Rick Owens har ju nyligen uttalat sig i både Vice och Details och det visar sig att han är mer intresserad av träning än kläder, ett något märkligt uttlande för en man med ett självbetitlat märke kan man tycka men;
Working out is modern couture. No outfit is going to make you look or feel as good as having a fit body. Buy less clothing and go to the gym instead.
Och jag tänker på när borgerligheten uppfann begreppet god smak på 1800-talet, det sägs ju att det berodde på att de lägre klasserna helt plötsligt började tjäna egna pengar och därför kunde köpa det som tidigare bara funnits tillgängligt för de högre klasserna. Då fick dessa helt enkelt fokusera på att köpa rätt saker, för det kunde i alla fall inte alla göra, det krävdes en hel del kunskap som man bara hade om man tillhörde rätt klass och så vidare.
Men nu när god smak finns överallt, när Zara, Topshop och H&M kan vara svårt att skilja från de mer exklusiva märkena på håll– vad finns då kvar?
Kanske är det kroppen som finns kvar? Man kan inte köpa eller blogga sig till en vacker kropp, en vältränad kropp, det kräver träning och tid, och ingen kan göra det åt dig. Det räcker inte att bara banta, du ska träna också, trimma fram den goda kroppen.
citat från fashonologie
tisdag 7 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Intressant. Jag och en kamrat skrev en gång en sociologisk essä i vilken vi diskuterade om inte kroppen kan ses som ett klasskillnadernas slagfält. Detta efter att ha dels iakttagit för många män i tajta träningsdräkter på Djurgården, dels reflekterat kring "sundifieringen" (eko-prefix, någon?) av matvaror.
Thorstein Veblen skrev mycket riktigt om borgerlighetens "conspicuous consumption", en konsumtionsform som skulle skulle visa de övre klassernas ekonomiska och kulturella överläge. Numera är "den goda smaken" som du säger tillgänglig nästan överallt, vilket leder till att koderna byter plats: behovet av att distansera sig från "den grå massan" är omättligt och tar sig fysiologiska uttryck när varor inte längre fungerar som klassmässigt särskiljande attribut.
Sedan lever ju "conspicuous consumption" kvar, fast i en subtilare form: smalt (men dyrt) mode åt teckenkonnässörerna håller avskummen borta. Fackspråk är sålunda viktigt.
... Det slog mig just att jag inte har inte ätit chips eller druckit läsk på väldigt länge. Varför inte bara ladda femkilosdunken med chips i stället för själslig tomhet eller HB?
D
Kroppen kräver tid och dedikation, någonting som få jobbande fattisar faktiskt har råd med. Nidbilden av överklassen som bestående av direktörsgubbar som ätit sig smällfeta på dyra ostar är förstås helt fel och har varit det väldigt länge.
En annan intressant aspekt H&Mifieringen av modet är att produkters autencitet (ett annat ord för story i det här sammanhanget) får större betydelse. Det kan vara allt från att hur ett specifikt plagg gått i arv i ett par generationer till att det är vävt med äkta xxxxx-tråd eller är en del av en begränsad upplaga som är sååååå svårt att få tag i.
Skicka en kommentar