Resedagbok,

Bulgarien, juli 2012

”Om ni går till vänster efter ekofarmen, och genom hallonodlingen så kommer ni till ett hus. Där kan ni hyra rum.” 

Vi står i kö för att hämta vatten, uttorkade som vi är efter att ha väntat två timmar på en litet torg i en liten, liten stad i bergen norr om Sofia, och sen åkt ytterligare en timme i en minibuss som kändes väldigt pre-östblockets fall. Den skumpade ömsom drog sig med en ursinnig envishet upp längs de branta vägarna i bergsmassivet. Killen som tipsar oss spelar i ett death metalband, typ, jag minns inte genren nu. De hade spelat natten före på festivalen vi befinner oss på. Det var så sent att ingen var vaken, beklagar han sig. ”Men vi spelade för
träden, det räckte.”

Skogen är gigantisk. Den omfamnar bergssidorna runt oss och befolkas av björnar och vargar och allehanda väsen från den bulgariska folktron som vi aldrig hört talas om. Killen är bakis, men dricker rakia ur en plastflaska. Gjord på hallon från hallonfarmen. Vi går genom hallonfälten som är övergivna i den stekande solen. Senare när jag går förbi är det arbetare som plockar bär i varje rad. Kvinnor, män och barn, brunbrända och seniga av arbetet. Huset är en gigantisk träbyggnad med veranda ut mot fälten. Vi lyckas hyra det sista rummet och äter soppa med meatball och pasta "have you ever eaten such a soup" frågar ägaren. Vi skakar på huvudet. Det är en hjärtlig soppa med hjärtligt bröd, lagad av någon av husets hjärtliga kvinnor med armar som smidiga påkar. Huset luktar lite gammalt, lite gödsel nästan.  Jag älskar det, jag är ju från landet. Vi får av en slump det finaste rummet, med två tillyxade sängar i trä med grova linnelakan och träväggar, trägolv, trätak med tillhörande balkong där man ser ut över hallonbuskarna i långa rader. I de andra rummen sover lantarbetarna. Jag undrar vad de jobbar med på vintern. Om de är säsongsarbetare som flyttar runt, eller om de är från trakten.

Vi har för lite kontanter med oss. Eller snarare jag har tagit ut för lite pengar. Vi räknar ut att för att kunna ta oss tillbaka till Sofia följande dag, så får vi antingen strunta i att dricka alkohol eller att äta. Vi väljer det senare. Alkohol dämpar hunger, men inte tvärtom. Så vi köper en petflaska med mörkt rött hallonvin av tanten nere i huset och går mot festivalområdet. Det är en hippiefestival, men alla är inte hippies. Satan perkele vad naturen är vacker, vi dricker upp vårt hallonvin med utsikt över gigantiska berg och ser solen vandra över bergssidorna medan några bulgariska kids som J befriendat drar ihop en eld bakom oss och lagar "sallad", det vill säga potatis med lök och grillad paprika, som vi senare blir bjudna på. Vi kan inte riktigt tacka dem nog, och vill inte heller, eftersom det skulle vara lite pinsamt att erkänna att vi inte ätit någon middag.

Vi blir bjudna på whisky i små metallmått och kommer in på Sofias gatuhundar. Något som vi uppfattade som rätt pittoreskt när vi vandrade genom stadens gator på jakt efter ett hostel klockan sex på morgonen och en gatuhund slog följe med oss genom gatorna, släntrade bredvid oss hela vägen för att sedan försvinna. Den blev vårt första intryck av den nya stan.

Eller inte riktigt. Det första intrycket är att klockan är sex på morgonen på Sofias busstation och att jag verkligen måste kissa. I båda ändarna av busstationen finns det toaletter med inträdesautomater som barska kvinnor övervakar  För att komma in måste man ha ett visst mynt. Jag får två gånger gå och ta ut pengar och växla. Jag är gråtfärdig, men ögonfransfladder funkade inte. Kvinnorna teg, pekade på automaten. Där står det på engelska hur mycket man ska betala, med pedagogisk bild på myntet. Deras jobb är att förklara automaten som är tänkt att ersätta dem. Införandet av automaten är en del av ett EU-projekt, förklarar en peppig skylt.  

