torsdag 31 december 2009
Wayne County
Del 3/6 ur dokumentären Blank Generation av Ivan Kral och Amos Poe med livematerial från1976 tidiga punkscenen i New York.
Två minuter in i videon ses Wayne County med band, en av faktorerna som gör den amerikanska punkscenen till lite coolare än den brittiska.
onsdag 30 december 2009
Lizzy Mercier Descloux
Fransk punk/worldbeat-legend, artist, konstnär och författare, 16 December 1956, Paris – d. 20 April 2004. Vän med Patti Smith, Richard Hell och Jean-Michel Basquiat. Ja, jag är lite besatt.
tisdag 29 december 2009
Palestinasjalens märkliga resa genom 00-talet
Palestinasjalen är ett plagg som fick definiera min början av det 00-tal som precis ska avslutas. Jag och min bästa vän köpte varsin på internet, tror jag det var (troligtvis Bluefox:s webshop, eller var det ur katalogen?) någon gång under år 2000. När vi väl hade beställt den var vi i extas, varför hade vi inte tänkt på det innan? Sjalen var så oss. Kanske såg vi det som en slags brygga till en annan mognare värld, sådär i 12-13-årsåldern som vi var. Helt klart att vi såg det som en del av en medveten tillvaro, med tedrickande, djupa diskussioner och en total icke-rädsla för att vara annorlunda.
Själv valde jag en svart och vit, där det vita sedermera skulle gå åt det mer grå/beiga hållet. (Av någon anledning kändes det onödigt att tvätta den.) Min storasyster, en självklar influens, hade till min stora sorg tappat bort den röda och vita palestinasjal som fanns kvar från min mors 70-tal. Den var äkta nämligen, vad nu det innebar, och kändes lite som en faktor som faktiskt kunde legitimera mitt eget sjal-bärande.
Detta med vem som skulle/kunde/fick/borde bära en palestinasjal var nämligen av stor vikt. Jag visste att det var en politisk symbol som förknippades med vänstergrupper. Att den stod för ett stödjande av palestiniernas kamp för en egen nation visste jag också. Men vad innebar det? Vilka var egentligen palestinierna, och varför hade de inte ett eget land? Jag var precis på väg att gå in i mina tonår och jag ville inte vara fejk. Man kan nog säga att köpet och bärandet av palestinasjalen tvingade mig att ta reda på allt detta, vilket fick mig att sedermera sympatisera med den palestinska kampen. Skräcken för att en äldre vänsteranhängare skulle fråga ut mig kring vad sjalen faktiskt stod för var stor, om än mindre trolig.
Palestinasjalen, eller keffiyehn som den heter på arabiska, blev en symbol för palestinsk nationalism under arabrevolten under 1930-talet enligt Wikipeida. När uppmärksamheten kring Yassir Arafat och den palestinska motståndsrörelsen ökade på 1960-talet blev palestinasjalen förstärkt som revoltplagg. Den blev också ett personligt signum för Arrafat, som sällan sågs utan sin svart och vita sjal arrangerad runt huvudet.
När den kvinnliga flygkaparen Leila Khaled bar en palestinasjal, som annars förknippades med arabisk maskulinitet, som man vanligtvis bär en hijab såg många det som ett tydlig markör för att Khaled ställde sig i höjd med männen i den palestinska kampen.
I och med att den palestinska kampen började uppmärksammas på 1960-talet blev just palestinasjalen ett enkelt sätt att visa var man stod i frågan. Vänstergrupper och proggare i Europa började använda den som ett tecken på solidaritet. Den blev del av en sorts uniform för de grupperna, i övrigt bestående av längre hår, näbbstövlar, kånkenryggsäck och fjällrävenjacka, självklart med vissa variationer.
Under 1990-talet kom en ny politisk generation med nya, kanske mer fragmenterade, ideal. Djurrätt- och veganrörelsen, den feministiska, den anti-rasistiska, de autonoma samt den större vänsterrörelsen var mycket aktiva. Palestinasjalen var något som medlemmar i dessa rörelser ofta använde, trots kopplingen till föräldragenerationen. Dels var den perfekt som identitetsmarkör, fortfarande någorlunda provocerande tack och lov. Dels var den varm och kunde även fungera som skydd av ansiktet vid demonstrationer, manifestationer och ockupationer.
I och med att rörelsen var uppdelad i många fraktioner, blev också utbudet av olika färger på sjalarna stort. Den klassiska färgkombinationen svart och vitt kopplades självklart ihop med den palestinska kampen, men även med den anarkistiska och autonoma rörelsen. Rött och vitt symboliserade kommunism, lila och vitt feminism, medan grönt och vitt skulle stå för veganism. Detta handlade självklart om en sorts efterkonstruktion, som också löstes upp och knappast togs på allvar av alla under tiden.
