Min imaginära publik

Snubblade över Erving Goffmans teorier om impression management som formulerades på 1970-talet. Goffman var intresserad av de strategier som en människa använder sig av för att försöka kontrollera det intryck som andra människor får av henne i vardagliga eller andra sammanhang. Det kan vara en medveten strategi, ofta nödvändig i arbetsmiljöer eller vid högtidliga tillfällen, eller omedveten, som huruvida man känner sig ”bekväm” i vissa färger, eller hur mycket hud man tillåter sig själv att exponera, om vi talar om klädesdelen. (vilket vi ju uppenbarligen gärna vill.)

Vi konstruerar en bild av oss själva för att skaffa oss en personlig identitet och klär, för eller framställer oss på ett sätt som överensstämmer med den bilden. Om vi har valt en bild av oss själva som inte passar med omvärldens och som den då kanske försöker stävja, så kommer vi att reagera på detta på något sätt, genom att förstärka den, i provokativt syfte, eller kanske tona ned den. Den här sortens kontroll av intryck handlar ofta om det första intrycket som man ger, då resten är svårare att få ett fast grepp om. Goffman talar inte bara om kläder, men för mig är det här skapandet av en identitet något som är centralt i vårt tids besatthet av allt vad kläder, kroppar, estetik och utseende handlar om.

Det som jag speciellt fastnar för här är att Goffman tydligen menar att publiken, a la Shakespeares ”All the world is a stage and all the men and women are merely players” , till den här egenskapade självbilden kan vara både verklig men också imaginär. Själv har jag nog nämligen alltid varit väldigt medveten om att det är jag själv som skapar den bild som människor får av mig, hur man beter sig socialt etc är ofta svårare att kontrollera– det krävs viss övning, men kläder och utseende kan ses som en direkt öppning till den bild av mig som skapas hos publiken. Däremot är det lite oklart vilken publik jag egentligen tänkt mig. Ofta skaffar jag mig plagg som jag känner något diffust tycke för, och som jag hoppas att andra också kanske gillar, men som jag också på något sätt håller hårdare på än människors gillande. För om de inte gillar ett plagg handlar det för mig självklart mer om att de inte förstår än att plagget i sig är fult. (Nu brukar jag kanske inte bära så extrema plagg, menar inte så, men i vissa fall blir man helt enkelt missuppfattad; ofta gäller det extremt korta kjolar, transparenta tyg och så vidare, antar att ni förstår vad jag menar. ) De kommer kanske alltså förstå senare, eller så kommer de aldrig att göra det.
Jag föreställer mig dock att det alltid borde finnas människor som förstår någonstans– och det är dessa människor jag klär mig för då antar jag, här talar vi alltså om en sorts imaginär publik.