Askspridning

Igår var vi på Black Ascot-askspridningen, insvepta i svarta slöjor gjorde jag och mina vänner vårt bästa för att låtsas som att vi kände henne. Jag hade letat efter vita kamelior på dagen i blomsteraffärer, men fick mest oförstående blickar och "... men det är väl en krukväxt?". Hade egentligen hoppats på ett större uppbåd av sörjande men det är väl som det brukar vara. Kanske tyckte vissa att det var osmakligt. Väl där tågade vi tysta nerför Floragatan, bärandes vita liljor. En dam i svart sammet läste upp avskedsbrevet och vissa hade tårar i ögonen, andra kunde inte dölja att de var roade. Avskedsbrevet lade fokus på det som är mest intressant med hela Erica Ascot-historien– även om hon är påhittad, så är det ingen större skillnad på henne
och alla dessa riktiga men ansträngt lyckliga och lyckade människor som finns runtomkring oss, de i bröstvårtefärgade trenchcoats, citat.

Jag vet inte varför jag gick in för det så mycket, kanske för att det var ett ögonblick av nu, vilket är svårt att fånga, eller för att jag har en relativt stark morbidromantiserande sida, eller bara för att jag var nyfiken. Det kändes som årets populärkulturella händelse, om det var det får resten av 2009 visa.