Försiktigt hoppfull text om solglasögon

De senaste dagarna har solen kommit till Stockholm. Fjärden glittrar, glittrar, glittrar och invånarna går ut och vänder sina ansikten mot solen som vore de tusenskönor. Detta betyder stilmässigt egentligen bara en sak; solglasögon. Helt plötsligt går var och varannan person med sådana på sig, antagligen mest som ett statement; nu är det vår. Det tenderar att finnas en ängslan varje år; vilka är den nya modellen som man borde inhandla, fungerar förra årets fortfarande, och så vidare.
Jag har själv extremt svårt att gå runt med solglasögon på mig. Det känns, i brist på bättre ord, himla fånigt på något sätt. Jag känner inget direkt praktiskt behov av att använda dem då jag inte störs av sol i ögonen. Det enda som talar för att ta dem på mig är ju rent estetiska skäl. Få outfits kan se så avslappnade ut som de som innefattar solglasögon. Så varje år står jag där, köper ett eller två par, de får gärna vara av en något skruvad modell(brukar jag av någon anledning känna) men ändå använder jag dem inte. Jag kan bara inte identifiera mig med den svenska urtypen som pratar om vädret, vänder ansiktet mot solen och bär solglasögon så fort solen tittar fram.
I år har jag dock kommit på en kompromiss. Jag tänker bära dem på huvudet. Det känns härligt föråldrat på något sätt. Jag tror att jag till och med i mina yngre och dummare år brukade tracka vänner som bar sina solglasögon i håret. Det var inte direkt coolt tyckte jag då. Men i år, i år ska det få hända.

(Detta har inte alls att göra med att jag precis köpte ett svenskt känt märkes helt runda solglasögon, som på ger ett något inavlat intryck, men som i håret ger ett mycket bättre sådant, verkligen inte.)