"Så många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra."
ur Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna.
Jag förstår tydligen inte ironi. När jag tänker efter, är jag hur som helst väldigt emot tanken på att säga saker man inte menar, med ett snett, nervöst leende, och mena motsatsen. Jag kommer ändå aldrig klä mig ironiskt, eller lyssna ironiskt på musik(se citat ovan), eller så vidare. Antar att jag är född för nära 90-talet för det. Ironi känns som ett verktyg som man tar till för att slippa vara så ärlig. Utan ironi får man stå för allt, det är väl en bra sak?
fredag 3 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
det där är intressant.. snacket om 80/90talisternas allvarsamhet osvosv. jag kan inte relatera till det alls, jag upplever snarare att ironin/sarkasmen är större än någonsin bland oss..? sen kommer ju grejen med rädslan av att vara pretentiös (som vi snackat om tidigare) in här också. sedan handlar det (för mig) om att jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker och inte heller ta ställning till något, därför är hela den oseriösa approachen väldigt tacksam.
jag börjar tycka att det är en börda dock (skölden)
asrin
Men, okej, att gömma sig är ju fegt liksom. Jag vill emellertid slå ett slag för en form av ironi som kan vara svidande och kontroversiell i vissa sammanhang: I fall då ironin är en smart kanal för att tala om viktiga ämnen, kan presentationen göra lyssnaren eftertänksam. Vad jag eftersöker är måhända en vardaglig satir, som lyckas belysa de aspekter av ens tillvaro som rent ut sagt är löjeväckande.
Men, jag håller med. Att lyssna ironiskt på musik och klä sig ironiskt är att vara falsk som människa. En av de finaste sociala handlingarna som finns är att blottlägga hela ens känsloliv, att öppna den hemliga dörren på glänt för någon, och visa att det här är jag och så här känner och tänker jag... Man kanske inte behöver filma vad man tar på sig varje morgon, men ändå.
D
Skicka en kommentar