Läste intervjun med klädskaparen Maja Gunn i senaste numret av tidskriften Ful. Hon har gjort en kollektion baserat på fyra lesbiska kvinnor, där hon försökt tolka deras identitet och gjort kläder till dessa. Sedan har hon stylat dem och sminkat dem, också utifrån den egna tolkningen, samt fotograferat dem i kläderna. Kollektionen har bland annat visats som film på Röhsska museet i Göteborg.
Jag kom att tänka på det här med mode, kläder och identitet. (surprise!) Det har ju blivit någon form av lorem ipsum-uttryck som folk slänger sig med för att verka eftertänksamma.(obs, är ej oskyldig här.) Talas det inte ganska ofta om det som något positivt för individen? Men de som verkligen har makt att uttrycka sig, de lägger ju knappast någon energi på att uttrycka sig genom sina kläder. Även om deras kläder förstås signalerar saker, vilket de säkert är väl medvetna om. Men just det här att det skulle vara något nästan frigörande, vem hittade på det ? Med det sagt är ju inte mode ointressant, vilket jag hoppas att alla förstår, men det frigörande- jag har lite svårt att se var detta skulle kunna ligga...
Foto: Sofia Neves
Inlägg
11 kommentarer:
hm. utifrán det som jag har läst i vetenskapligt litteratur om mode och identitet sá har mode en viss kommunikationsförmoga som grundegenskap. om och hur man använder den dock som individ är ngt helt annat. sedan har ju mode tvá olika inriktningar när det gäller identitet, á ena sidan erbjuder mode en synlig identificering med en social grupp (coola gänget i skolan t.ex.), samtidigt som det lika mycket erbjuder ett sätt att fránskilja sig en social grupp (alltsá att höja ens individualitet till en viss grad). för de flesta människor är det ju en mer eller mindre omedveten process, det där med att välja kläder, de flesta väljer ju inte sina byxor för att de vill uttrycka ngt speciellt. trots allt sá uttracker dem en (önskad) (icke-)tillhörighet till en speciell social grupp, i och med att de t.ex. köpte en viss sorts byxor för att alla andra pá kontoret har sádana. mode i vardagen handlar alltsá väldigt mycket om att uttrycka (eller ocksá dölja) en personlighet. huruvidare det nu är frigörande eller ej det kan jag dock inte säga. men man kan använda sig av den kunskapen. jag har lite litteraturtips - ifall du vill hadem kan du gärna säga till, sá mejlar jag dem.
ursäkta, nu blev det ett lángt stycke text utan indelningar..
Vi debatterade skoluniformer i skolan för några månader sedan och det-frigörande-i-att-kunna-uttrycka sin-identitet-argumentet var frekvent återkommande, men inte fan är det någon (inkl mig) i min klass som uttrycker just sin identitet genom kläder. Men jag är inte heller oskyldig.
håller med fröken lilla om att frigörande är ett komplicerat ord. Bla för att man aldrig kan vara riktigt säker på om man menar samma sak när man använder det. Oavsett orddefinitioner så kan man konstatera att mode/kläder alltid har används lika mycket för att uttrycka sig själv som för att förklä sig. Antingen för att få "byta grupp" (till coola gänget i skolan, exempelvis) eller för att byta klass - dandyn i 1800 talets England är ett sådant exempel. Frigörande eller inte, men då blev det med klädernas hjälp möjligt att göra en klassresa in i de fina salongerna, för män vars låga börd ditintills utestängt dem därifrån.
Intressant.
Ja, senast i dag vid SU tänkte jag på hur vissa "stilar" är mer "kamouflerande" än andra; jag tyckte mig se en samtidsuniform lika estetiskt gångbar som känslomässigt nivellerad. Alla individspår är bortsuddade eller dolda under en mask som varken ska väcka anstöt eller lämna betraktaren likgiltig: en mask som existerar i ett till synes avpolitiserat gränsland. (Här återfinner vi "lookar", exempelvis den intellektuella.)
Jag sprang en gång ikapp en individ som rent ytligt - i min naivitet trodde jag att insidan i vissa fall harmonierade med det yttre; de dagarna tycks vara över - föreföll mig vara en stilig, intellektuell humanist; det hela gick åt helvete, eftersom kläderna ljög.
C. Mansher
Ann-Sofie Back pratade i en gammal dokumentär om henne om just det, att det folk gör är att ljuga och förvirra med kläder, jag tror hon menade att det man egentligen gör med mode är att gömma vem man är snarare än vad som brukar påstås att man visar vem man är.
