Är medveten om att jag är sist på bollen- men stylingen som någon gjort på Lisbet Salander till affischen för Luftslottet som sprängdes i luften är verkligen hemsk. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, ser ut så där. Gother ser inte ut så där. Punkare ser inte ut så där. Metalheads ser inte ut så där. Postpunkare ser inte ut så där. Cyberpunkare ser inte ut så där. Curry-gother ser inte ens ut så där! Det hela blir någon slags konstig exotifiering av 'ungdomar som skiter i allt'.
- Det är något som fattas...
- Men släng på henne lite rippade fjortistajts, en konstig tuppkam i 3d och kedjor då? Det blir nog bra. Huvudsaken är att hon verkligen ser ut som allt som vuxenvärlden inte förstår sig på.
Om en gnutta subkulturskunskap på grundnivå hade funnits i affischskaparnas huvud hade hon inte heller sett ut så där. Stylingen är ett luftslott, om något, och jag hoppas att den sprängs. Stackars Noomi Rapace.
Inlägg
13 kommentarer:
en gång sa en man på mitt jobb att han tänkte på mig när han läste böckerna. dvs lisbet. jag bah: *förstår ej* *har ej läst*
nu bah: ..................
hahaha! vafan
Man har uppenbarligen försökt kombinera The Crow med Trinity, men jag tycker ändå inte det är främmande att sortera henne under cyberpunk. Fast kanske bara med hänvisning till medial cyberpunk, inte verklighetens.
Jag känner frövisso ingen som ser ut så längre, men det är inte helt off från hur mina vänner såg ut för tio år sedan. Med tuppkam och strumpbyxor på händerna och nithalsbandet och allt.
behövde den här bekräftelsen!
jag har ännu bara sett första filmen, men läst alla tre böcker och ser framemot de andra 2 filmerna. jag antar att hon har nágot som hon även bär i filmen pá sig, och därmed är själva klädseln alltsá inte idén av den som gjorde affischen men av designern som gjorde kostymerna i samarbete med regissören. sedan tror jag, om jag har förstátt böckerna rätt, att hon inte ska tillhöra nágon speciell subkultur. hon klär sig mörkt och goth-punk-vad-som-helst-aktigt, och i "luftslottet som sprängdes" görs en poäng att hon klär sig sá radikal annorlunda än alla andra under rättegángen som möjligt. jag antar att hon dá fár extra överdrivna kosytmer och make-up och att det är det som hamnade pá affischen. sedan är det frágan om det är verkligen nödvändigt att vara sápass mycket in your face, och det kan man ju alltid diskutera. men kostymerna i en film är trots allt en del av berättelsen och har olika funktioner som även gár utöver karakteriseringen av en figur.
ursäkta att detta blev lite längre. jag skriver just nu en uppsats om kläder i film och kände mig lite provocerad.
förresten tycker jag väldigt mycket om din blogg och läser regelbundet, även om jag hittills inte har kommenterat.
hahah! så fail:(
Fröken Lila: Då förstår jag, man ska ju såklart inte kritisera när man inte läst boken eller sett filmen, hehe. Om det har en funktion i berättelsen är det ju såklart berättigat, etc. Även om det är fult!
I
Så denna fråga är bara estetisk?
I sådana fall vill jag rikta en pung- eller klittspark mot Michael Nyqvists stajlist. Den där bruna skinnjackan är bara för mycket! "Hej, jag har lite ont om tid -- kan vi slå ihop filmaffischen och Grosshandlarn-reklamen?" Fy!
... Och ändå värker hjärtat. Jag tittar på Rapace och ser min ungdoms småstad. Stilen vilken hon är ombud för kallas "svartrock", och är en av de mest mobbade stilarna som finns. Jag vill minnas att det var en viss typ av människor som drogs till den: ofta överviktiga och ofta före detta mainstream-ungdomar som ville visa uppror. Stilen är kladdig och ytlig: ett slag i ansiktet på mer finessrika "oppositionella" stilar. Men, det är så lätt att döma, så lätt att vända bort ansiktet och vilja kräkas. Vad säger denna avsmak? Varför vill jag inte ens titta på denna affisch? Är den bara... ful?
