Lösa trådar

Åker tåg söderut. Sverige går i brunt, grått och grönt. Granskogar, leråkrar, stubbåkrar. Här och där; röda hus, vita hus. Alla går de dock numera i en grå ton liksom införlivade i landskapet. Här och där skymtar nybyggen förbi; geometriskt perfekta, klara färger och stora fönster. Ser ut att vara byggda för att försöka manifestera någon sorts mänsklighetens triumf över naturen. Helt aparta lyser de i förmiddagsdiset. Jag tänker att även de kommer att tonas i grått, förr eller senare. Brytas ner, falla ihop. Tiden förefaller helt plötsligt så påtaglig, samtidigt så frånvarande. Naturen och tiden är samma sak, omöjliga att stoppa. Pretentioner och livsmål känns plötsligt lösa och odefienerade.

Kan ibland tycka att hela klimatdebatten känns som präglat av mänsklig hybris. Hela tanken om att vi kommer förstöra naturen känns befängd, antagligen kommer vi förstöra oss själva, men det känns ändå oundvikligt. Naturen kommer kanske påverkas, ändra riktning, men inte utplånas.
Den debatten och varningarna om en annalkande lågkonjuktur går in i varandra. Järtecknen är många. Modepressen verkar ha utvecklat en faiblesse för att referera till de kommande dåliga tiderna i sammanhang med olika trendsvängningar i stil med kjollängds och hög- och lågkonjuktur-resonemanget. Själv har jag, liksom många andra, utvecklat en liten besatthet vid naturliga material, som läder, silke och, framförallt, linne. Antar att jag låtit mig dras med i den allmänt oroliga stämningen och känner en lockelse i det som känns genuint, äkta. Modevärlden väntar på en backlash, liksom konstvärlden med för den delen. På nationell nivå kan man fråga sig hur det kommer gå för det svenska modeundret. Hypen är ju uppenbarligen inte lika stor längre. Hoppas Sveriges modebransch är tillräckligt solid för att klara av lite sviktande försäljningssiffror och så vidare. Å andra sidan kan ju effekten av det hela vara helt tvärtom. 'Lyxkonsumtionen' kan faktiskt ökas av oroliga tider.