Ibland känns det som att hela mitt stilintresse och allmäna livsprojekt handlar om att försöka undvika stereotyper. Liksom; oj, där hamnade jag lite nära den perfekta flickväns-grejen, bäst att gå och blir riktigt, riktigt full ikväll, och där hamnade jag för nära modebloggaridentiteten; kanske ska klippa av mitt långa hår..? För att inte tala om kulturbrudsstereotypen, den måste jag mjuka upp med lite höga klackar och genom att gilla tv-spel; eller för den delen; horan, för att unvika den måste jag aldrig, aldrig visa för mycket hud eller ha billiga tyger i mina kläder.
Jag försöker förtvivlat att konstruera ett jag genom att undvika alla dessa klichéer som hela tiden griper efter en. Jag har alltid känt ett förakt för dem som inte verkar medvetna om det där och som verkar nöjda med att kunna stoppas in i fack, men antar att det egentligen handlar om ett slags projicerande; får inte jag så borde inte ni heller få. Kanske att det på det stora hela handlar om att jag försöker kontrollera bilden av mig som andra människor får. Klichéerna flyger iväg, när man väl hamnat där så kommer många andra saker att kopplas ihop med den person man är, saker man kanske aldrig önskat vara. Samtidigt är vår kultur byggd på kulturella klichéer och myter. Kan man leva ett liv utanför dem, antar att det blir svårt?
fredag 22 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
särskilt svårt när "INDIVIDEN som inte vill placeras i fack och undvika klichéer" möjligtvis kan kan vara den värsta klyschan...
detta skulle kunnat vara ett utdrag ur min dagbok.
fast jag skulle ju inte kunna klippa av mig håret, herregud, jag skulle inte få några läsare kvar.
Josefine D: Tack för info !
Alma: hahahaha, äsch, nu tror jag du underskattar dina läsare!!!
Den här bilden är en koncis sammanfattning av min syn på frågan. Ska försöka skriva lite mer senare!
Johan: Ja, snälla gör det! Lät intressant! Att det är en fälla alltså..!
Det är en fälla och den hamnar man i när man förvirrat identifierar sin identitet som människa med sina yttre attribut, vare sig det är kläder, musiksmak eller de åsikter man vill vara förknippad med (politiskt eller religiöst t.ex.).
Nyckeln är att knyta an sin identitet till något som inte förändras varannan månad, utan som kan ge livslång frid och lycka. Augustinus trodde att detta något var Gud och jag är beredd att hålla med. Genom kristendomen har i alla fall jag kommit till insikt om att de viktigaste handlingar och beslut vi tar och som slutligen avgör vilka människor vi blir, är beslut som är riskfyllda och innefattar ett enormt ansvar (Existentialisterna var också med på noterna ibland). Att ta på sig en ful tröja eller att lyssna på crunk-indie-jazz är inte en sådan risk och har inget med några livsavgörande handlingar eller ansvar att göra.
Men att våga handla moraliskt riktigt trots att konsekvensen blir ett socialt "underläge", att man inte uppfattas som "cool", verkar "konstig" osv, DET är sånt som säger något om en människa. Man måste grunda sin självuppfattning i sin moraliska natur och inse att det värsta som kan _hända_ mig är egentligen ingenting alls. Det värsta är inget som händer med mig utan de handlingar jag själv producerar, som jag är ansvarig för och som kan bringa ondska i min själ (samt in i världen). Sokrates fattade detta. Det yttre är irrelevant, endast karaktären jag visar prov på spelar existentiell roll. Människans särdrag är att hon medvetet kan handla och därmed kan ställas till svar för det hon gör.
Kan man leva utanför alla klichéer och myter? Nej. Men man kan finna en tillräckligt stabil grund och frid för att tillmäta dom sitt rätta värde, nämligen som något sekundärt och på det stora hela ganska oviktigt.
Därmed inte sagt att jag inte älskar musik, tycker kläder är kul osv. Men man måste ha rätt ordning på prioriteringarna annars blir det galet enligt mig.
PS. Vissa av de mer extrema klädvalen kan iofs ha etisk signifikans, t.ex. att ha rasistiska märken på sig, eller kanske till och med att visa för mycket hud i vissa sammanhang och kontexter, men gränserna är inte klockrena liksom.
DS.
Jag förstår definitivt vad du menar, samtidigt är man född upp med och till att definiera sig själv med hjälp av det yttre, med preferenser och varumärken, när man alltid gjort så, och sedan väljer att ta bort detta; vad finns då kvar att ta fasta på, och framförallt; hur ska andra människor kunna tolka en? Om man nu väljer att vara en del av samhället vi lever i, och inte ställa sig utanför det, hör inte det till reglerna då?
oj, vad konservativt det där lät, men inser ju att valet att ta bort det yttre leder till vissa sociala konsekvenser?
Andreas: jag är helt övertygad om att det är möjligt att ha en väldigt "stabil grund" som är baserad på kläder och musik. Då kläder och musik aldrig BARA är kläder och musik, om du fattar.
Politik, konst, musik, kläder - är beroende av varandra eftersom det handlar om uttryck. Känslor alltså. Att basera sin identitet på känslor är väl ändå motsatsen till ytlighet.
Det enda vi kan göra är att uttrycka oss med de moderna medel som finns. Du gör det med musik, vilket antagligen är en viktig del av din identitet.
Sanna: Bra diskurs. Nyttig inställning.
DOMINO MAG: Jag instämmer i tesen - att identiteten baseras på känslor - men vill liksom "Andreas" foga till en kvalitativ dimension. Alla uttryck är inte lika bra - vissa uttryck är rent ut sagt skadliga för det gemensamma sociala rummet. Därtill finns, som "Andreas" nämner, problemet med en alltför stark bindning känsla och yttervärld emellan.