Jag bar min palestinasjal stolt under mina yngre tonår. Jag och mina vänner var de enda på vår annars relativt högervridna skola i nazisttäta Linköping som hade sådana. Vi blev självklart kallade kommunister och feministfittor, vilket mest kändes smickrande- som att vi var del av något större. Vi höll fanan högt i något år eller två. Det kom dock som lite av en chock när de som tidigare burit savannbyxor och linnen började använda likadana. Jag blev upprörd, förstod de inte? Sjalen innebar ett moraliskt ansvar och hade en tradition att förvalta!
Tyvärr började mer och mer icke-initierade, som jag såg det, bära den vilket bara innebar en sak. Jag fick sluta använda den. Den var en trend, och i och med det kunde den knappast sägas vara annorlunda längre. Jag vet inte varför våra tidigare belackare började använda den själva, kanske hade det att göra med att den politiska hiphopen, som Looptroop och liknande, blev populär som musikgenre. Eller kanske var det ett sätt för dem att enkelt göra sig av med det vit makt-doftande 90-talet.
Den politiska laddningen i palestinasjalen har helt klart försvagats. Kopplingen till vänsterrörelsen samt den palestinska kampen finns kvar, men det är troligtvis få som blir anklagade för att vara kommunister för att de bär den.
När Balenciagas Nicolas Ghesquiere använde sig av palestinasjalen i en twistad form i sin höst/vinter 2007-kollektion var det inte längre en speciellt stor sak. Även Henrik Vibskov har gjort varianter på palestinasjalen, med rutorna utbytta mot grisar och andra motiv.
Cirkeln slöts på ett pervest vis år 2007 då bland många David Beckham och bloggarna Elin Kling och Linn Gustafsson bar den. Var det ett politiskt statement? Svårt att säga, men troligtvis inte. (Vilket dock inte kan sägas om den gång några nazister bar palestinasjal under ett anti-israel-manifestation i Göteborg år 2007) Saken är den att sjalen tappade sin politiska färg långt innan dess. När jag köpte min år 2000 visste jag inte att jag var en av de sista som skulle kunna använda den som ett starkt identitetsstatement.
Lika bra är väl det, för ju mer övergiven den blir- desto större chans har sjalen kanske att någon gång få tillbaka sin solidaritetspoäng och sluta fungera som en rockig accessoar för svennar med vaxkletigt hår och Carlings-skjorta.
fredag 25 december 2009
SVT, H&M och Barracuda
Samma film av visningen som förekommer i Fashion, från Youtube. "Video by barracuda productions"
Amina Djemini skriver i Dagens Media om ett avsnitt av Fashion på SVT som sändes för några veckor sedan som ska ha fokuserat helt på H&M:s visning för sitt samarbete med Sonia Rykiel i Paris. (Nu lyckas inte jag hitta det avsnittet på SVT Play, mer än upphackat i smådelar som någon form av extramaterial..? )
Djemini ställer sig kritisk till att dels ägna ett helt avsnitt åt det stora modeföretaget, vilket hon kallar reklam. Det sändes också i samband med lanseringen av Sonia Rykiel-samarbetet, vilket förstås kan (bör) ifrågasättas.
Artikeln är en fortsättning på den Djemini skrev den 4 december som också berör H&M och Sonia Rykiel. Tydligen (är lite sen på bollen här!) ska svenska journalister, bland annat från Damernas Värld och Glamour, ha blivit bjudna på resa och hotell i samband med visningen.
Detta är knappast något nytt, vilket självklart påpekas i kommentarsfältet. Samtidigt skapar det ju ett beroendeförhållande mellan de som blir bjudna och de som bjuder. Man behöver inte skriva om det man blev bjuden till, men risken är att man står utan inbjudan nästa gång. Samtidigt är etiken i detta komplicerad, hur ska man egentligen avgränsa när det man skriver om ändå ofta handlar om produkter, vilket i sig blir en sorts reklam. Avgränsningen blir knappast lika solklar som i annat journalistiskt arbete.
Det framgår inte om Fashion och SVT blev bjudna till Paris av H&M eller inte. En intressant aspekt av det hela kommer dock upp i kommentarsfältet genom signaturen K-J:
"Hej, det stora 'problemet' är väl ändå att programmet är producerat av samma produktionsbolag som gör H&M's reklamfilmer?"
Produktionsbolaget som man syftar på är alltså Barracuda film & tv. På deras site står det
"in the fashion world we filmed H&M:s fashion shows and produced interviews with Karl Lagerfeld and Stella McCartney."
Vet någon mer om och vad Barracuda producerar för H&M? För om detta stämmer är det ju onekligen långt ifrån någon slags etik, vilket såklart förstärks av att det är SVT som sänder och betalar för det hela.
tisdag 22 december 2009
På tal om powerhysteri- en underbar scen från Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot dansandes mambo. (Vi kan strunta i symboliken för ett ögonblick även här kanske?)