Vår eldgranne berättar att han har blivit jagad av hundflockar på cykel på natten. "Last year a PHD was killed by the dogs", säger han. Jag skrattar till för att sedan tystna. "Is it true?" "Yes... it's not very … modern."

Vi blir "trötta" tidigt. Lägger oss i det höga gräset på en sluttning under stjärnhimlen. J ser stjärnornas krig på himlen, som jag ser som en otroligt klar och detaljerad stjärnhimmel. Jag ser en stjärna falla men jag minns inte vad jag önskade. Jag inbillar mig att jag hör ljud ur skogen, förutom det dova dunkandet från festivalen. Kanske är det en varg, eller kanske ett gäng med vilse gatuhundar från storstan, utsvultna och från vettet. 

Natten är svart, men varm. När vi kommer tillbaka till hallonfarmen sitter lokalpolisen och super med de som har gården i matsalen. De tittar konstigt på oss. Vi tjatar oss till varsin smörgås. Tjockt med smör, hemmagjord korv och knottrig gurka. Jag tänker på den där smörgåsen fortfarande ibland. 

Resedagbok,

Sofia, juli 2012

Mellan Sofia och bergen: stora solrosfält som en målning. Rostiga metallställningar och silos står längs järnvägen. Tåget stannar var femte minut på alla småstationer. Det är svårt att veta var man ska gå av eftersom det inte ropas ut i förväg. Man bara vet. Vi väntar svettiga vid konduktören. Sticker ut huvudena genom de öppna fönstren, lapar bergsluft.

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia juli 2012

Jag skriver det här på en buss mellan Istanbul och Sofia. Framför oss sitter en kvinna som öppnade ett telefonsamtal med att säga "So how do you like the new girls?". Vi misstänker att hon jobbar med att flytta prostituerade från Bulgarien till Istanbul, som är en av Europas traffickinghubbar, men hon kan också jobba på en modellagentur???

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia, juli 2012

Vad är det för behov jag har av att fiktionalisera, att hitta på saker som redan har hänt? Att måla dem i tjocka ord, kluddigt som en annan Paul Gauguin. Varför försöker jag skapa mönster där inga finns? Varför vill jag förklara för andra saker jag själv inte förstår? 

Resedagbok,

Buss mellan Istanbul och Sofia juli 2012

Medelklassturistens relation till andra turister dryper av självförakt. Man vill inte vara medlem i en klubb som vill ha en som medlem. Inte vara en del av det ansiktslösa kollektivet av bleka skandinaver/européer/västerlänningar som sköljer över väl valda delar av världen vissa säsonger. Man vill vara upptäckaren, underförstått alltid ett steg före alla, även de infödda, de som blir upptäckta, dem vars kultur man är tillräckligt intellektuell och påläst för att förstå sig på. De som är infödda förstår kanske inte riktigt värdet av sin egen kultur. De tror att de måste göra om miljön för att tillfredsställa våra behov, anpassa sig för att vi för att vi ska tilltalas. De kunde inte ha mer fel.

På en restaurang i Istanbul pratar den holländska ägarinnan med några
vänner om Georgien. Det är inte så turistigt än, inte förstört, menar hon. "But that kind of places dont really have good food yet, so..." yet.. Ett plus är att det är oförstört, ett minus är att maten inte är så sofistikerad... Än. Jag och J skrattar tyst för att det låter så dumt. Holländskan berättar om någon stad som "they" helt förstört. Och så vidare. Vilka är de och varför har de inte tolkningsföreträde över sin stad och sitt land? Helst ska de väl låta allt vara exakt likadant alltid. Då och bara då är vi oskyldiga till förfallet.
För medelklassturisterna vet alltid att hur mycket vi än klagar på modernisering och förändring så är vi medskyldiga. Alla ombyggda restauranger, alla ställen som slutat vara genuina och istället börjat gå på tomgång på sitt eget rykte. Alla som behövt flytta på grund av höjda hyror. Det är vårt fel. 