Jag tror att man måste skilja på jaget och personligheten när man pratar om det här, personligheten kan väl snarare ses som en del av ens jag, eller snarare som den del av vår identitet vi vill visa upp i vårt sociala liv, dvs. till skillnad från jaget är personligheten formbar och går att förändra (eller är i alla fall lättare att förändra). Om man då ser personligheten som den roll man spelar som sig själv i det sociala livet, så kan kläderna ses som rekvisita för att förstärka rollen och trovärdigheten men också för att hjälpa en att lättare kunna leva sig in i rollen. Då kroppen kan ses som en visuell metafor för identiteten och kroppen inte kan analyseras separerad från kläderna den bär blir kläderna som en andra hud som man inte kan undkomma och som därmed blir enormt viktig att känna sig bekväm och som ”sig själv” i. Men kläderna kan också fungera just som en föränderlig hud som vi själva kan forma och kanske också lära oss att bli bättre på att använda oss av just som uttrycksmedel för vår personlighet.
Jag tänker att det nog kan vara frigörande med kläder och mode på ett sätt, om man ”kan språket” och om man tycker att det är kul, för de flesta andra blir det nog tyvärr mer en börda, i alla fall om man väl kommit till insikt om allt kläder är, förutom att bara vara kläder.
Today,
Det var en välskriven kommentar. Jag har vissa frågor, som jag strax ska presentera, men jag inleder från din utgångspunkt: Du ser "jaget" som en kärna - jag delar denna mening, även om jag tror på jagets förändring (annars vore vi alla dömda) - medan "personlighet" är det som "formas" i det sociala rummet. Låt oss tänka vidare på detta rum.
När du skriver att "... Då kroppen kan ses som en visuell metafor för identiteten och kroppen inte kan analyseras separerad från kläderna den bär blir kläderna som en andra hud som man inte kan undkomma och som därmed blir enormt viktig att känna sig bekväm och som 'sig själv' i. Men kläderna kan också fungera just som en föränderlig hud som vi själva kan forma och kanske också lära oss att bli bättre på att använda oss av just som uttrycksmedel för vår personlighet. ...", slår du indirekt ett slag för en industri vilken fordrar nytänd köplust för att gå runt; vidare frågar jag mig om detta att "kunna språket" är så esoteriskt som du framställer det som, när det inte krävs många tankeled för att se hur detta "språk" allt som oftast mynnar ut i en individualiserad - ett positivt subjekt som gör positiv, subjektiv - reklam ("Titta på den här fina..."; "Dagens cravings..."; "Fantastisk...").
Alltså: är inte själva "formandet" högst villkorligt? Även om jag behärskar "språket", talar jag fortfarande ett språk som har kristalliserats, institutionaliserats i en kontext som heter marknad. Att blott se denna kontext som individens "sociala liv" är att godkänna sakernas tillstånd. (Ja, vi måste diskutera moral, ty den är inte "där borta", bortom kläderna. Kanske är det detta du menar med "allt kläder är, förutom bara kläder"?) Det är inget fel i sig att se kläder som ens sociala liv, men det måste utvecklas: är det en fråga om kreativitet, konformism, statusjakt, trygghet? Det finns skillnader; kläder är aldrig oskyldiga.
(Det här med "jag" och "personlighet": Nina Björk skrev nyligen bra om något liknande: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/nina-bjork-mannen-ar-skild-och-omgift-anda-far-han-fragor-om-shakespeares-syn-pa-karleken-1.1031881)
J. Nudé
J. Nudé,
jag vill börja med att tacka dig för litteraturtipset, intressant läsning.
Vidare,
du frågar ”…är inte själva "formandet" högst villkorligt? Även om jag behärskar "språket", talar jag fortfarande ett språk som har kristalliserats, institutionaliserats i en kontext som heter marknad.” och jag säger, jovisst är det så. Och även om man tror att man är individuell och uttrycker sig själv med en speciell klädstil, så gör man inte det egentligen. För även om just du skulle lyckas skapa en alldeles unik kod, ett alldeles eget uttryckssätt, så är du ju ändå bunden till din omvärld, dels är det ju den som skapat själva språket, och har lärt dig det, dels är du beroende av att omvärldens sätt att tolka dina signaler är detsamma som ditt. På ett sätt skulle man kunna se det som att om mode och kläder är ett språk, så är de olika trenderna eller subkulturerna olika dialekter av samma språk, men lika mycket som en dialekt kan förena de som talar den, så kan den utesluta de som inte gör det. Egentligen vill dock de flesta människor samma sak, de vill få sin existens bekräftad och berättigad, och det är i slutändan (och något sammanfattat) allt vi vill säga med det språket, även om vi talar olika dialekter.