God jul och gott nytt 2010
1. Ideal.
2. Drömmar.
3. Kommentatorer som försökte dra in moral, socialt ansvar och perspektiv i kommentarsfältet på större bloggar.
Tilda
Nisch Management har en modell vid namn Albert som är så fruktansvärt lik Tilda Swinton. På något sätt är det väldigt bra castat, även om jag hoppas att modellen inte enbart kommer kläs ut till Tilda. (eller vänta nu, jo, det hoppas jag!)
fredag 18 december 2009
Tips
Såhär skriver man om nummer elva på listan, Halle Berrys, omslag
Let us consider it some type of progress that the era of "Halle Berry, jungle girl," has apparently come to an end with the actress growing older. (Or maybe editors getting a clue?)
torsdag 17 december 2009
Karim Sadli
måndag 14 december 2009
...
Tänker att det finns en tydlig koppling mellan att Kissie är en av Sveriges största bloggare och tv-serien om Ullareds popularitet.
I ett samhälle där det sociala skyddsnätet avlägsnas i snabb takt är det mycket praktiskt om man kan tänka på arbetarklassen som ett sorts främmande spektakel som knappast behöver få sina(allas) sjukpenningar och a-kassor försvarade, eller hur? Inte för att Kissie är i behov av a-kassa, hon är taktiskt nog att tjäna pengar på människors uppenbara behov av distans.
torsdag 10 december 2009
onsdag 9 december 2009
Maison sans Margiela
New York Times rapporterar att Maison Martin Margiela inte tänker rekrytera någon efterföljare till den designer som gav modehuset sitt namn- Martin Margiela. Istället har man ett kreativt team på 28 personer som har hand om klädskapandet. Att märket även expanderar med att göra parfym och öppna spa-hotell nästa år tyder på ett visst breddande av konceptet. Parfym är välkänt som sätt att skapa vinst- då det räknas som lyxprodukt och säljs för ett högt pris, i alla fall i jämförelse med det låga tillverkningspriset. New York Times Suzy Menkes skriver:
If the Margiela brand remains vibrant and vital without one creative force — and only time will tell if the image is fading — the Margiela initiative will be studied by the many historic brands trying to stay relevant in the 21st century. Other chief executives have suggested that “difficult” designers can impede innovation, although that view would not be shared by most fashion experts, who consider creativity paramount.
Man struntar alltså i att försöka hitta en värdig arvinge till Margiela-kronan. Kanske är det bara realistiskt, det är ju onekligen en svår plats att fylla- samtidigt som det antagligen skulle innebära anonymitet eftersom det är så modehuset styrts tidigare, och vem vill vara anonym, och så vidare. Eller så tänker man att det helt enkelt inte behövs? Märket är redan förknippat med framåtskridande och avantgarde. Varför ändra ett vinnande koncept? Ska bli intressant att se hur det går. Framåtskridande är ju knappast ett statiskt begrepp.
Artlover
För er som har missat nya konsttidningen Artlover så kan den rekommenderas! Den är gratis och finns att plocka upp lite här och där, i alla fall i Stockholm(?). Andra numret har precis kommit ut och innehåller fina intervjuer med bland andra Andreas Nilsson och Gunnel Wåhlstrand samt småintervjuer på temat samlare, där man intervjuat allt från en man som arbetat som konsthandlare i New York, till en Bonnier som köper för att ha hemma, till Valdemar Gerdin som har en växande konstsamling i sin lilla etta på Östermalm.
Jag tycker mig ana att Artlover mycket fokuserar på människorna bakom konsten, och ganska mycket struntar i det högtidliga. Här finns ingen bävande vördnad för konstens genier, samtidigt som man också uppvisar ett intresse för de minsta detaljerna i konstnärernas liv/ skapande.
Framförallt finns något här som många gratistidningar av idag verkar sakna. En lätttillgänglighet som samtidigt inte gör produkten banal, över huvud taget.
tisdag 8 december 2009
Mode-stum-film
Audrey
Vi hade Twin Peaks-tema på vår klubb på Högkvarteret i lördags. Jag klädde ut mig till Audrey Horne. Min lillasyster klädde ut sig till Ronette Pulaski, som hon ser ut när hon kommer över järnvägsspåret, trasig, smutsig, i ett nattlinne. Emma sa att man alltid klär ut sig i det man egetligen är mest nojjig över. Därav 'slut-oween'- explosionerna varje Halloween.
