Rogersten.Samuelsson

För er som är intresserade av vad min syster och hennes kompanjon skapade senast finns de att beskåda/buda på här.

Sopptippen

Jag kan bli lite glad när jag kommer på något som jag själv upplever som riktigt fult/ute. Då får jag en känsla av att ha en smak med tydlig avgränsning och fylligt innehåll. Ibland känns det ju som att man gillar allt, beroende på sammanhang/tid. (och så ska man ju inte ha det)

Genom att avfärda saker och hålla dem bort från sig blir man själv mindre suddig i kanterna. Alla sakerna man avfärdat skapar gränserna för ens person, en gigantisk sopptipp av grejer man valt bort omgärdar en. Och ju fler grejer man väljer bort desto mer avgränsad person och mer karaktär, och tvärtom, eller hur?

Lista på saker som är ute:
1. ******
2. ****
3. ********

Plommonvin

Påminn mig; måste gå in på Systembolaget på Folkungagatan och fråga om de fått ökad efterfrågan på plommonvin på senaste. Man blir ju lite sugen.

Hudneuroser

Det här med att visa/inte visa hud. Det är lite av en neuros för de flesta av kvinnokön, eller har jag fel? Det är det för mig i alla fall, minns när jag insåg att nej, det här fungerar inte längre. Helt plötsligt var jag vulgär; göm, Sanna, göm. Ringningarna blev modesta, och så vidare– Man vill ju inte att någon ska prata med en av fel anledning. För det vore ju verkligen fel anledning. Jag är ju inte den sortens tjej.
Inser att det handlar om ett kombinerat kön/klassförakt. Men vad gör man, hur gör man?

...

Evig eloge till alla som tar sig tiden/orket att klä sig obekvämt, både rent fysiskt och mentalt. Jag är så lat, jag må klä mig i plagg/kombinationer som skulle kunna definieras som konstiga av vissa utomstående, men jag klär mig alltid bekvämt. Punkt. Önskar att jag kunde släppa det där, orkar inte ens använda smink eller klippa håret.

Å andra sidan gillar jag att låta kläderna tala för sig själva. Vart jag ville komma med det här? Venne.

Sträcka sig utåt?

Vet ni vad som är felet nummer ett med den svenska bloggvärlden? Att ingen verkar kunna förmå sig att ställa sig utanför ett fenomen, att se förbi det egna jaget och försöka se mönster eller intresse i andra saker. Ständigt detta refererande till det egna tyckandet, och det är väl naturligt till viss del; det egna jaget och verkligheten är plattformen som man står på, oavsett, men man kan faktiskt försöka sträcka sig bortåt, utåt, också.

Det här blir väldigt tydligt när människor gör bloggar som faktiskt inte är helt centrerade runt den egna personen. Det verkar nämligen dyka upp i kommentarsfältet uppmaningar till att visa mer av den egna personen och de sammanhang som denna rör sig ganska ofta.
Dear Nike som har en blogg på Rodeo får av någon anledning ofta kommentarer där avsändaren vill berätta för henne hur hon ska göra för att göra sin blogg bättre/mer populär, trots att tipsen inte efterfrågats speciellt. Då den här bloggen rör sig kring inspirationsbilder, ofta med urklipp ur gamla modereportage eller liknande, handlar den alltså främst inte om Nike själv. Trots detta relativt uppenbara tema uppmanas hon ofta att lägga in mer bilder på sig själv, på sina vänner och på sin pojkvän eller sitt liv i allmänt. I den enkla välmeningen att hjälpa henne att öka populariteten (som att popularitet/kvantitet läsare är det enda sättet som text/bild på internet kan värderas i)

Det är intressant att det som vår samtid verkar vara allra mest intresserad av; är just detta; sig själv; samtiden, i form av vanliga människor/bloggare och dessas liv. Något annat verkar det inte riktigt finnas utrymme eller intresse för. Hoppas att detta bara är en barnsjukdom, eller så går vi ett riktigt ointressant konstnärligt och medialt klimat till mötes.

