Egentligen borde alla bara försöka ta ett djupt andetag och fortsätta som de gjorde innan. Det intressanta är väl egentligen mest vem eller vilka som kommer klara sig, och där kan inget påtvingat samtidskommenterande rädda dem som helst enkelt inte kan skapa prisvärt eller nyskapande.
Det blir en sorts modedarwinism, och jag menar inte att det behöver vara något bra. Säkert kommer det bli väldigt svårt för dem som varken tilltalar de rika excentrikerna eller den stora massan, vilket tyvärr innebär en massa talangfulla och kreativa människor. Men säkert kommer en hel del ointressant försvinna också, när inte modevärlden längre ses som ett enkelt sätt att göra sig ett namn på, som om det någonsin varit det.
Och en annan sak som jag tänkte på; finns det verkligen någon anledning att panika över huvud taget? Sedan när är pengar en förutsättning för kreativitet?
torsdag 2 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Ekonomin är väl, och kanske framförallt i modevärlden, och då kanske mest i den reklamiska delen av modevärlden där många modebloggar gör direkt eller indirekt reklam för... modevärlden ("mode speglar samhället"?), en fundamental förutsättning?
Eller, hur menar du? Menar du att handeln ska omstruktureras så att vi, styrda av en "osynlig hand", börjar byta kläder mot tjänster?
Pengar är en nödvändighet för existerande i västvärlden (och i andra världsdelar som dels tvingas in i, dels straffas av, låt oss kalla det, spelet). Och i många avseenden estetiserar modevärlden just denna nödvändighet, vilket leder till modet framställer sig som självtillräckligt; modevärlden visar ogärna sitt beroende av spelet genom att ständigt åberopa en sorts autonomi.
Mode är att klä sig på ett visst sätt, inte att klä sig. Kommunismens homogeniserade mode speglade ideologin på precis samma sätt som (sen-/den globala) kapitalismen nu estetiseras och speglas genom en expanderande, individualiserad modemarknad.
D
Ja, men det är väl inget unikt för modeindustrin att företag tvingas säkerställa sin fortsatta existens genom att fokusera på det nödvändigaste; för ett modehus torde väl det innebära den kvantitativa försäljningen av ekonomiska skäl och ansedda designers för att bibehålla varumärkets ställning. Jag tycker inte att det behövs några neologismer i den beskrivningen.
Har för övrigt problem att koppla samman kommentaren som D skrev med ditt ursprungliga inlägg. Känslan av att ha förbisett eller missförstått någonting gör mig grinig.
Det jag framförallt vill peka på att är att tanken om att 'modet speglar samtiden' eller för den delen 'historien', har fått så stort fäste i modebranschens medvetande, antagligen pga en framväxande modeteori, att det blir som en kamp. Vem speglar "bäst" samtiden? Vems kollektion kan bäst sägas spegla krisen och oron runt ekonomin just nu?
Och jag undrar om det går att spegla sin samtid på det sättet, tror att effekten som den dåliga ekonomin har på t.ex. modet kommer synas på helt andra sätt än att någon bestämmer sig för att det är minimalism som gäller i höst, pga av att det är dålig ekonomi, liksom.
Förstår ni vad jag menar..? :)
Skicka en kommentar