Min största rädsla är nog att se 'tantig' ut. Tror det beror på att frikyrko-skämten brukade hagla under min värsta indie-period. Ergo: Audrey Hornes lilla kjol och lilla jumper, besvärande freudianskt.
måndag 7 december 2009
Noko Jeans / PUB
Varuhuset PUB stängde alltså ner Noko Jeans shop-in-shop/museum som skulle ha öppnat i lördags morse på Aplace(som inte hade något med nedstängningen att göra). De ville enligt egen utsaga inte förknippas med den politiska frågan.
Vad är då denna politiska fråga, kan man fråga sig. Handlar det om arbetsförhållanden? Om det är så, kan man alltså anta att PUB gör den sortens avväganden med alla de varor som de saluför? Det är alltså bara kläder från erkända demokratier som säljs? Arbetsförhållanden är noga kontrollerade? Kanske är till och med all kosmetik på våning 1 icke-djurtestad? Jag är imponerad, äntligen ett varuhus som tar sitt ansvar.
Eller är det så att PUB, trots sin nylansering som ett hippt varuhus, är såpass naiva att de tror att det är neutralt att stänga ner en nyöppnad butik, utan att ta kontakt med märket i sig? De vill inte ta ställning? Kanske att de borde ha satt sig in i Nokos inställning till Nordkorea. Kanske att de även borde tagit sig en titt på historen som berättades i Noko-museumet- som de själva gladeligen rev ner.Pinsamt.
onsdag 2 december 2009
Riktlinjer för skrivande på 00-talet
Placera dig själv i bakgrunden.
Vi lever i en tid av bloggande. I bloggar så skriver vi om oss själva, våra liv och våra intressen. Detta tilltalar många människor som kan känna igen sig själva i bloggarnas inlägg. När man skriver en artikel blir det en helt annan sak. Läsaren läser tidningen för att läsa om den som artikeln fokuserar på, inte om dig. Om skrivandet är solitt och bra, kommer temperamentet och lynnet hos författaren så småningom visa sig och inte på textens bekostnad. Du behöver inte berätta för läsaren vad du har på dig, eller var du gick när du var på väg till intervjun. Det finns mer subtila sätt att förmedla stämningen. Använd språket, metaforer, citat. Tänk på varje 'jag' du skriver.
söndag 29 november 2009
Caravaggio till Nationalmuseum!
Caravaggio var en av de första realistiska målarna. När renässansmålarna gärna lade till lite extra rouge och en pastelligt skimmer över sina målningar var Caravaggio mer inne på groteska kroppar, dunkelt ljus och små utrymmen. Jag kan helt klart sympatisera med det.
Utställningen börjar den 21 januari och håller på i exakt en månad. Definitivt värt att se.OBS: ej målningarna ovan som ställs ut.
fredag 27 november 2009
Angående Lisbets Salanders okända subkulturstillhörighet
Är medveten om att jag är sist på bollen- men stylingen som någon gjort på Lisbet Salander till affischen för Luftslottet som sprängdes i luften är verkligen hemsk. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, ser ut så där. Gother ser inte ut så där. Punkare ser inte ut så där. Metalheads ser inte ut så där. Postpunkare ser inte ut så där. Cyberpunkare ser inte ut så där. Curry-gother ser inte ens ut så där! Det hela blir någon slags konstig exotifiering av 'ungdomar som skiter i allt'.
- Det är något som fattas...
- Men släng på henne lite rippade fjortistajts, en konstig tuppkam i 3d och kedjor då? Det blir nog bra. Huvudsaken är att hon verkligen ser ut som allt som vuxenvärlden inte förstår sig på.
Om en gnutta subkulturskunskap på grundnivå hade funnits i affischskaparnas huvud hade hon inte heller sett ut så där. Stylingen är ett luftslott, om något, och jag hoppas att den sprängs. Stackars Noomi Rapace.
torsdag 26 november 2009
Anna Tascha
De två nya kollektionerna är baserade på mysticism och spiritualitet och flera av smyckena är gjorda efter gamla symboler som använts för att beteckna metaller i alkemiska sammanhang.
tisdag 24 november 2009
Candy
Någon som vet något mer om den här tidningen? Lyckas inte ens googla fram den!
måndag 23 november 2009
Noko Hotell
Är det inte fantastiskt roligt att anledningen till att Edward Cullen och hans vampyrfamilj i Twilight-serien måste hålla sig undan dagsljus är att de glittrar när de exponeras för sol?
Hoppas för övrigt att någon aftonbladet/expressen/metro-krönikör börjar gorma om onaturliga mansideal på tal om Edward Cullen snart.Den kvinnliga huvudrollen Bella tillåts ju däremot vara en helt vanlig person, antar att det är därför filmerna/böckerna är så populära.
torsdag 19 november 2009
Ingens mössa
tisdag 17 november 2009
Jag minns Lena Svedberg
Film av Carl Johan de Geer om illustratören Lena Svedberg.
måndag 16 november 2009
Modearkivet
fredag 13 november 2009
Sommaren '76, apokalyps och punk
Läser i Dick Hebdiges Subculture- The Meaning of Style om sommaren då den brittiska punken växte fram i London. Fascineras av hans skildring av sommaren 1976, som var en rekordvarm och rekordtorr sommar, från början reagerade London med glädje och media öste ut bilder på lättklädda och solkyssta tonåringar. Samtidigt pågick en ekonomisk kris, som man dock gärna valde kamouflera med bilder av semesterlycka.