Såklart kommer marknaden att utgå från detta vårt bekräftelsebehov och omsätta det till en industri, det är ju så marknaden fungerar Men jag är inte helt säker på att det jag gör är att ”slå ett slag för en industri vilken fordrar nytänd köplust för att gå runt”, i så fall var jag otydlig. Det jag vill säga är att jag inte tror att vi kan undkomma kläderna och deras olika betydelser, dvs. vi som personer kan inte ses eller uppfattas utifrån utan att även kläderna ses och uppfattas, detta är inte något jag tycker är befriande i sig, det är endast ett faktum, och om man vill vara helt rak, faktiskt ett tvång. Men jag väljer nog personligen att med tanke på detta tvång göra det bästa av situationen, kanske se det som en utmaning, låta mig inspireras av alla koder, symboler och tecken (eller dialekter) på det lilla personliga planet, för i slutändan är det filosofin, psykologin och ändå även kreativiteten som intresserar mig och ger mig glädje, inte politiken (även om jag såklart inte vill helt ”utestänga den politiska tolkningen av själva livet” som Björk skriver om). Och jovisst gör det mig till stor del individualist, men jag är inte säker på att det enbart är något dåligt. Men jag antar att detta mitt accepterande av situationen och kläderna som ett slags tvång, och mina försök att göra det till något glädjefyllt, också på ett sätt gör att jag faktiskt slår ett slag för industrin och marknaden, just genom att inte motarbeta systemet. (Jag antar att det var detta du menade med att mitt slag för industrin var ”indirekt”.) Tror du man kan motarbeta, eller i vilket fall undkomma systemet? Och hur skulle en värld se ut där inte kläderna blev till ett slags tvång? Tror du en sådan värld är möjlig, och tror du man skulle vilja leva i den?
Tack för ett ambitiöst och välskrivet svar! (Tämligen ovanligt i bloggsfären, tyvärr.)
Svaren på dina frågor fordrar en uppsats eller ett manifest, men jag ska försöka att artikulera åtminstone ett slags utgångspunkt:
Som det ser ut nu är klädernas ideologi fullt förenlig med ett samhälle vilket bygger på överflödskonsumtion. (Ungefär som den typ av feminism vilken hävdar att kvotering skapar jämställdhet; kvotering kritiserar inte fundamentet.) Det finns skrämmande tendenser att ”förena” klädintresset med konsumtion (jag tänker på den förhärskande modejournalistiken som mynnar ut i reklam: ”Såhär skaffar du rätt stil till våren: vänd dig till dessa designers/butiker…”), vilket urholkar klädernas kreativa värde; kläderna presenteras så att säga som gjorda för marknaden (vilket de i många fall är) utan att passera något slags kritiskt filter. (Som tur är finns många duktiga, kritiska modeskribenter – denna blogg till exempel –, det är bara synd att de inte är fler; en titt på Bloggtoppen, kategorin mode, torde göra många deprimerade…)
I min mening ställer sig kläderna i de flesta fall (inte alla) rent ideologiskt – alltså: när de indirekt bifallande inordnar sig i systemet – i vägen för ett politiskt förbättrande, ett moraliskt uppsving. Kläderna gör sig till varor och ställer sig på systemets sida: de estetiserar systemet och blir genom detta till blott yta. (”En riktig karl är fåfäng”, förkunnade DN rätt nyligen – jaha, och vad är en ”riktig” karl? Var är kritiken? En annan gång konstaterade DN Ekonomi, med hjälp av några, med förlov sagt, korkat korta enkätintervjuer, att utseendet spelar roll på arbetsmarknaden - utan att analysera denna slutsats!) Därmed blir mode till politik och vidare till ett ja till nuvarande politik – mode står inte utanför, även om det presenterar sig som ”oskyldigt”: som stilar, trender, osv. Följd: status quo.
(Det finns säkerligen många moraliska klädskapare där ute – all heder åt dem.)
Jag tror att vi kan ha en estetiskt njutbar värld (allt som inte är höger innebär nämligen inte grå uniformer…), även om vi lär oss att handla mindre och mer moraliskt; jag tror vidare att minskad konsumtion skapar större värden och en förmåga att se kläder som ett mänskligt uttryck, ett underbart symptom på kreativitet. Om vi bygger allt på konkurrens och ”more is more”, kommer vi dock att fastna i den kapitalistiska ytligheten där trender är ett sätt att skapa ekonomisk ruljans; i en kontext där kläderna springer tjänster åt en ideologi som motarbetar medmänsklighet.
Förlåt om texten ovan ter sig kaotisk, men det är stora frågor att besvara – bra att du ställer dem! Det är alltid en början.
J. Nudé
Tack själv, och detsamma.
