Orlan

St. Orlan

The Kiss of The Artist, 1976

Bilder från Orlans sjunde operation, 1993

I senaste numret av Acne Paper på tema konst och andlighet, för övrigt ett väldigt bra nummer, har Oleg Mitrifanov intervjuat den franska konstnären Orlan. Hon titulerar sig feminist, neo-feminist och alter-feminist och har varit aktiv sedan 60-talet med verk som handlar om kroppen, skönhet som konstruktion, religion och makt.

En av hennes första performances som rönte stor uppmärksamhet i Frankrike kretsade kring konstnärers roll i jämförelse med den prostituerades. Orlan sålde kyssar för 5 franc via en fotoskulptur av hennes kropp där man kunde stoppa in mynten som sedan rasslade ner och samlades i en behållare höjd med könet. Kyssen fick man av konstnären som fanns i närheten.

Ett senare tema i hennes performances är S:t Orlans, en helgonliknande karaktär som hon själv kallade för The White Madonna, vars bröst var nakna som för att amma ett jesus-barn. I samma performance figurerade The Black Virgin, horan, vars bröst också var bara, men på köttsligt sätt, som en erotiserad del av den fallna kvinnan. Genom att iklä sig rollen av dessa två antagna motsatser ville Orlan belysa den förenkling och uppdelning av kvinnokönet som gjorts för att skapa två för män åtråvärda, motsatta kategorier.
Det som Orlan kanske är mest känd för är hennes plastikoperationsperformances. Genom att modifiera sin kropp vill hon diskutera skönhetsideal, det moderna jaget och vår tids plastikkirurgihysteri. Som en kritik av det västerländska skönhetsbegreppet gjorde hon nio olika, faktiska skönhetsoperationer som hon lät basera på renässans och barock-målningar. Till varje operation valde hon en specifik målning från den tiden och en specifik del av ansiktet att försöka återskapa som kvinnan på målningens.
Detta val av de bästa kroppsdelarna från renässansen och barocken var avsiktlig och har sin grund i hur den tidens skönhetsideal lever kvar via konsten samt hur skulptören Xeuxis, aktiv under Antikens Grekland, i en avbildning av Helena komponerade en sorts idealkvinna genom att välja de bästa delarna av en rad olika modeller. Orlan menar att den sortens dekonstruktion av den kvinnliga kroppen är significant. Vi lever i en tid där kvinnors kroppar delas upp i olika bitar som värderas olika; bröst, ben, rumpa, hår, och så vidare.

Att kvinnor skulle välja plastikkirurgi som ett sätt att stärka sig själva menar Orlan är orimligt, då nästan alla kvinnor som gör detta väljer att göra om sin kropp på ett sätt som stämmer överens med vår kulturs ideal. Det används alltså som ett sätt att göra oss till mindre av individer, och till att omskapa våra kroppar efter vår kulturs skönhetsstandard.

Sitt eget utseende efter operationerna beskriver konstären som monstruöst. Många har också blivit provocerade av dessa- och hur känns egentligen plastikkirurgi som syftar till att göra personen som genomgår dem fulare? Inte lika neutralt som de vi är vana vid kanske, men genom att peka på just detta, lyckas Orlan lyfta viktiga frågor kring skönhet som objektivt/subjektivt.