Men när sommaren fortgick och hettan fortsätte började man finna tillståndet outhärdligt, dricksvattnet fick rationeras och grödorna torkade. London drabbades av en slags pre-apokalyptisk förstämning och naturen deklarerades onaturlig. I augusti dök två järtecken av helt olika sort upp, dels så började hettan hota nationens faktiska grund, det vill säga husgrunderna i London som började spricka. Dels så exploderade den årliga Nottinghill Carnival i kravaller, med ungdomar från stadens etniska minoriteter på ena sidan och polisen på den andra.
Det var under denna apokalyptiska, heta sommar som den brittiska punken blev stor. En subkultur blandad med influenser från så skilda grupper att den hela tiden riskerade att implodera in i sig själv. Man tog en del från glamrockens narcissism, nihilism och könsförvirring, en del från den amerikanska punkens musikaliska minimalism och gaturomantik, en del från Northerns Soul-subkulturens fabläss för ryckig dans och droger samt en del från reggaens aura av förbjuden identitet och coolness. Samtidigt hade man en solid grund i rock'n'rollen och brittisk arbetarklasskultur.
It seems entirely appropriate that punk's 'unnatural' synthesis should have hit the London streets during that bizarre summer. Apocalypse was in the air and the rethoric of punk was drenched in apocalypse: in the stock imagery of crisis and sudden change.
Hebdige menar att punken representerade den brittiska arbetarklassens dräkthistoria i en sorts upphackad mix, bokstavligen ihoplappad med säkerhetsnålar och bondage-remmar.
Punk var evigt dömd att agera utanförskap, att mima sitt föreställda sinnestillstånd. Kläderna man bar fungerade som ett slags symboler för den moderna krisen, arbetslösheten, depressionen, televisionen och så visare. Dessa fick alla plats inom punk-uniformen genom de typiska symbolerna- till de äldre generationernas fasa.
Författaren skriver att punken fick ett sådant genomslag just för att den levde ut en sorts brittisk tidsanda. En blandning av total alienation, 'The blank generation'. ihop med ett tvångsmässigt öppnande av alla dörrar, som samtidigt knappast ledde någonstans. Missnöjet som egentligen hade kunnat finnas hade smält bort i hettan, och kvar finns bara tomma poser, ett evigt upprepande av den egna identiteten och de äldre generationernas totala oförstående.
torsdag 12 november 2009
Shirin Neshat
Neshats filmer handlar om fyra konkreta kvinnors konkreta öde, men miljön och sättet att filma är drömskt och med en tydlig bit magisk realism. Kvinnorna rör sig genom dimmiga trädgårdar, persiska badhus, tomma gator och skogar, ensamma och sökande.
Galleri 5, fritt inträde, 10 oktober - 31 januari.
Det förlorade/förlovade landet
”An old saying is that Need teaches naked woman how to spin. Precis som denna gamla ”sägen” så arbetar designerna bakom vårt senaste dammärke utan någon direkt tillgång till vare sig urbant mode eller moderna material. Kollektionen skapas därför utifrån inspiration och tradition från det färöiska klimatet, dess speciella ljus och natur samt ett vardagligt liv på en liten ö. Det färöiska garn som de använder är en bi-produkt från fårindustrin, dvs inga djur föds upp eller används enbart för garnproduktionen. Plaggen stickas för hand i privata hem på Färöarna och i Jordanien av kvinnor som Gudrun Ludvig (designer) och Gudrun Rogvadottir (VD) känner personligen. De vill inordna sig själva under kategorin ”Slow Clothing”, drömmar om svunna tider, när vi fortfarande tog oss tid, när miljön mådde bra och när vi fortfarande behövde naturens gåvor för att kunna förse oss med verktyg, kläder och mat."
Vill ej vara ett troll, men reagerar på tonen i den här beskrivningen? Är Färöarna alltså helt isolerad från allt vad modernisering heter? Urbant mode och moderna material har alltså på något märkligt sätt helt undgått denna plats?
Kul att man försöker sälja kläder genom att använda hela västvärlden-som-degenererad-tillbaka till naturen- retoriken, och använda Färöarna som det som får symbolisera forntiden! Det ingår faktiskt i nationen Danmark.
