Plommonvin och autenticitet

Togs den svenska modebloggsvärldens oskuld häromdagen genom bloggen Black Ascots avslöjande? Antagligen var den tagen för länge sedan. Det känns märkligt med tanke på det som jag skrev häromveckan om att kunna fejka en modeblogg, och få den att bli stor. En parentes, alltså.

Hursomhelst är det extremt intressant om man ser till kommentarerna som gjorts på bloggen. Min första reaktion var att "oj, nu kommer många flickhjärtan att krossas" och det verkar som att de flesta utomstående och journalister också gjort det antagandet- att de som står bakom bloggen, pr-byrån studio total, har gjort något omoraliskt när de lekt med dedikerade unga bloggläsares känslor. Uppdraget är alltså givet från Malmöoperan som sätter upp Vanessa, och handlingen i bloggen är löst baserad på den operan.

Men kommentarerna visar på en annan reaktion; de flesta verkar förvisso tycka att det vore bättre om hon fanns på riktigt, men det som ses som mest tråkigt är helt enkelt bara att den nu upphör. Så här ser till exempel en kommentar ut:

Anonym sa...
Det spelar ingen roll vad som är på riktigt eller ej, men snälla, fortsätt att skriva! En romar är aldrig en biografi, men en språk och ett skrivsätt som denna blogg slår det mesta. Reklam eller ej, sluta inte skriva!

Begrepp som autenticitet och sanning är helt enkelt mindre intressant i det här sammanhanget, om det nu någonsin är det, än en vacker historia, och som jag tidigare skrev; vilken blogg är sann, och spelar det någon roll? Det hade ju kunnat vara sant. Kanske är det här startskottet för en ny blogg-genre, den skönlitterära modebloggen. Jag hoppas det- verklighet överträffar väldigt sällan dikten.

Bild från Black Ascot