På resande fot blir man både sitt sämsta och sitt bästa jag. Sitt fegaste och sitt modigaste. Själv kan jag himla med ögonen åt de fellow turister man träffar som recenserar städer utifrån deras innehav av ett "old town" eller som tror att Lonely Planets reseguide kan ge dem en fulländad upplevelse och ser allt som går utanför guiden som störande element. Samtidigt kan jag avundas dem deras sätt att resa. Deras tjuriga följande av guiden och brist på nyfikenhet på allt det andra. Skönt att resa utan prestationsångest, tänker jag. Själv förväntar jag mig att jag ska träffa vänner för livet i varje stad jag är i, vilket jag inte gör. Jag förväntar mig att hitta de coolaste ställena, vilket jag heller inte gör. Jag förväntar mig att få livsavgörande insikter om mig själv och om staden eller landet jag är i. Annars känner jag mig dålig. Så jag avundas dem. Ibland. Resten av tiden använder jag dem bara som projektionsyta för min egen uppblåsta självbild.

Jag vill inte vara en turist. Jag vill vara en individ även om jag inser att jag i varje infödd person i ett turistområdes ögon riskerar att bara bli en siffra, ännu en turist, ännu en stämningsparasit som ska komma och uppleva. Vampyrer bjuder man inte in i sitt hem, för de går aldrig därifrån tomhänta.

Resedagbok,

Istanbul, juli 2012

Utanför konsthallen SALT på Istiklalgatan i Beyoğlu säljer gatuförsäljarna varma kastanjer trots hettan. Shotbarerna för turisterna har inte kommit igång än. Jag känner mig trött på Istanbul. Fattar inte stan, känner inte att den fattar mig.

Om man går högst upp i SALT som är gigantiskt hittar man David Lamelas videoverk "Desert People" från 1972. Verket handlar om ett gäng vita amerikanska ungdomar som besökt navaroindianer i ett reservat. I den fiktiva videon berättar om sina upplevelser. Deras ton är högtidlig och sentimental när de berättar om de fattiga indianerna och hur primitivt de lever.  De berättar om hur de själva ännu inte fått ta del av hela kulturen som de velat, eftersom sommaren inte är säsong för att berätta myter och historier på hos Navaroindianerna. Men att de hoppas åka tillbaka till vintern. Då ska de få veta. Då ska de förstå.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Ett bögpar på flyget mot Ukraina läser en guidebok till Jerusalem. De ska som vi antagligen bara mellanlanda i Kiev och är gissningsvis på väg till Israel. Jag kan inte låta bli att tänka på Israels ansträngningar för att framstå som ett HBTQ-mecka. Pinkwashing kallas det, när man försöker framställa sig som humanistiskt genom att ställa HBTQ-frågor mot till exempel islam, som om det inte finns palestinska transor, bögar, flator i eller utanför de ockuperade områdena. Israel vill utmåla sig själv som ljuset i Mellanöstern, ett exotiskt men tolerant resmål för queers.

Och vi mellanlandar i Ukraina, ett av de länder där HBTQ-rättigheter har inskränks fortast i Europa. Där Pride i maj blev inställt efter hot. Till och med konferensen där det meddelades att paraden hade ställts in attackerades med tårgas av nynazister. I samband med det blev Svyatoslav Sheremet, ledaren för Gay Forum of Ukraine, brutalt misshandlad. Förbud mot att ”promota” homosexualitet har varit uppe på tapeten i Ukraina, som i Ryssland, men ingen lag har röstats igenom. Samtidigt ökar HIV och AIDS i landet, en tendens som ukrainska staten inte lyfter många fingrar för att motverka.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Politiken är närvarande överallt i Kiev. Julia Tymosjenkos anhängare protesterar på Khreschatykgatan. Tanter och gubbar sitter i partytält med banderoller. De ser ut att ha suttit där ett tag. Dagarna innan vi kom hade kravaller utbrutit efter att Ukrainas rätt illa omtyckta president smugit igenom en lag som höjer det ryska språkets status i relation till ukrainskan. Protesterna skedde på Maidan Nezalezhnosti, Independence Square på engelska.

