Begränsningar

Något som med jämna mellanrum dyker upp i trendcyklerna är androgynitet. Det verkar finnas något evigt lockande i den spänning som skapas när det manliga och kvinnliga könet slås samman och lånar plagg och attribut av varandra. Svenska akademiens ordlista definierar ordet androgyn som ”Dubbelkönad, tvekönad” och så långt är jag med. Kvinnor lånar klassiskt manliga attribut som en kostym till exempel. Yves Saint Laurent introducerade smokingen för kvinnor 1966,( ”Le Smoking” som den helt otippat kallades) vilken fick extremt stort genomslag i modet årtionden framöver. Män lånar också vissa element, ofta handlar det om material och färger som ses som feminina, dock inte alls på samma sätt som kvinnor har använt sig av det. Androgynitet för män är fortfarande på många sätt något som inte riktigt slagit igenom. Det finns extremt många saker som säkert figurerat hur många gånger som helst på catwalken i London, Paris och Milano men som ej fått genomslag överhuvudtaget i hur män verkligen klär sig. Spets, kjol och högklackat är tre tydliga sådana exempel som är i princip helt tabu i vår tid.
Nu var det dock inte detta jag ville diskutera här. Mitt problem med modevärldens androgynitet är nämligen att den är så ensidig. Sedan 1920-talet har en speciell mall skapats för hur androgynitet framställt på bild och i mode. Det handlar om att man nästan tvångsmässigt använder sig av vissa bestämda attribut, som till exempel smokingkostymen. Dessa attribut får symbolisera det värdet och används som en sorts kod för att få oss att förstå att detta, för att ta ett exempel, modereportage innehåller ett androgynt mode. På detta sätt tas själva det intressanta ur androgyniteten. Det som från början på riktigt var ganska revolutionerande blir på något sätt ett nytt sätt att visa kvinnlighet eller manlighet. Denna kliché blir tydlig om man ser till valet av modeller som används i sådana sammanhang. Är det ett modereportage med fotografier på kvinnor i androgyna kläder så är det alltid en väldigt smal, lång, pojkaktig modell som används. Detta kan ju i och för sig ha att göra med vissa ideal när det gäller modeller i allmänhet men det pekar ändå på en viktig sak; androgynitet fungerar helt enkelt inte för alla. En sval Yves Saint Laurent-aktig smoking ser helt enkelt mycket bättre ut på en kvinna med en sådan fysionomi än en liten satt kvinna med stor byst och breda höfter. På en sådan kan det nästan ses lite löjeväckande ut. Vissa kvinnor och män kan inte se androgyna ut på grund av sin kroppsbyggnad enligt de standards som satts för det sättet att klä sig. Kroppen begränsar och definierar, det stör mig något enormt.

Ett annat tillfälle då man är tvungen att ta hänsyn till sin medfödda kroppsbyggnad är, och detta gäller i princip bara kvinnor, när det gäller lättkläddhet. Många är väl de kvinnor som upptäckt att de inte kan klä sig i vissa plagg för att det helt enkelt ser lite vulgärt ut. En blus eller klänning med en v-ringning ner till naveln till exempel, som kan se fantastisk ut på en kvinna med liten byst, ser extrem ut på kvinnor med stor dito. Detta är något att alltid ta i beaktning. Det är inte direkt så att någon kommer att se ner på dig om du väljer att ha det plagget trots stor byst. Men du måste vara medveten om att vissa individer kan tänkas stå och stirra ner i din urringning istället för att lyssna på vad du säger om du gör det valet.