Hela konkarongen gör mig perplex: hur tolka allt det här, hur vilja peta i den här kladdiga röran? Här har vi en framgångsrik deckartrilogi och tre framgångsrika filmatiseringar. Vad är denna framgång? Är den bara pekuniär? Snabbmatskultur för snabbmatsfolk? Jag ser människor läsa Stieg Larsson på tunnelbanan, och jag tänker: Varför deckare? Varför inte något annat -- varför inte något finare? Populärkulturella, vulgärkommersiella, passiviserande fälla. Larsson, Larsson, Larsson, Larsson, Larsson...
Fin, finare, finast. Givetvis finns kvalitativa skillnader. Det är exempelvis skillnad på hafsiga romantiska Hollywood-komedier och filmer som ställer existentiella, sociala frågor, frågor som letar sig in i betraktaren och som stundtals ställer till med ett nödvändigt helvete. Det är skillnad på att ha en blogg för att göra reklam för kläder och på att ha en blogg för att resonera kring modets ideologi. Det är skillnad på att stryka sin samtid medhårs och på att vilja förändra den.
...
...
II
Okej. Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Vad fan är det frågan om? Eller, jo, det är väl självklart? Deckare säljer, i dag handlar allt om att sälja, man ska sälja sitt jag, vara en marknadsanpassad någon, vara fantastisk på entreprenörskap, maxa vinst, mjölka kossan snustorr, skaffa en ny kossa i stället för att laga den gamla ty det finns ingen djävla tid för någonting längre. Och så Larssons död. I vårt land av rovdjursjournalistik. Reklam.
Men, jag tittar på Rapace. Och på min minnesskärm tittar jag på den snuviga tjejen – iförd helt vanliga kläder – framför mig. Hon läser Larsson, har säkert sett ettan och tvåan på bio. Och något värker i hjärtat på mig. Jag tänker mig utanför Stockholm: jag ser småstäderna, männen och fruarna, en öl före bion på någon liten pub, Stieg Larsson-filmatiseringarna. Jag hamnar i ett sammanhang bland likasinnade där jag förväntas – jag som tror att jag heter Adorno och att den sanna konsten, den med kritisk rymd, har svaren – döma den förslavade massan, ställa mig upp med min synonymordbok och pissa på alla småstäder, all fulhet, all idioti, all inskränkthet – samtidigt som jag vet att jag pissar på mig själv.
Rapace ser småstadsmässig ut: en H&M-goth. Vi med smak kräks.
Smaken är ideologiskt förankrad. Jag försöker att aldrig tala om smak, utan talar hellre om sociala spel och deras verkningar; varför tala yta – som skapar ideal, rätt och fel (jodå, var ärliga mot er själva nu) – när man kan tala om den och försöka peka på vad den leder till för sociala utvecklingar? Att läsa deckare är att spela ett socialt spel. Att fördöma kläder likaså. Ja, allt vi gör är socialt – men vissa saker är bättre än andra; titta bara på verkningarna.
Nej, jag ämnar varken läsa Stieg Larsson eller se filmerna; jag får inte ut så mycket av deckare, och jag kan inte släppa att många deckare blott har ett betala-för-snabb-underhållning-syfte. Men efter vad jag har läst i morgontidningen, verkar Larsson ha varit en god man med goda, människovänliga åsikter. Och om antirasistiska och kvinnovänliga övertygelser kan få spridning i ett land där Sverigedemokraterna lurpassar på riksdagsgränsen, kan jag låta Rapace se ut som en ful svartrockare. Böckernas och filmernas främsta målgrupp bryr sig nog inte så mycket om kläder ändå.
W. B.
Sanna, andra tecknet på en lyckad blogg: många weirda kommentarer!
Ditt inlägg visar bara på att de har lyckats. Lisbeth definierar sig inte som någon typ av subkultur och skulle man då exempelvis klätt henne som en typisk gothare skulle man inte riktigt förstått hela hennes poäng med att klä sig och se ut som hon gör. Hennes mål är inte att se ut som någon ur en subkultur utan att se ut som ingen annan gör. När du skriver "ingen ser ut så där" så ger du också stylisterna cred för att de fixat ett bra jobb.
Ha även i minnet att subkulturer är precis lika mainstream inom sitt område som alla andra som köper kläder på H&M. Emo är en stil, hårdrock en annan och punk en tredje, men aldrig går de utanför sina egna normer.
jag gillar hur hon ser ut av någon anledning. kan vara min egen rädsla för att hamna i något fack. jag tror meningen med henne är att hon inte ska höra hemma någon stans, i sig själv möjligen.
Skicka en kommentar