Hamsterhjulen

Det blev en hel del kommentarer efter föregående inlägg. Tror man kan sammanfatta det med att vissa håller med, medan andra ser det som problematiskt att tro att man kan hålla sig utanför en stereotypisering, då den fria individen som begrepp även det är skapat av marknaden. Det kan sägas vara utformad som en sorts fälla, en slags bröd och skådespelsgrej, som gör att personer tror att de är fria, trots att de är fast i samma konsumtionsmönster som alla andra. Andra menade att ett musik- och klädintresse innerst inne baseras på känslor, medan vissa bemötte detta med att känslor och konsumtion inte får gå alltför tätt ihop.

Vill mena att trots att jag absolut förstår resonemangen kring den fria individen som ett av konsumtionssamhällets största myter, som absolut genererar lika många köp som de som inte förstår bättre, så känns det som den enda möjliga utvägen, för att man ska kunna leva med sig själv? Kan tänka mig att leva med bundna ögon, inte låtsas om hamsterhjulet som rullar runt, runt mig. Förstår ni?