Men på tv-kanalen Nostalgia flimrar hammaren och stjärnan förbi mellan barnprogram och musikuppträdanden från den gamla goda tiden. Överallt i Kiev har kommunistpartiet sin reklam. De använder fortfarande hammaren och stjärnan som symbol. På ett plakat syns en man med dollarsedlar i sina handbojade händer. På barnprogrammen på Nostalgia är den onda gubben förstås en cigarrökande amerikan.

Resedagbok,

Kiev, juli 2012

Ukrainarna älskar sin dill. När mojiton som servitrisen på den kubanska restaurangen El Bodeguita del Medio beskrivit som ”the best mojito in Kiev” kommer in är det med viss lättnad som vi finner mynta i glaset och inte dill. Den ursprungliga Bodeguita-restaurangen på Kuba var Hemingways favorit, så en hel del Kuba och hemingwaykrimskrams pryder väggarna på dess ukrainska systerrestaurang. Men ingenting om kommunismen. När man är på El Bodeguita kan man lätt glömma att revolutionen på Kuba någonsin har inträffat. Förutom att man kan räkna med det är kubanska staten som äger restaurangen.

Det är en särskild typ av restauranger, statligt ägda restauranger i andra länder. I Beijing nära betongklumpen till nordkoreansk ambassad finns en restaurang där artiga men lättirriterade nordkoreanska damer i blus och kjol jobbar som servitriser. Man kan boka ett privat rum med karaoke och äta koreanskt grillat kött. Vem som äger den? Nordkoreanska staten eller någon som arbetar på ambassaden, vilket i förlängningen gör att den är ägd av nordkoreanska staten. Vissa restaurangbesök är bättre som minnen än som faktiska upplevelser.

J-pop vs K-pop

Jag intervjuar YOHIO till nya numret av Nöjesguiden. Han är en svensk popstjärna i Japan, är signad på ett stort skivbolag och har varit med i japansk tv. Japanska fans älskar honom för hans "naturliga" visual kei-utseende och att han pratar flytande japanska. Vi pratade om allt möjligt, om visual kei, fan service och Sundsvall. 

Men så kom vi in på k-pop. eller snarare så kom vi in på Lady Gaga, som han berättade att han hatar. Gaga och all västerländsk musik- för att den är så sexuell. till skillnad från japansk musik som är oskyldig och poetisk. Jag vet inte om jag skulle kalla fan service för asexuellt, snarare tvärtom. Men i och med det kom vi in på den lite mer västinfluerade k-popen också, koreansk pop. Den hatade han också, av samma anledning, visade det sig. Han menade att k-popen förstör japansk musik, och får japanska artister att också vilja vara sexiga. Han ville rädda Japan, från förfallet som vi i väst alla är en del av. Japan är den sista utposten, och så vidare. Jag kunde inte riktigt ta med allt i artikeln kände jag, eftersom det blev rätt långt och... grovt... Det var ju inte det den skulle handla om... Men samtidigt, efter att ha konsulterat mina k-popälskande vänner(som bland annat är med och skriver The Future is Idol, tips!) så bestämde jag mig för att ha kvar det. Det kändes oärligt annars, förskönande. 

Att projicera paradiset på Japan och se det som den sista utposten mot vår dekadens är kanske lockande... Men det är också rätt märkligt. Samtidigt tänker jag att man kanske kan hitta något av svenska kids fascination för Japan där. Den där oskulden, delvis projicerad såklart, som är så olik vår estetik. 

p.s. bonusmaterial

Jämställdhetspolitik som en vattnig akvarell

Läser Feministiskt perspektivs nyhetsrapportering från förra veckan. Det är en deprimerande bild som målas av regeringens svepande jämställdhetspolitik. Vattnig och blek är den, som ett oengagerat barns akvarell målad på bildundervisningen. 