Speglar / naturen
Det här jobbet av stylisten Sahara Widoff och fotografen Thomas Klementson för katalogen Stockholm S/S /A/W är fantastiskt! Väldigt mycket modefotografi verkar tas ute i naturen för tillfället men gillar verkligen hur de blandar speglar som en symbol för det introverta(?) och fåfänga med havet, horisonten och allt som känns stort och opåverkbart. Även hur sminkningen är gjord, den blir väldigt tydlig och avvikande i ett suddigt landskap, är intressant.
onsdag 11 november 2009
B-R-Ö-D
2009
Det här är enda gången jag kommer skriva om Lady Gaga, lovar. Men blir fortfarande chockad över hur hon/vilka det nu är som står bakom lyckas kombinera high fashion, ibland nästan avant garde-grejer, med Da Buzz-musik? Hur går det till? Fast dikotomin kommersiell/ickekommersiell är ju förstås sedan länge upplöst...
Orlan
En av hennes första performances som rönte stor uppmärksamhet i Frankrike kretsade kring konstnärers roll i jämförelse med den prostituerades. Orlan sålde kyssar för 5 franc via en fotoskulptur av hennes kropp där man kunde stoppa in mynten som sedan rasslade ner och samlades i en behållare höjd med könet. Kyssen fick man av konstnären som fanns i närheten.
Ett senare tema i hennes performances är S:t Orlans, en helgonliknande karaktär som hon själv kallade för The White Madonna, vars bröst var nakna som för att amma ett jesus-barn. I samma performance figurerade The Black Virgin, horan, vars bröst också var bara, men på köttsligt sätt, som en erotiserad del av den fallna kvinnan. Genom att iklä sig rollen av dessa två antagna motsatser ville Orlan belysa den förenkling och uppdelning av kvinnokönet som gjorts för att skapa två för män åtråvärda, motsatta kategorier.
Det som Orlan kanske är mest känd för är hennes plastikoperationsperformances. Genom att modifiera sin kropp vill hon diskutera skönhetsideal, det moderna jaget och vår tids plastikkirurgihysteri. Som en kritik av det västerländska skönhetsbegreppet gjorde hon nio olika, faktiska skönhetsoperationer som hon lät basera på renässans och barock-målningar. Till varje operation valde hon en specifik målning från den tiden och en specifik del av ansiktet att försöka återskapa som kvinnan på målningens.
Detta val av de bästa kroppsdelarna från renässansen och barocken var avsiktlig och har sin grund i hur den tidens skönhetsideal lever kvar via konsten samt hur skulptören Xeuxis, aktiv under Antikens Grekland, i en avbildning av Helena komponerade en sorts idealkvinna genom att välja de bästa delarna av en rad olika modeller. Orlan menar att den sortens dekonstruktion av den kvinnliga kroppen är significant. Vi lever i en tid där kvinnors kroppar delas upp i olika bitar som värderas olika; bröst, ben, rumpa, hår, och så vidare.
Att kvinnor skulle välja plastikkirurgi som ett sätt att stärka sig själva menar Orlan är orimligt, då nästan alla kvinnor som gör detta väljer att göra om sin kropp på ett sätt som stämmer överens med vår kulturs ideal. Det används alltså som ett sätt att göra oss till mindre av individer, och till att omskapa våra kroppar efter vår kulturs skönhetsstandard.
Sitt eget utseende efter operationerna beskriver konstären som monstruöst. Många har också blivit provocerade av dessa- och hur känns egentligen plastikkirurgi som syftar till att göra personen som genomgår dem fulare? Inte lika neutralt som de vi är vana vid kanske, men genom att peka på just detta, lyckas Orlan lyfta viktiga frågor kring skönhet som objektivt/subjektivt.
tisdag 10 november 2009
Höga klackar/ låga klackar
Tänker på symboliken i hög- och lågklackade skor... Kvinnor verkar ju närmast delas in i de som bär det- och de som inte gör det, och underförstått har både fötterna på jorden. Bara det uttrycket, liksom? Högklackat kan antas tyda på en viss hybris och att bäraren sätter det yttre före bekvämlighet. Högmod, och i det fåfänga är en bibliska dödssynd. Vilket självklart gör att det finns något sexuellt och på samma gång modernt över det. Kanske finns det, eller antas finnas, till och med något emanciperande över det- kvinnor sätter sig själva på en piedestal, utan att vänta på att någon annan ska göra det åt dem. En lyckad kvinna orkar ha ett aktivt liv bärandes högklackat. If you snooze, you lose, etc.
Hybrisen är modern, samtidigt som den är farlig, det blir den logiska 'upp-upp-upp-ner-trappan', där 'ner'-et förr eller senare är förutsatt. Samtidigt finns det en martyr-aspekt av de högklackade skorna. Man tar på sig dem, fast som man vet att det kommer straffa sig, rent smärtmässigt alltså. Alla kvinnor, och vissa män, förstår detta. Det finns ett element av självspäkning, som belönas i form av beundran från andra kvinnor.