Ja, jag är ledsen om det blev lite stora frågor, men tack för ditt svar, jag tror vi på många sätt ändå kommer från samma håll, och självklart tror jag vi kan vi ha en estetiskt njutbar värld, faktiskt oavsett både höger eller vänster eller någon helt annan riktning, men oavsett riktning tror jag (tyvärr) att den världen alltid kommer vara i en mindre skala och för en mindre skara och aldrig kommer att kunna innefatta alla. Jag har tyvärr svårt att se vilket politiskt system som skulle tillåta och stimulera och locka fram alla människors individuella estetiska uttryck och kreativitet på en gång och samtidigt helt frigöra de som vill frigöras från en estetiskt tilltalande värld, för jag tror det finns många som vill det också.
Som du säger, är detta saker som man skulle behöva skriva en avhandling minst om, för att komma i närheten av att besvara, och jag tror faktiskt aldrig man kommer att kunna besvara dem, men det är intressant och kul att diskutera kring det, och att det finns andra som vill det.
Today,
Jag uppskattar verkligen din diskussionslusta. Den är konstruktiv.
Låt mig diskutera några saker utifrån detta citat:
"... Jag har tyvärr svårt att se vilket politiskt system som skulle tillåta och stimulera och locka fram alla människors individuella estetiska uttryck och kreativitet på en gång och samtidigt helt frigöra de som vill frigöras från en estetiskt tilltalande värld, för jag tror det finns många som vill det också."
En bra poäng, men jag finner den minst lika ideologiskt förankrad som min ståndpunkt; därför ser jag ett slags argumentation.
Jag menar inte att den individuella kreativiteten ska vara i centrum, utan att den ska strömma därifrån - precis som många andra saker. Jag vill ha ett moraliskt fundament där estetisk njutning går hand i hand med respekt - bland mycket annat.
När du skriver att du har svårt att se vilket politiskt system som skulle uppfylla alla dessa stora krav, sätter du fingret på något, nämligen att detta system inte finns färdigskrivet utan måste skrivas; det är en vision. En glöd. Baudelaire: "Vart som helst, men ut ur världen!" Med världen menar jag världen-som-vi-känner-den-nu.
Filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek talar i In defence of lost causes om just detta (citatet nedan är, då jag inte har hunnit läsa boken än utan bara närmat mig den via andrahandskällor, hämtat från http://ideologikritik.wordpress.com/2009/06/09/zizek-in-defense-of-lost-causes/):
... liberals claim that capitalism is today so global and all-encompassing that they cannot ”see” any serious alternative to it, that they cannot imagine a feasible ”outside” to it. ... the task is not to see the outside, but to see in the first place (to grasp the nature of contemporary capitalism) – the Marxist wager is that, when we “see” this, we see enough, including how to go beyond it.
Det vi diskuterar är politik - allt vi säger blir till ideologiska ståndpunkter. Så när du hävdar att du inte kan se ett alternativ till i dag, slår du ett slag för dagens system: du godkänner det. Låt mig utveckla: resonemang vilka gör gällande att människor är för olika för att något politiskt system någonsin ska passa alla, blir till indirekta försvarstal för nuets ideologi.
Passar nuet alla? Löjligt retorisk fråga. Om vi individualiserar, gör vi i princip alla politiska system omöjliga, eftersom vi bor i samhället med varandra. Därför ser jag dagens individualism som en stor lögn och vårt nuvarande system som skenheligt individualistiskt: det bygger på hur individen förhåller sig negativt till andra (sänkt skatt -> bra för mig; konkurrens -> bra för mig) i en ekonomisk kontext. Individen är ingen individualist utan en systemtänkande varelse: systemet konturerar individen och formar dennes kreativitet (vad säljer?) efter den fria marknaden. Alltså: i grund och botten dikterar ekonomin allting och individualismen är avhängig denna, och detta får effekter. På miljön och på kulturen.
Den individualism vi har är en kapitalistisk individualism.
För att se ett annat samhälle, måste vi våga tänka bort det nuvarande och sluta att använda det som måttstock på våra visioner. För vad händer om nuet tillhandahåller analysredskapen? Då nuet inte är politiskt neutralt, kommer analysen att bli till gagn för nuets befintlighet.
Jag är av uppfattningen att - och nu kommer mitt plakat - ett mer moraliskt politiskt system passar fler människor på ett mer kvalitativt sätt, och vill därför se ett sådant. Jag kan därför inte utgå från individen, eftersom individen inte skapar hela bilden. Som John Lennon sade: "A dream that you dream alone is only a dream. A dream that you dream together is reality."
Jag önskar att det fanns ett kafé som sextiotalets Café de Flore, där människor som vi kunde träffas och föra långa diskussioner över kaffe och vin.
J. Nudé
Skicka en kommentar