1) Q-jouren hotas av nedläggning 
Jouren är en av få kvinnojourer i Stockholm som arbetar med de kvinnor som är mest utsatta, missbrukande kvinnor som misshandlas i nära relationer. Den kommer troligtvis att läggas ner i slutet på 2012 på grund av att de pengar som flyttats om och runt de senaste åren till slut inte längre räcker. Det är ett otroligt viktigt arbete, kunskap och erfarenhet som kastas bort. Att hänvisa utsatta kvinnor till exempelvis härbärgen för missbrukare är inte alls lyckat, eftersom de där blandar män och kvinnor. Det är ingen trygg miljö alls om man har blivit misshandlad eller våldtagen tidigare.

När jag intervjuade aktivisten och poeten My Vingren i senaste numret av Kvinnotryck berättade hon att Stockholms tjejjour som hon arbetar med har liknande problem. De kommer få skära ned, trots att de de senaste åren har blivit kontaktade av fler och fler tjejer som blivit utsatta för grova övergrepp, antagligen på grund av att de är så otroligt bra på att nå ut till unga, via web och närvaro på skolorna.

Detta är alliansens jämställdhetspolitik i praktiken. Man skiter helt enkelt i jourerna som hjälper de allra mest utsatta och som har skaffat sig bred och viktig kunskap på området.

Men det är förstås inte det alliansen som kallar för jämstställdhetspolitik. Istället satsar man på det här:

2) Jämställdhet för män utreds.
"(...) regeringen ser ett behov av kunskap om hur ökad jämställdhet när det gäller utbildning och föräldraskap har påverkat mäns livssituation eller hur bristande jämställdhet påverkar män. Till exempel när det gäller att pojkar har sämre betyg än flickor i skolan, att män har lägre sjuklighet men dör tidigare än kvinnor, samt att mäns lägre uttag av föräldradagar påverkar möjligheten att upprätthålla kontakt med barnen efter en skilsmässa."

Jämställdisterna har segrat, eller? Jag menar inte att de problem som kommer sig av patriarkatet och som  drabbar män ska bagatelliseras. Men dessa två ihop, det blir för mycket, för tydligt. Man tar fokus från de akuta problem som drabbar kvinnor och utreder de få områden där män är orättvist behandlade jämfört med kvinnor. 

3) Dessutom verkar jämställdheten uteblivit i budgetarbetet
"När regeringen lade fram sitt budgetförslag i förra veckan stod sänkt bolagsskatt, forskning och infrastruktur i fokus. Flera personer som Feministiskt Perspektiv har pratat med saknar konkreta förslag för ökad jämställdhet och minskad diskriminering."

Jaha. 

Ps. Ni måste nog vara medlemmar för att kunna läsa artiklarna som länkas, så bli det, hehe. 

Vad skulle Katarina Taikon ha sagt?

I Lawen Mohtadis nya biografi över Katarina Taikon ”Den dag jag blir fri”(Natur & Kultur) beskrivs en del av Sveriges politiska historia som är okänd för många av oss. Hur de bättre förhållanden för svenska romer som kom på 1960-talet var frukten av ett intensivt politiskt lobbande från socialarbetare, politiker och romerna själva, som författaren Katarina Taikon och hennes syster Rosa. Hur de synliggjorde det hyckleri som fanns mitt i det på ytan så gosiga folkhemmet. En socialdemokratisk illusion om ett komplett samhälle trots att romer inklusive barn bodde i tältläger, utan rätt till skolgång och under väldigt fattiga förhållanden. Där 85% av de vuxna romerna var analfabeter, ändå krävdes  det intensivt lobbande för att införa vuxenutbildningar. 