Skor med låg klack däremot, här kombineras någon slags prästdotter/händerna på täcket-kvinna med audrey hepburn-tjejen, samtidigt som punk, hiphop och streetmodescenen gör sitt till. Samtidigt som de knappast sträcker bäraren mot himlen, så har det vissa praktiska aspekter. Man kan springa till exempel, och sparka.
Högklackade skor sägs ge god hållning och en mer attraktiv gångstil, om man kan gå i dem det vill säga. Kan man inte det så finns det ingen nåd för hur patetiskt det anses vara. Samtidigt så är det oklart av hur vår definition av god hållning/gångstil har uppkommit? Kanske handlar det om hur den har utvecklats just i samband med hur kroppen anpassar sig till lutningen vid bärandet av högklackade skor.
Eran av bisarra högklackade out-of-this-world skor verkar ju vara på nergång lite, frågan är vad det säger om oss, och vår tid? Om det ens kan sägas säga något, såklart.
Bilder: Kate Lanphear från Jak&Jil samt Alexander McQueens fantastiska pupp-skor från spring 2010.
måndag 9 november 2009
Jennifer Herrema!
Jennifer Herrema från 90-talsrockbandet Royal Trux är och var en helt magisk kvinna. Hittade en intervju på tema Vad har du på dig idag, Jennifer Herrema(notera fröet till dagens outfit-retoriken) i ett nummer av Bibel från April 2000. Känner att jag vill dela med mig av den då jag antar att de flesta av er kanske inte har tillgång till den. Bifogar urklipp av artikeln som skrevs av Fredrik Strage.
"Stickad mössa- Jag hittade den i en eskimåaffär i Vancouver
Kaninpälsjacka- Den är inte särskilt varm. Kaniner har tunn päls. Men jag älskar den ändå. Jag älskar all päls, särskilt minken som jag köpte i Paris. När jag tar på mig en päls känns det som att jag får kontakt med historien. Människor har klätt sig såhär i alla tider. Redan grottmänniskorna åt djur, klädde sig i djur och gjorde tvål av djur...eh, okej, de kanske inte gjorde tvål. Men de klädde sig inte heller i syntetiska polyesterkläder som förorenade floder. Päls är bäst.
Poncho från Ecuador- Jag gillar indianlooken. Vår trummis är indian och han har lärt mig mycket om hur exempelvis katters andar lever vidare när de dör.
Smutsig flanellskjorta.
Levi's som Jennifer lagat med silvertejp- Jag har haft dem väldigt länge, säkert nio år. Mina jeans går alltid sönder när vi är ute på turné så jag lånar tejp av roddarna. Silvertejp är fantastiskt bra att laga kläder med. Den lossnar inte ens i tvättmaskinen. På de här jeansen har en vännina sytt fast ett par bältesöglor som sitter lägre än de övriga. Det är för att mina pistolhölster ska sitta snyggt.
Ormskinnsboots- Jag köpte dem för sex år sedan nere i Mexiko. De är gjorde av skallerormar. När man flått ormarna kokar man gryta på dem.
Läderhalsband, silverarmband, silverhalsband och ringar med sten i turkos - Jag designade armbandet själv efter Zuniindianers smycken och halsbandet efter en Navahoindiansk design. Turkos är min favoritsten. Jag förälskade mig i den när jag var nio och min farbror smugglade ädelstenar mellan Costa Rica och Equador. Han hamnade i fängelse och när han kom ut blev han juvelerare.
Solglasögon- De är från 60-talet. Min mamma köpte dem när jag föddes, ungefär samtidigt som hon gav upp folkrock-Dylan-stilen och skaffade höga klackar och platinablont hår. Hon blev ännu mer rock'n'roll i början av 80-talet. En dag när jag kom hem från skolan hade hon sprayat sitt kolsvarta hår med grå strimmor och jag började gråta eftersom jag trodde att hon fått cancer och skulle dö.
- Jag minns inte när jag började gå runt med solglasögon. Förmodligen redan på dagis. Jag har gått igenom en massa modefaser. När jag var tolv-tretton gick jag in för hardcoreband som Minor Threat och Bad Brains, men jag umgicks mest med Grateful Dead-hippies eftersom de hade bättre droger. "
Det fanns en tid när skabbig päls och trasiga jeans signalerade något. Ville bara understryka det. Och det fanns en tid när Bibel existerade och förgyllde svenska tidningsutbudet.