...

Livsexperiment: försöka att inte tycka något hela tiden.
Inte spy ur sig åsikter som tunnelbanan spyr ut sig folk på måndagsmorgonen eller som Riche spyr ut sig ängsliga människor klockan två på en fredagsnatt, eller...nej, nog med fåniga stockholmsreferenser.

Ger det en dag; återkommer.

Man kan inte vara avslappnad i hatt

Senaste Stil i P1 handlar om hattar och deras eventuella framtid. Väldigt få människor jag känner använder hattar. Det händer att jag gör det, men då det tyvärr brukar generera ovälkomna hatt-samtal på stan med okända människor(män?) så är det ändå relativt sällan.
I programmet intervjuar de en dam som älskar hatt och som har burit det ofta sedan första hälften av 1900-talet i alla fall. Hon upplever hatten som stilfull, och beklagar sig över att "alla blev så sportiga efter kriget". Tror även hon nämner att man får en annan hållning och känsla av den, då den kräver något av bäraren. Och det är just där, som problemet med hatt ligger. Man kan inte vara avslappnad med hatt, möjligtvis i Erin Wasson-manshatten men den räknas inte. Det är en sorts anti-hatt, eller något.
Hursomhelst, hatten kommer aldrig komma tillbaka stort i det europeiska modet förrän folk slutar klä sig i "det som ligger framme", det som känns "skönt" och så vidare. Jag hoppas att folk slutar med det snart, denna 1900-talets modeförbannelse.

Jag gillar ansträngt, uttänkt och stilfullt, inte på samma sätt som nyss nämna damen, men på ett sätt så att det syns att personen har ansträngt sig, lagt en extra tanke till det.

Bild: Wash 'n' go från 1993 av Stephen Jones

Metal

Spanska Metal är en så fruktansvärt bra tidning för övrigt. Intressanta intervjuer och modejobb som på riktigt inspirerar. Några sidor i varje nummer brukar ju i och för sig vara på spanska, men det får man ta.

Anmärkning: såg precis att de har en intervju med Mando Diao högst upp på sin web, öh, måste bero på tillfällig förvirring hos musikredaktören eller något.

Wicked game

Pippilotti Rist - I´m a Victim of This Song från 1995. Älskar.

Medeltid?

Min syster har precis sytt en liten jacka i tjock bomull som hon färgat med té till mig. Jag kan inte sluta brodera på strumpbyxor och alla älskar snörningar på de mest omöjliga ställen. Sea of Shoes-Jane måste ju vara inspirerad av medeltiden, kanske utan att vara medveten om det. Rick Owens gjorde nunne-dok till sin senaste kollektion, vilket är en huvudbonad som faktiskt härstammar från medeltiden. James Long som jag nämnde tidigares senaste kollektion är döpt till Modern Medeival Soldiers och ungefär så vill jag se ut, tror jag, om ni förstår vad jag menar.

Här är en spellista - döpt till medeltidsveckan.

Skor från Muntra fruarna i Windsor

Börje Ahlstedt bloggar om scenkläder kontra vanliga kläder på dramatens blogg.

Skyddsanordningar

Jag gillar den här sortens bältesanordningar. De verkar dyka upp lite här och där just nu. Känns lite medeltid, tänker kyskhetsbälte-idén- något ska skyddas, eller så ska omvärlden skyddas från detta något, eller kanske både och.

Första bilderna: Lotta Volkova som tidigare gjort kläder under namnet Lotta Skeletrix men som nu gör enbart damkläder under eget namn. Bilder från Diane Pernet

Sista bilden: Brittiska James Long som gör herr, men vars kläder egentligen fungerar lika bra på dam,. Finns en intressant intervju med honom i Metal #14

Plommonvin och autenticitet

Togs den svenska modebloggsvärldens oskuld häromdagen genom bloggen Black Ascots avslöjande? Antagligen var den tagen för länge sedan. Det känns märkligt med tanke på det som jag skrev häromveckan om att kunna fejka en modeblogg, och få den att bli stor. En parentes, alltså.