Lawen Mohtadi drar paralleller mellan Katerina Taikons kamp och medborgarrättsrörelsen i USA och Martin Luther King, som Taikon faktiskt träffade när han var på besök i Sverige efter att ha fått Nobels fredspris. Katarina Taikon skrev och kämpade, skrev och kämpade. Hon var pragmatisk och hjälpte till med att praktiskt taget tömma lägren i Stockholm. Det är väldigt rörande, och beskriver vilken paradox den svenska självbilden var på 1960-talet. Man talade om sig själv som ett rättvist samhälle som hade löst sina problem med diskriminering. Utan att ha gjort upp med varken sitt rasistiska förflutna eller med sina nuvarande problem.

”På 60-talet låg allt detta undanträngt någonstans långt ifrån framgångssagan Sverige. Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.” skriver Mohtadi. 

Det här var i Erlanders och Palmes rosenskimrande Sverige. I den tid som vi sentimentalt ser tillbaka på, senast i Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär om Palme. Det är svårt att få ihop. Palmes brandtal om rassegregeringens USA. Det som öppnade hans ögon för rasismen i USA under hans resa där som ung och som gjorde att han alltid stod på medborgarrättsrörelsens sida. Och så romerna, deras ickeexistens i framgångslandet.  

Vi ser tillbaka och förfäras. Men hur ser det ut idag då? Är vi fria från rashat och diskriminering? Jag minns när jag jobbade på kvinnojour i min hemstad efter gymnasiet. En romsk kvinna som jag hade kontakt med hade problem med att hitta lägenhet. Jag följde med henne till ett besök hos en privatvärd. Husen var slitna, så slitna hus hade jag nog aldrig sett då. Hon var nervös och berättade på vägen dit att hon tänkte låtsas vara en student från Spanien om de frågade. Jag skulle vara hennes kompis. Precis samma sak beskrivs i boken om Katarina Taikon, hon låtsades vara fransk eller italiensk när hon sökte bostad. Ingen vill ju bo bredvid en rom. Och kvinnan fick ingen lägenhet så länge jag hade kontakt med henne.

På vägen till jobbet häromdagen mötte jag inte mindre än fyra tiggare, som jag gissar är av romsk härkomst. Kanske är de del av samma grupp som Aftonbladet skrev om i en fantastisk liten artikel i april i år. Reportarna hade besökt dem i deras tältläger i Solna. De bodde i bilar och hade rest från Rumänien i jakt på ett uppehälle. Reportern frågade dem om man någonsin vänjer sig vid att tigga. Aldrig, blev svaret. Det slutar aldrig vara förnedrande. 

I dag har vi alltså tältläger i Stockholm av den typ som Katarina Taikon kämpade för att stänga ned. Bara det att romerna nu är från Östeuropa, där romer i många länder har det svårare och svårare. Vilket de förstås inte har det bara där. I Frankrike och Italien är det likadant. De flyr till exempelvis Sverige i hopp om något bättre, men får bo i läger utomhus, i gamla bilar.  

 

Vad skulle Katarina Taikon ha sagt? 

Fjärrstyrda malar

Snart fjärrstyrd i ett luftrum nära dig

Ni vet i Narnia-böckerna när Vita häxan har spioner utsända i form av fåglar och djur. Det lät så läskigt när man var liten. Nu håller det på att bli verklighet, vilket gör det ännu läskigare. 

Ur artikel i The Guardian om utvecklingen av drones och UAV i övervakningssyfte: 

"Bio-inspired technology has been a source for one of the more improbable strands of drone research. DARPA has implanted gold-plated electrodes into the pupae of tobacco hawkmoths to learn how to control animals remotely, exploiting their flights.

There is also interest in such work in Britain. The MoD's Defence Science and Technology Laboratory (DSTL), which works from Porton Down, Wiltshire, and other locations, this summer produced a HoriZone briefing on current research "to stimulate new lines of thought".

The review, which notes that "inclusion of any information does not constitute an endorsement by DSTL or the MOD", carries reference to a US patent on an "animal sensor network". The US study, it said, aimed to develop a "method for the remote guidance and training of free-roaming animal sensor networks".