Sapeurs
The Moment skriver om Sapeurs, en livs/klädstil i Kongo-Brazzavilles huvudstad Brazzaville. Det är män i alla åldrar, från 5 till 70 år gamla, som har en extravagant och dandy-aktig klädstil med mycket färg och accessoarer. Självklart en bjärt kontrast till den krigs- och hungerhärjade stad som Brazzaville har varit och också är i nuläget. Även om det förhastat är lätt att anta att det handlar om en överklassklädstil verkar det faktiskt inte vara fallet. Istället verkar det ofta handla om män med alla sorters inkomster som helt enkelt lägger i princip hela sin inkomst på kläder. I ett land så härjat av inbördeskrig, aids och med en medelålder på cirka 20 år är det förstås lätt att förvånas över dessa mäns besatthet vid just utseendet. De har en närmast kult-status i staden och har ofta artist/smeknamn som Yves Saint Laurent, The Japan Ambassador och The Old Parisian.
Hur Sapeur-fenomenet uppkom finns det olika teorier om. Vissa menar att det var de franska kolonisatörernas elegans som inspirerade, andra menar att det var de kongolesiska soldater som tjänstgjorde under andra världskriget som förde med sig en europeisk klädstil och blev mottagna som hjältar vid hemkomsten som var grunden. Andra pekar på de cargokulter som uppstod under 1900-talet i vissa delar av Afrika, och världen, samtidigt som regimen under Mobutu(president under 1965-1997) påbjöd afrikansk traditionell dräkt för alla, vilket antagligen gjorde detta till det perfekta upproret i det tysta.
Det går att hitta en hel del skrivet om och bilder på dessa sapeurs. Det gemensamma är fascinationen och förvåningen från journalisten eller fotografens sida. Hur tolkar man som västerlänning dessa män som ser ut som dandys men som är afrikaner och lever i underförstått tekniskt efterblivna länder? Vissa verkar göra sitt bästa för att understryka kontrasten mellan deras väst-influerade klädstil och den kongolesiska miljö som omger dem.
Många bilder föreställer en sapeur och en kvinna i traditionell dräkt, vilket är intressant då kvinnor ofta får symbolisera det naturliga/primitiva i avbildningen av en främmande kultur, medan män klädda i kostym brukar få representera modernitet och civilisation.
En bild som jag stötte på föreställer några unga män som badar, samtidigt som en sapeur i tredelad kostym och käpp står vid stranden och blickar ut över vattnet. Att 'vildar' i den koloniala och traditionella bildkulturen ofta var nakna och barfota samtidigt som kolonisatören ofta avbildas i just tredelad kostym ger en något dålig smak i munnen.
Text- och bildmaterialet som står att finna på internet är förstås ändå att rekommendera- fantastiska män i fantastiska kläder!
söndag 8 november 2009
Pappa-mockajackan
torsdag 5 november 2009
tisdag 3 november 2009
Fashion
Det första avsnittet i serien Fashion tar dig med till den stjärnspäckade modeveckan i New York, där många av världens främsta designers visar sina kollektioner. Följ med bakom kulisserna, se de hetaste visningarna och ta del av de senaste trenderna! Dessutom har Fashion pratat vintage-mode med folket på gatan i Williamsburg och följt med stylisten Mia Morgan en dag på jobbet.
Efter att ha sett första avsnittet skulle jag vilja påstå att Fashion handlar om två saker. Mode(och glamour, underförstått) är coolt! New York(Paris, Milano, allt som inte är Sverige) är coolt! Saknar SVT:s tidigare modesatsning Velvet lite...
Den sexuella demokratin i norr
"Det händelserika året 1968 fick Sverige besök av den radikala amerikanska författaren Susan Sontag. Hon ville studera det progressivt sexuellt frigjorda landet i fjärran nord, men blev besviken. Stockholms nattliv imponerade inte på Sontag, trots alla rykten om vilda orgier. I stället lade hon märke till att alkohol var den nationella skammen – inte sex.
Svenskarna var lika besatta av sprit och alkoholism som amerikaner och européer var besatta av sex och exotism. ”Därav”, skrev hon, ”den vilseledande bilden angående svenskarnas sexuella frigörelse.”
måndag 2 november 2009
söndag 1 november 2009
tights/jeans
Jeans har på något sätt tappat sitt symbolvärde så totalt att de lika gärna kan vara tights. Har sett en mängd unga tjejer med såna, alltså tights med "sömmar" och "tvätt". Sign of the times- rock'n'rollen är verkligen död. Det är väl i och för sig lika bra. Bild från Kissies.
torsdag 29 oktober 2009
'Modebloggaren'
"Varför skulle jag klanka ner, skriva dåligt om någonting..?" Gillar den här filmen- sätter lite fingret på vad som är problematiskt med hela grejen- det är inte fint att vara negativ. Carl-Axel Wahlström har gjort den för Fashion Tale, via Lisa C.
Beckmansportfolios
Det är föredömligt att Beckmans har sina studenters portfolios uppe på nätet. Kul att kolla igenom framtiden, eh, så att säga. Några blandade favoriter från Beckmans modeklasser ser ni ovan.