Pratade med en vän om att man har en massa stilideal, förebilder och preferenser och blabla men att man också har en anti-förebild, eller snarare en anti-person, som man uppfattar är lite lik en själv, och som man hela tiden har som motbild. Man är helt livrädd för att se ut som den, och ibland när man klätt upp sig lite står man framför spegeln och tänker "är jag inte lite väl lik den nu..?" Man är liksom rädd för att trilla dit, medveten om att man också dras dit som till någon sorts magnet.
Kan tyvärr inte avslöja vem min är, men hon finns på internet, så mycket kan jag säga...
torsdag 4 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Gudrun Schyman?
Ne, men seriöst. Vem finns inte på internet idag?
Sant.... haha. Men vill inte hänga ut någon sådär ba!
'the otherwise trend', haha...
Haha, åeh. Vill veta. Men det är så sant. Har tänkt på det senaste tiden, fast inte när det gäller kläder men det där med anti-idol. Bra förklarat, känns helt plötsligt mina förvirrade tankar lite mer strukturerade när man kan sätta ett ord på det.
Fint!
Arvida; det finns en tjej som är fruktansvärt lik dig på stockholms gator, gissar att hon är lite yngre dock... Vet aldrig om det är du eller inte, blir konstigt, haha. Hon har kortare och rödare hår iofs. :S
Men. Är det inte mycket lättare att hitta människor man inte vill vara eller likna? Jag tycker absolut det, kanske beror det på att internet är fyllt av så mycket läskigt. Och så mycket perfekt. Det är nog min rädsla, att verka för tillrättalagd och inte tillräckligt avig.
Ja min rädsla ligger där också någonstans. Eller mer i att se ut som en tjej-tjej, och de är ju aldrig aviga. Typ för glansigt hår, strumpor utan maskor, en struken skjorta. samtidigt blir ju det svårt om man då ska vara motsatsen, man vill kanske inte vara tjejen som har trasiga strumpbyxor för att det är hennes 'sköna stil' heller?
"Jag älskar mina vänner, alla begrepp om dålig och god smak är på något sätt helt upplösta. Hoppas att de begreppen aldrig kommer tillbaka..!"
Hmm... Dålig och god smak kanske har försvunnit (eller inte, det är beside the point just här), men de verkar ha ersatts av något annat? Det här kryssandet mellan olika stereotyper som man av någon anledning vill distansera sig från kvarstår ju.
Vad man kallar den kraft som får en att rygga tillbaka (dålig smak, fantasilöshet, klyschighet) kanske är irrelevant?
En annan sak, kanske relaterat: irritationen inför det faktum att man själv laddar ett så extremt utbrett uttryckssätt (kläder) med så mycket känslor och positioneringar när andra inte gör det, till synes utan att det stör dem alls?
Kanske beror det på att alla med trasiga strumpbyxor där ute medvetet har rippat dem?
Andreas: Med just "dålig smak" menar jag väl mest den småborgerliga idéen om god/dålig smak, dvs. t.ex. Debussys The Girl With Flaxen Hair= god smak, medan Enyas Sail Away= dålig smak. Självklart försvinner inte de egna smakomdömena i övrigt, de är bara annorlunda.
Det du skrev sist, vet inte om jag förstår till 100%? Det är min övertygelse att de flesta lägger väldigt stor vikt just vid utseende/kläder när de gör ett snabbt omdöme om en person, oavsett om det är medvetet/omedvetet. Man klär sig i symboler, och eftersom de flesta man träffar på har samma referenser gällande kulturella symboler etc så läser de ofta av en ungefär som man själv gör... tror jag, och tror att många är beredda att hålla med mig.
Benjamin: men vad är skillnaden egentligen? :( :)
Valis brukar prata om den dära tjejen som är så lik mig! Lite läskigt, är nog mest något konstigt misstag eller slum eller vafan!!! Jag bara undrar vem hon eee.
Och dålig och god smak har väl inte att göra med att man inte vill likna någon? Då är det snarare helhetsintrycket, hela konceptet och inte kläderna som är fel, på något vis eller så. Äh, aja benjamin är negativ eller något haha. Har inte läst alla kommentarer tillräckligt noga så borde inte lägga mig i egentligen. hehehhe
Skicka en kommentar