"... Det värsta är inget som händer med mig utan de handlingar jag själv producerar, som jag är ansvarig för och som kan bringa ondska i min själ (samt in i världen) ..."
Yttervärlden är inte så öppen att den tillåter en ideal individualism, där känslor tillåts blomma på kroppar; i stället är yttervärlden oftast en spelplan för avund och förvärvslystnad. Varje uttryck riskerar alltid att bli "business", varje jag riskerar alltid att bli ett varumärke. Det producerade riskerar alltid att inordnas i en amoralisk kontext i vilken människor är varor och Moder Jord ett förråd.
När Sanna bemöter "Andreas" kritik av de yttre attributen, frågar hon:
"... vad finns då kvar att ta fasta på, och framförallt; hur ska andra människor kunna tolka en? Om man nu väljer att vara en del av samhället vi lever i, och inte ställa sig utanför det, hör inte det till reglerna då?"
Jag vill hävda att denna diskurs är farlig. Om tolkningar är avhängiga yttre attribut (som aldrig är fullständigt inkorporerade i en individs existens), kommer livet aldrig att vara något annat än ett av miljontals sponsorer angripet skådespel.
Ytan måste vara sekundär. Annars är vi alla förlorade.
K.
det är just när man försöker för mycket som man hamnar i ett "fack". men när man bestämmer sig för att bara vara, blir man då den där "jag har en egen stil blahdg" då? det ligger nog någonting i hur vi bemöter varandra. dömmer varandra innan vi ens hört varandra öppna munnen eller ens träffat varandra!?
haha eller är bara våran generation hopplöst ytliga?
Sanna: "vad finns då kvar att ta fasta på, och framförallt; hur ska andra människor kunna tolka en?" och "men inser ju att valet att ta bort det yttre leder till vissa sociala konsekvenser?"
Alltså jag förstår, här tänkt på det också, men jag menar inte att man helt och hållet skall sluta skicka signaler som indikerar typ "jag gillar den musiken" eller "jag hejar på det fotbollslaget", Subgrupper skapar väll nån sorts ordning och organisation som ger oss trygghet i viss utsträckning.
Så om jag fattat det rätt är du med i subgruppen mode-personer, och det gör dig trygg att typ "vara" någon där, vara delaktig i nått större osv. Det gäller väll alla människor att vi hittar lite subgrupper som strukturerar upp vardagen. Som Anonym var inne på ville jag bara säga att Ytan är nått sekundärt och håller även med om "Annars är vi alla förlorade.".
På frågan hur folk ska kunna tolka dig, så blir jag _lite_ orolig. Du kan ju vara en god person oavsett vilken subgrupp du tillhör?
Nu låter det som att jag är en jättegod person. Det är jag inte, det är bara mitt ideal hehe.
p.s. Min fördomsfulla åsikt är att man på modevetenskap precis som inom mycket humaniora är förtjust i social-konstruktivism och smyg-relativism, och att det kan vara med å spöka när du ser kärnan hos dig själv för mycket i termer av hur andra tolkar dig d.s.
Det känns ganska självklart att dessa tankar cirkulerar hos Sanna, som har valt att lägga extremt mycket av sin tid åt att jobba på sin karriär inom mode. Lite som att rättfärdiga det hela, se till att ingen tid går till spillo.
Men min sympati hindrar inte mig från att spontant tycka att hela diskussionen känns... ja, larvig!
Man kan ju också fundera över hur mycket valfrihet man har när det gäller att visa "vem man är" genom sina kläder (och smak över huvudtaget). Vad jag förstår genom bloggen så tillhör Sanna en familj som är ganska medvetna om mode (och övrig smak). Alltså att de tillhör -väldigt tydligt- en kulturell medelklass. Denna bild är Sanna antagligen medveten om att hon sänder ut, och för mig känns det som att "hamsterhjulet" bara består av att bekräfta detta. Om och om igen.
För Sanna kommer alltid att associeras som en kulturell medelklass-modetjej, oberoende av ifall hon klär sig helt i svart eller mintgrönt, det ligger väldigt djupt inrotat i hjärnans beteendeverksamhet.
Nej, frågan saknar helt känsla för proportioner. Hur viktiga är alla detaljer om vilken referens man har till vilket plagg? (Svaret kanske nu blir något i stil med "men människor tolkar minsta lilla sytråd, det är naturligt!!")
Behöver allt analyseras så extremt?
Jag tror att inte individsamhället existerar fullt ut, eftersom folk fortfarande går omkring och grubblar på vad den stora kollektiva gruppen tänker på. En grupp som man inte kan vara helt säker på ens existerar som grupp.
Visst finns det väl individer som man känner dömer ut en på förhand, typ "haters".
Men är det inte gemensamt för alla dessa att de helt enkelt inte känner en?
Skulle man inte kunna göra diskussionen lite mer komplicerad och börja diskutera typ kroppslukt, omedvetet kroppsspråk, eller något annat som är för läskigt att tänka på, medveten människa som man är(vill vara).
Anonym: vari menar du att mitt kulturell medelklass/modebruds-varande ligger i då? Om att analysera beståndsdelarna i kläderna uppfattas som "larvigt"..? Vad är det som gör det? Jag motsätter mig den essentialistiska tanken om ett JAG, som är statiskt och på något sätt medfött. Att diskutera huruvida en diskussion är bra eller onödig känns definitivt onödigt, framförallt med tanke på hur det här inlägget utvecklat sig, och kommentarerna som tillkommit. Poängen med denna blogg är ändå, som du utrycker det, att analysera allt så extremt. Det är egentligen det enda syftet, så förstår inte riktigt frågan.
Skicka en kommentar