Sommaren '76, apokalyps och punk

Är ledsen för för givet video-val, hittade ingen bättre från året..! Tycker det illustrerar tidens medias rädda och oförstående men försiktivt nyfikna hållning.

Läser i Dick Hebdiges Subculture- The Meaning of Style om sommaren då den brittiska punken växte fram i London. Fascineras av hans skildring av sommaren 1976, som var en rekordvarm och rekordtorr sommar, från början reagerade London med glädje och media öste ut bilder på lättklädda och solkyssta tonåringar. Samtidigt pågick en ekonomisk kris, som man dock gärna valde kamouflera med bilder av semesterlycka.
Men när sommaren fortgick och hettan fortsätte började man finna tillståndet outhärdligt, dricksvattnet fick rationeras och grödorna torkade. London drabbades av en slags pre-apokalyptisk förstämning och naturen deklarerades onaturlig. I augusti dök två järtecken av helt olika sort upp, dels så började hettan hota nationens faktiska grund, det vill säga husgrunderna i London som började spricka. Dels så exploderade den årliga Nottinghill Carnival i kravaller, med ungdomar från stadens etniska minoriteter på ena sidan och polisen på den andra.

Det var under denna apokalyptiska, heta sommar som den brittiska punken blev stor. En subkultur blandad med influenser från så skilda grupper att den hela tiden riskerade att implodera in i sig själv. Man tog en del från glamrockens narcissism, nihilism och könsförvirring, en del från den amerikanska punkens musikaliska minimalism och gaturomantik, en del från Northerns Soul-subkulturens fabläss för ryckig dans och droger samt en del från reggaens aura av förbjuden identitet och coolness. Samtidigt hade man en solid grund i rock'n'rollen och brittisk arbetarklasskultur.

It seems entirely appropriate that punk's 'unnatural' synthesis should have hit the London streets during that bizarre summer. Apocalypse was in the air and the rethoric of punk was drenched in apocalypse: in the stock imagery of crisis and sudden change.

Hebdige menar att punken representerade den brittiska arbetarklassens dräkthistoria i en sorts upphackad mix, bokstavligen ihoplappad med säkerhetsnålar och bondage-remmar.
Punk var evigt dömd att agera utanförskap, att mima sitt föreställda sinnestillstånd. Kläderna man bar fungerade som ett slags symboler för den moderna krisen, arbetslösheten, depressionen, televisionen och så visare. Dessa fick alla plats inom punk-uniformen genom de typiska symbolerna- till de äldre generationernas fasa.

Författaren skriver att punken fick ett sådant genomslag just för att den levde ut en sorts brittisk tidsanda. En blandning av total alienation, 'The blank generation'. ihop med ett tvångsmässigt öppnande av alla dörrar, som samtidigt knappast ledde någonstans. Missnöjet som egentligen hade kunnat finnas hade smält bort i hettan, och kvar finns bara tomma poser, ett evigt upprepande av den egna identiteten och de äldre generationernas totala oförstående.