It noted: "Electrodes implanted into the nervous systems of animals are used to provide clues and rewards by stimulating specific regions of the brain to induce desired behaviours such as the direction and speed of movement.

"Each animal carries a backpack containing wireless networking equipment, sensors, and data storage and processing equipment." Animals, it suggests, could be trained in odour detection."

Fort mot havet

Resedagbok

Fårö juli 2012

Bergmans hus står som ett fort med fronten mot Östersjön. Vågorna rasar mot stenstranden. En stackars hälleflundra har kastats upp och torkat. Fiskskallen grinar öppen i solen. Går man för nära huset går säkerhetssystemet igång och en röst som låter som att den tillhör en trulig gotländsk tonåring uppmanar en att ”vara god” och avlägsna sig från området. Tomten är inhägnad och vaknas av Gotland Security.

Huset ägs av en stiftelse som startats av den rika norrmannen Hans Gude Gudesen. Därinne finns biblioteket med miniatyr av Dramaten, Bergmans filmrum, arbetsrum med skivspelare, hans sovrum med det berömda nattduksbordet och ”Ingridrummet” där han satt och sörjde sin bortgångna fru sömnlösa nätter och såg solen gå upp över havet.

Det är få som får besöka huset. Det är absolut inte ett museum om nu någon trodde det. Stipendiater får vara där på somrarna, efter Bergmans egna önskemål. På 70-talet försökte han enligt ett brev som stiftelsen satt upp i biblioteket skapa något slags samarbete med Gotlands kommun kring just detta. Men det blev inget av det. Kommunen visste inte vad de skulle göra med hans önskan. Nu äger en privat stiftelse huset och allt lösöre. Allmänheten får vara goda att avlägsna sig. Men man kan se huset från stranden. Om man vet var man ska leta.

Fåren klättrar runt på skifferklipporna. Dricker ur saltvattenspölarna. Stirrar förvånat på en som om de vore indianstammar i Amazonas som aldrig mött omvärlden. Tackorna bräker på sina lamm. Lammen krumbuktar med huvudet och trippar iväg efter ännu en förstulen blick på inkräktarna. 

Nattfrieri

Bloggen Austerity Kitchen skriver i ett rätt roligt inlägg om "bundling", det vill säga den amerikanska sedvänjan från 1800-talet att låta fästmannen/män  ligga bredvid dottern i huset i hennes säng. Inrullad i en filt, så att nederdelen av kroppen inte kunde användas till något osedligt. De två turturduvorna fick på så sätt lära känna varandra lite bättre. Det var inte bara tilltänkta som fick göra det, brist på sängar i hushåll kunde tydligen göra att besökande fick dela bädd med dottern också. 

Sverige hade "nattfrieriet", en liknande tradition på landsbygden som förekom in på 1900-talet, där den unga mannen i fråga efter att ha knackat på fönstret kunde få ligga ovanpå täcket i sin fästmös säng, av samma anledning. Man var i enrum, kunde lära känna varandra men var inom hemmets fyra väggar och gjorde förhoppningsvis inget perverst med varandra. Kyrkan var emot förstås, som med allt som är kul?

Jag blev rätt förvånad när min mamma berättade om det. Antagligen på grund av att jag, liksom många, har en idé om unga "förr" som helt naiva och utan någon slags intimitet i deras liv. Den uppdelning mellan unga män och kvinnor som man lärt sig fanns "förr i tiden" är väl, som så mycket annat, mycket baserad på hur unga människor från överklassen hade det. Unga på landet hade en annan frihet eftersom de ofta jobbade hemifrån från tidig ålder. Den friheten har förstås inte självvald, men gav vissa möjligheter. Det gör mig lite rörd. 