Hursomhelst är det extremt intressant om man ser till kommentarerna som gjorts på bloggen. Min första reaktion var att "oj, nu kommer många flickhjärtan att krossas" och det verkar som att de flesta utomstående och journalister också gjort det antagandet- att de som står bakom bloggen, pr-byrån studio total, har gjort något omoraliskt när de lekt med dedikerade unga bloggläsares känslor. Uppdraget är alltså givet från Malmöoperan som sätter upp Vanessa, och handlingen i bloggen är löst baserad på den operan.

Men kommentarerna visar på en annan reaktion; de flesta verkar förvisso tycka att det vore bättre om hon fanns på riktigt, men det som ses som mest tråkigt är helt enkelt bara att den nu upphör. Så här ser till exempel en kommentar ut:

Anonym sa...
Det spelar ingen roll vad som är på riktigt eller ej, men snälla, fortsätt att skriva! En romar är aldrig en biografi, men en språk och ett skrivsätt som denna blogg slår det mesta. Reklam eller ej, sluta inte skriva!

Begrepp som autenticitet och sanning är helt enkelt mindre intressant i det här sammanhanget, om det nu någonsin är det, än en vacker historia, och som jag tidigare skrev; vilken blogg är sann, och spelar det någon roll? Det hade ju kunnat vara sant. Kanske är det här startskottet för en ny blogg-genre, den skönlitterära modebloggen. Jag hoppas det- verklighet överträffar väldigt sällan dikten.

Bild från Black Ascot

:(

Jag antar att det är hennes jobb på något sätt men jag blir ändå lite ledsen i hjärtat över att 4/5 av Cathy Horyns blogginlägg handlar om Michelle Obama nuförtiden...

Har ni tips på andra textbaserade bloggar om mode förresten..? Vi kan byta lite kanske.

Den goda kroppen

Rick Owens har ju nyligen uttalat sig i både Vice och Details och det visar sig att han är mer intresserad av träning än kläder, ett något märkligt uttlande för en man med ett självbetitlat märke kan man tycka men;

Working out is modern couture. No outfit is going to make you look or feel as good as having a fit body. Buy less clothing and go to the gym instead.

Och jag tänker på när borgerligheten uppfann begreppet god smak på 1800-talet, det sägs ju att det berodde på att de lägre klasserna helt plötsligt började tjäna egna pengar och därför kunde köpa det som tidigare bara funnits tillgängligt för de högre klasserna. Då fick dessa helt enkelt fokusera på att köpa rätt saker, för det kunde i alla fall inte alla göra, det krävdes en hel del kunskap som man bara hade om man tillhörde rätt klass och så vidare.

Men nu när god smak finns överallt, när Zara, Topshop och H&M kan vara svårt att skilja från de mer exklusiva märkena på håll– vad finns då kvar?
Kanske är det kroppen som finns kvar? Man kan inte köpa eller blogga sig till en vacker kropp, en vältränad kropp, det kräver träning och tid, och ingen kan göra det åt dig. Det räcker inte att bara banta, du ska träna också, trimma fram den goda kroppen.

citat från fashonologie

Krossade hallon

Min syster skrev det här i ett annat sammanhang, men det var så fint, apropå ingenting:

Peeling: socker
Rouge: krossade hallon
Puder: kalk
Eyeliner: kolpenna
Lipstick: bistick
Lipgloss: slickar läpparna
Shampoo: regnvatten

...

Inser att jag stilmässigt väl egentligen vill röra/rör mig mellan polerna
1) konststuderande
2) vill ej misstas för potentiell snattare vid shopping
3) tredje influens som ändras cirka 4 ggr per månad

Ironi och så vidare

"Så många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra."
ur Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna.

