plagg som varken är jeans eller gjorda i denimtyg blir jeansslitningen transformerad, kvar blir ett sorts mönsterspöke, ett minne av ett tyg som slitits i ett visst mönster. "Slitningen har förlorat sin autencitet och uppkommer i form av transparenta ytor, applikationer och utsmetade psychoprints"

Alma Ekman har också använt sig av tryckta mönster, denim men även andra sorter; krokodil, päls och herringbone. De ser ut att ha smält på kläderna och liksom runnit nerför de tunna tygerna. Färgerna är något blekta och glipor och stora stygn på kläderna ger en vacker effekt. Själv skriver hon i projektbeskrivningen; "En kollektion där jag skapat visuella lögner, som jag sedan sticker hål på." Intressant hur två designstuderande kan ha liknande idébas men ändå få ut så olika saker ur det och, framförallt,när det är på en så hög nivå!

Bild ett från Anders Berggrens tillhörande film och bild två från Alma Ekmans projekt.

Askspridning

Igår var vi på Black Ascot-askspridningen, insvepta i svarta slöjor gjorde jag och mina vänner vårt bästa för att låtsas som att vi kände henne. Jag hade letat efter vita kamelior på dagen i blomsteraffärer, men fick mest oförstående blickar och "... men det är väl en krukväxt?". Hade egentligen hoppats på ett större uppbåd av sörjande men det är väl som det brukar vara. Kanske tyckte vissa att det var osmakligt. Väl där tågade vi tysta nerför Floragatan, bärandes vita liljor. En dam i svart sammet läste upp avskedsbrevet och vissa hade tårar i ögonen, andra kunde inte dölja att de var roade. Avskedsbrevet lade fokus på det som är mest intressant med hela Erica Ascot-historien– även om hon är påhittad, så är det ingen större skillnad på henne
och alla dessa riktiga men ansträngt lyckliga och lyckade människor som finns runtomkring oss, de i bröstvårtefärgade trenchcoats, citat.

Jag vet inte varför jag gick in för det så mycket, kanske för att det var ett ögonblick av nu, vilket är svårt att fånga, eller för att jag har en relativt stark morbidromantiserande sida, eller bara för att jag var nyfiken. Det kändes som årets populärkulturella händelse, om det var det får resten av 2009 visa.

...

Kommer ni ihåg sommaren 2007? Det var vimmelfotografernas guldsommar i Stockholm. Det var enkelt att veta vem som var något, och vem som inte var det. Det var bara att titta på vem som hamnade på vimmelbilderna från F12, måndag, tisdag, onsdag, torsdag. I vår värld var det så i alla fall. Vi hade kraftigt smink, transparent svart tyg som sjalar och konstiga second-handfynd på oss. Den tiden är över, nu vågar till och med några modiga le på bilderna. De nutida bloggarna fotar mest sina vänner, och det är väl inget konstigt med det.
Jämvikten känns återställd, och förtvivlat försöker vi mejla stureplan.se för att få dem att ta bort de där bilderna, dock utan svar.

Dagens låt, förresten.

Hej då

"I morse klockan 10 hoppade den 18-åriga Erika från sitt påhittade fönster på Floragatan och landade med en dov smäll på en stentrappa femton meter ned. Hon var klädd i en vit balenciagaklänning och, visade obduktionen gravid i sjätte veckan..."

Vila i frid på riktigt, Erika Ascot. Urklipp från pressmeddelande.

Det blev ingen rapportering

Alma Ekman, Anders Berggren och Emma Redeskog, pressbilder

Någon mer som letade efter bilder från Beckmansvisningen i måndags? Och som inte hittade något, förutom slumpmässiga axplock på några ställen? Som noterade att ingen faktiskt verkade bry sig?

Det är då som det blir så tydligt, som alla modeföreläsningar man har gått till på Nordiska museet och Stockholms universitet, där man på förväg kanske tänkt sig en crowd bestående av vissa människor, med liknande referensramar och i samma ålder och så vidare, alla dessa som är så intresserade av mode, för att sedan upptäcka att det som vanligt bara är den sedvanliga skaran kulturtanter där plus en själv?
Ingen skriver om Beckmansvisningen, kanske var vissa där, men uppenbarligen är det få som bryr sig om att skriva ett ynka blogginlägg om det. För oss som inte hade möjlighet att gå– ingen rapportering, få bilder, ingen kritik, inga tankar om Sveriges modeframtid yada yada. Jag hatar verkligen att klaga, det är inte tanken med den här bloggen heller, men ibland är det så uppenbart att det som intresserar läsarna, och bloggarna därmed, är shopping. Kan man köpa kläderna som visas på Beckmans någonstans, nä, va?

Har hittat lite på nyheter 24 och på Lisa c på Rodeo

Kvantitet/kvalitet/försvar

Förstår ni inte att anledningen till att vissa kan uppdatera sina bloggar så ofta är för att de inte säger _någonting_?