Mer om detta

Övervakning huggen i sten

Var och kollade på Alison Klaymans omtalade dokumentär Ai Weiwei: Never Sorry igår, på en visning som Magasin 3 anordnade på Bio Rio. Det är två veckor kvar på deras utställning med Ai, för er som ännu inte sett den. Never Sorry är en bra dokumentär, varken enbart för de initierade eller för banaliserande. Situationen är komplex, det förstår man. Att göra en dokumentär om Ai Weiwei är också komplext, liksom, var börjar man? Det blev ett fint porträtt av konstnären och den situation han är och har varit i. En skildring av de särskilda omständigheter som har gjort honom till den han är. Inte för att man förstår honom så jäkla mycket bättre efter att ha sett den, men kanske lite. I alla fall. 

Ett genomgående tema i dokumentären är kameror. Transparens är ett begrepp som Ai ständigt återkommer till. Insnärjd och född in i ett system som är tjock som unken trolldeg, med all korruption, hierarkier och nivåer av lokalstyren som det kinesiska politiska systemet består av, är det som att han ständigt försöker öppna fönstret och släppa in frisk luft. Var finns sanningen, vad har hänt och hur ser systemet ut, egentligen? Med hjälp av otaliga mobilkameror och handkameror, burna av honom själv och hans assistenter, konfronterar han i dokumentären om och om igen lokalregeringen och polisen i Chengdu, Sichuan, där han blev misshandlad när han försökte vittna i en rättegång mot en aktivist för några år sedan. Genom att dokumentera varje steg samlar han på sig bevis på hur medborgarna systematiskt felbehandlas. 

Men det är inte bara han som filmar. Även ordningsmakten gör det. I en scen där Ai och hans sällskap filmas av en ordningsvakt när de äter middag på en uteservering ser man hur en av Ais assistenter smyger på bakifrån och filmar vaktens skärm. Det framkallade förstås skratt i salongen, men eftersmaken av det kafka-artade i hela situationen sitter i längre. För hur mycket de än filmar, hur många bevis de än har, befinner de sig fortfarande i ett system utan rättssäkerhet. 

En av de tidigaste incidenterna när Ai Weiwei började uppvaktas av polisen för sitt arbete kopplat till Sichuan-jordbävningen och lokalmyndigheternas cover-up var att polisen satte upp övervakningskameror utanför hans studio och hem i Caochangdi i Beijing. Det var förstås bara början. När han "försvann" i 81 dagar stod två vakter i rummet där han hölls isolerad, dygnet runt. De var med honom även när han gick på toaletten. Numera finns det övervakningskameror inuti hans hem. Vakter är placerade utanför porten. 

Övervakning är förstås ett återkommande tema i hans konst. Han har tidigare gjort övervakningskameror i marmor. För att uppmärksamma årsdagen av hans försvinnande i mars lät han sätta upp övervakningskameror i sitt sovrum, som sände direkt på en sajt. På det sättet överträffade han polisen och gav full insyn, även när han sov. Det höll i 46 timmar, innan myndigheterna tvingade honom att stänga ned. I ett citat i en CNN-artikel säger han;

"In my life, there is so much surveillance and monitoring -- my phone, my computer ... Our office has been searched, I have been searched, every day I am being followed, there are surveillance cameras in front of my house, so I was wondering, why don't I put some (cameras) in there so people can see all my activities. I can do that and I hope the other party (authorities) can also show some transparency." (källa)

I en intervju med Slates Jacob Weisberg för bara några dagar sedan filosoferar Ai över privatliv och menar att han inte känner att han har något direkt behov av det. Samtidig beskriver han det som ett mål, att han hoppas att han en dag ska få tillgång till det.  Hans villkorliga frigivning  ska ta slut den första juni. Det är datumet som sattes när han blev frigiven- då ska han till exempel få åka utomlands om han vill. Men Ai verkar inte så entusiastisk ställd till om löftet kommer hållas infrias. 

Om det hålls, så kan det hända att Kina förlorar en av sina viktigaste röster för frihet. Likt aktivisten Cheng Guangchen nu senast kanske han tröttnar och tar med sig sin familj till en tryggare hamn. Vi får se vad som händer.