Jag förstår tydligen inte ironi. När jag tänker efter, är jag hur som helst väldigt emot tanken på att säga saker man inte menar, med ett snett, nervöst leende, och mena motsatsen. Jag kommer ändå aldrig klä mig ironiskt, eller lyssna ironiskt på musik(se citat ovan), eller så vidare. Antar att jag är född för nära 90-talet för det. Ironi känns som ett verktyg som man tar till för att slippa vara så ärlig. Utan ironi får man stå för allt, det är väl en bra sak?

Konsten att modeblogga

Ibland är jag på dåligt humör och tänker att man skulle kunna starta en modeblogg, en typisk svensk modeblogg, uppdatera den enligt konstens alla regler och sen se om det skulle fungera, om man skulle kunna få massa tusen besökare i veckan, eller vad det är de får. Liksom, ha med alla beståndsdelarna; söt tjej, stort hjärta, stor garderob, snygga vänner, aktivt uteliv och så vidare.
Sedan tänker jag att jag är dum, att det aldrig skulle kunna fungera, och om det gjorde det, vad skulle vara poängen?
Sedan tänker jag att de modebloggare som faktiskt lyckats måste ha varit de som gjort något åt det hållet, som har en tydlig målgrupp och anpassar sig till vad läsarna vill läsa eller vad de borde vilja läsa?
Det viktiga är nog i slutändan att försöka föra fram ett så perfekt liv som möjligt, i målgruppens ögon, och få det att verka så autentiskt som man bara kan. En sanning säljer bara om den är sann på rätt sätt och sann på ett snyggt sätt. Är en anpassad sanning ens en sanning? Och spelar det någon roll?

Modedarwinismen

Egentligen borde alla bara försöka ta ett djupt andetag och fortsätta som de gjorde innan. Det intressanta är väl egentligen mest vem eller vilka som kommer klara sig, och där kan inget påtvingat samtidskommenterande rädda dem som helst enkelt inte kan skapa prisvärt eller nyskapande.
Det blir en sorts modedarwinism, och jag menar inte att det behöver vara något bra. Säkert kommer det bli väldigt svårt för dem som varken tilltalar de rika excentrikerna eller den stora massan, vilket tyvärr innebär en massa talangfulla och kreativa människor. Men säkert kommer en hel del ointressant försvinna också, när inte modevärlden längre ses som ett enkelt sätt att göra sig ett namn på, som om det någonsin varit det.

Och en annan sak som jag tänkte på; finns det verkligen någon anledning att panika över huvud taget? Sedan när är pengar en förutsättning för kreativitet?

När kjollängen försöker kommentera konjukturen

Modevärlden har som sagt en faiblesse för att kommentera sin samtid i realtid, i alla fall känns det så just nu.
Det är intressant hur modeteori har påverkar modeskapande, något som märks tydligt nu. Eftersom alla nuförtiden "vet" sambandet mellan konjukturen och kjollängden och så vidare, även om det inte ens fungerar så egentligen, så är det som att alla som producerar själva kläderna eller stylar känner sig tvungna att kommentera det med sitt skapande. Trots att det som modeteori tidigare har gjort oftast handlar om att kommentera något en tid efteråt, eftersom det är då man lättast kan se sambandet. Framförallt är de som stått för kommenterandet ofta akademiker eller journalister.
När själva branschen känner sig tvingad att skapa kläder som "säger" något om tiden vi lever i, utan att ta det lugnt och tänka på att kläderna antagligen kommer göra det ändå utan att man behöver tvinga fram det, blir allt väldigt ansträngt och väldigt meta.

För hur bäst göra mode som säger något om sin samtid? Går det att fejka? Och om man fejkar, är det ens intressant att föra ett resonemang ur historiskt perspektiv kring då, förutom kanske det artificiella i det ?
Det är som att modevärlden gått och blivit självmedveten. Ni vet hur det är att gå på en öppen plats och känna sig iakttagen, ibland känns det som att man har glömt bort hur man brukade hålla armarna eller var man brukade fästa blicken. Lite så känns modebranschen just nu, osäker på hur man bäst går genom lågkonjukturen med huvudet högt och utan att verka världsfrånvänd eller ointelligent.