Speglar speglar

Var nyligen på vodoo-utställningen på Etnografiska museet i Göteborg- kan rekommenderas. Vodoo-religionen på Haiti använder sig av mer eller mindre, för oss alltså, vardagliga föremål som anses besjälade. Stora speglar till exempel ses som ett sätt att få kontakt med andevärlden.

Det fick mig att fundera över vårt förhållande till speglar. Vårt noga granskande av den egna spegelbilden, vad är det vi försöker få kontakt med då? Är det oss själva, vårt innersta väsen? Eller är det någon slags objektiv bild av oss, den som andra ser med, underförstått, neutrala ögon som vi söker? Tonårstiden är för många en tid av intensivt spegelstirrande– det är också en tid av självvridande/värderande/lära-känna-på-nytt.

Spegeln har funnits ända sedan antiken, men det var inte förrän under 1500-talet som tekniker för att göra den mer exakt kom fram. Under 1800-talet fick man möjlighet att massproducera, vilket gjorde att dess status som lyxvara försvann och den stora massan i Västvärlden fick tillgång till den. 1800-talet var också ett århundrade av självkontemplation, självkontroll och navelskådande. Kan man koppla ihop de här två kanske? Att besattheten av det egna jaget inte kunnat vara så starkt förrän alla hade tillgång till en spegel? Eller kanske var det så att massförsäljningen kom sig av att alla hade behov av att kunna se sig själva på lite håll?

Bild: Narcissus av Caravaggio, cirka 1597-1599