Palestinasjalens märkliga resa genom 00-talet

Yassir Arafat

Leila Khaled

Elin Kling bar palestinasjal 2007


Nazister i Göteborg, 2007

Palestinasjalen är ett plagg som fick definiera min början av det 00-tal som precis ska avslutas. Jag och min bästa vän köpte varsin på internet, tror jag det var (troligtvis Bluefox:s webshop, eller var det ur katalogen?) någon gång under år 2000. När vi väl hade beställt den var vi i extas, varför hade vi inte tänkt på det innan? Sjalen var så oss. Kanske såg vi det som en slags brygga till en annan mognare värld, sådär i 12-13-årsåldern som vi var. Helt klart att vi såg det som en del av en medveten tillvaro, med tedrickande, djupa diskussioner och en total icke-rädsla för att vara annorlunda.
Själv valde jag en svart och vit, där det vita sedermera skulle gå åt det mer grå/beiga hållet. (Av någon anledning kändes det onödigt att tvätta den.) Min storasyster, en självklar influens, hade till min stora sorg tappat bort den röda och vita palestinasjal som fanns kvar från min mors 70-tal. Den var äkta nämligen, vad nu det innebar, och kändes lite som en faktor som faktiskt kunde legitimera mitt eget sjal-bärande.

Detta med vem som skulle/kunde/fick/borde bära en palestinasjal var nämligen av stor vikt. Jag visste att det var en politisk symbol som förknippades med vänstergrupper. Att den stod för ett stödjande av palestiniernas kamp för en egen nation visste jag också. Men vad innebar det? Vilka var egentligen palestinierna, och varför hade de inte ett eget land? Jag var precis på väg att gå in i mina tonår och jag ville inte vara fejk. Man kan nog säga att köpet och bärandet av palestinasjalen tvingade mig att ta reda på allt detta, vilket fick mig att sedermera sympatisera med den palestinska kampen. Skräcken för att en äldre vänsteranhängare skulle fråga ut mig kring vad sjalen faktiskt stod för var stor, om än mindre trolig.

Palestinasjalen, eller keffiyehn som den heter på arabiska, blev en symbol för palestinsk nationalism under arabrevolten under 1930-talet enligt Wikipeida. När uppmärksamheten kring Yassir Arafat och den palestinska motståndsrörelsen ökade på 1960-talet blev palestinasjalen förstärkt som revoltplagg. Den blev också ett personligt signum för Arrafat, som sällan sågs utan sin svart och vita sjal arrangerad runt huvudet.
När den kvinnliga flygkaparen Leila Khaled bar en palestinasjal, som annars förknippades med arabisk maskulinitet, som man vanligtvis bär en hijab såg många det som ett tydlig markör för att Khaled ställde sig i höjd med männen i den palestinska kampen.

I och med att den palestinska kampen började uppmärksammas på 1960-talet blev just palestinasjalen ett enkelt sätt att visa var man stod i frågan. Vänstergrupper och proggare i Europa började använda den som ett tecken på solidaritet. Den blev del av en sorts uniform för de grupperna, i övrigt bestående av längre hår, näbbstövlar, kånkenryggsäck och fjällrävenjacka, självklart med vissa variationer.

Under 1990-talet kom en ny politisk generation med nya, kanske mer fragmenterade, ideal. Djurrätt- och veganrörelsen, den feministiska, den anti-rasistiska, de autonoma samt den större vänsterrörelsen var mycket aktiva. Palestinasjalen var något som medlemmar i dessa rörelser ofta använde, trots kopplingen till föräldragenerationen. Dels var den perfekt som identitetsmarkör, fortfarande någorlunda provocerande tack och lov. Dels var den varm och kunde även fungera som skydd av ansiktet vid demonstrationer, manifestationer och ockupationer.
I och med att rörelsen var uppdelad i många fraktioner, blev också utbudet av olika färger på sjalarna stort. Den klassiska färgkombinationen svart och vitt kopplades självklart ihop med den palestinska kampen, men även med den anarkistiska och autonoma rörelsen. Rött och vitt symboliserade kommunism, lila och vitt feminism, medan grönt och vitt skulle stå för veganism. Detta handlade självklart om en sorts efterkonstruktion, som också löstes upp och knappast togs på allvar av alla under tiden.

Jag bar min palestinasjal stolt under mina yngre tonår. Jag och mina vänner var de enda på vår annars relativt högervridna skola i nazisttäta Linköping som hade sådana. Vi blev självklart kallade kommunister och feministfittor, vilket mest kändes smickrande- som att vi var del av något större. Vi höll fanan högt i något år eller två. Det kom dock som lite av en chock när de som tidigare burit savannbyxor och linnen började använda likadana. Jag blev upprörd, förstod de inte? Sjalen innebar ett moraliskt ansvar och hade en tradition att förvalta!
Tyvärr började mer och mer icke-initierade, som jag såg det, bära den vilket bara innebar en sak. Jag fick sluta använda den. Den var en trend, och i och med det kunde den knappast sägas vara annorlunda längre. Jag vet inte varför våra tidigare belackare började använda den själva, kanske hade det att göra med att den politiska hiphopen, som Looptroop och liknande, blev populär som musikgenre. Eller kanske var det ett sätt för dem att enkelt göra sig av med det vit makt-doftande 90-talet.

Den politiska laddningen i palestinasjalen har helt klart försvagats. Kopplingen till vänsterrörelsen samt den palestinska kampen finns kvar, men det är troligtvis få som blir anklagade för att vara kommunister för att de bär den.
När Balenciagas Nicolas Ghesquiere använde sig av palestinasjalen i en twistad form i sin höst/vinter 2007-kollektion var det inte längre en speciellt stor sak. Även Henrik Vibskov har gjort varianter på palestinasjalen, med rutorna utbytta mot grisar och andra motiv.
Cirkeln slöts på ett pervest vis år 2007 då bland många David Beckham och bloggarna Elin Kling och Linn Gustafsson bar den. Var det ett politiskt statement? Svårt att säga, men troligtvis inte. (Vilket dock inte kan sägas om den gång några nazister bar palestinasjal under ett anti-israel-manifestation i Göteborg år 2007) Saken är den att sjalen tappade sin politiska färg långt innan dess. När jag köpte min år 2000 visste jag inte att jag var en av de sista som skulle kunna använda den som ett starkt identitetsstatement.
Lika bra är väl det, för ju mer övergiven den blir- desto större chans har sjalen kanske att någon gång få tillbaka sin solidaritetspoäng och sluta fungera som en rockig accessoar för svennar med vaxkletigt hår och Carlings-skjorta.