Fantastiskt! Ses där!
onsdag 30 april 2008
söndag 27 april 2008
Lösa trådar
Åker tåg söderut. Sverige går i brunt, grått och grönt. Granskogar, leråkrar, stubbåkrar. Här och där; röda hus, vita hus. Alla går de dock numera i en grå ton liksom införlivade i landskapet. Här och där skymtar nybyggen förbi; geometriskt perfekta, klara färger och stora fönster. Ser ut att vara byggda för att försöka manifestera någon sorts mänsklighetens triumf över naturen. Helt aparta lyser de i förmiddagsdiset. Jag tänker att även de kommer att tonas i grått, förr eller senare. Brytas ner, falla ihop. Tiden förefaller helt plötsligt så påtaglig, samtidigt så frånvarande. Naturen och tiden är samma sak, omöjliga att stoppa. Pretentioner och livsmål känns plötsligt lösa och odefienerade.
Kan ibland tycka att hela klimatdebatten känns som präglat av mänsklig hybris. Hela tanken om att vi kommer förstöra naturen känns befängd, antagligen kommer vi förstöra oss själva, men det känns ändå oundvikligt. Naturen kommer kanske påverkas, ändra riktning, men inte utplånas.
Den debatten och varningarna om en annalkande lågkonjuktur går in i varandra. Järtecknen är många. Modepressen verkar ha utvecklat en faiblesse för att referera till de kommande dåliga tiderna i sammanhang med olika trendsvängningar i stil med kjollängds och hög- och lågkonjuktur-resonemanget. Själv har jag, liksom många andra, utvecklat en liten besatthet vid naturliga material, som läder, silke och, framförallt, linne. Antar att jag låtit mig dras med i den allmänt oroliga stämningen och känner en lockelse i det som känns genuint, äkta. Modevärlden väntar på en backlash, liksom konstvärlden med för den delen. På nationell nivå kan man fråga sig hur det kommer gå för det svenska modeundret. Hypen är ju uppenbarligen inte lika stor längre. Hoppas Sveriges modebransch är tillräckligt solid för att klara av lite sviktande försäljningssiffror och så vidare. Å andra sidan kan ju effekten av det hela vara helt tvärtom. 'Lyxkonsumtionen' kan faktiskt ökas av oroliga tider.
Kan ibland tycka att hela klimatdebatten känns som präglat av mänsklig hybris. Hela tanken om att vi kommer förstöra naturen känns befängd, antagligen kommer vi förstöra oss själva, men det känns ändå oundvikligt. Naturen kommer kanske påverkas, ändra riktning, men inte utplånas.
Den debatten och varningarna om en annalkande lågkonjuktur går in i varandra. Järtecknen är många. Modepressen verkar ha utvecklat en faiblesse för att referera till de kommande dåliga tiderna i sammanhang med olika trendsvängningar i stil med kjollängds och hög- och lågkonjuktur-resonemanget. Själv har jag, liksom många andra, utvecklat en liten besatthet vid naturliga material, som läder, silke och, framförallt, linne. Antar att jag låtit mig dras med i den allmänt oroliga stämningen och känner en lockelse i det som känns genuint, äkta. Modevärlden väntar på en backlash, liksom konstvärlden med för den delen. På nationell nivå kan man fråga sig hur det kommer gå för det svenska modeundret. Hypen är ju uppenbarligen inte lika stor längre. Hoppas Sveriges modebransch är tillräckligt solid för att klara av lite sviktande försäljningssiffror och så vidare. Å andra sidan kan ju effekten av det hela vara helt tvärtom. 'Lyxkonsumtionen' kan faktiskt ökas av oroliga tider.
torsdag 24 april 2008
Försiktigt hoppfull text om solglasögon
De senaste dagarna har solen kommit till Stockholm. Fjärden glittrar, glittrar, glittrar och invånarna går ut och vänder sina ansikten mot solen som vore de tusenskönor. Detta betyder stilmässigt egentligen bara en sak; solglasögon. Helt plötsligt går var och varannan person med sådana på sig, antagligen mest som ett statement; nu är det vår. Det tenderar att finnas en ängslan varje år; vilka är den nya modellen som man borde inhandla, fungerar förra årets fortfarande, och så vidare.
Jag har själv extremt svårt att gå runt med solglasögon på mig. Det känns, i brist på bättre ord, himla fånigt på något sätt. Jag känner inget direkt praktiskt behov av att använda dem då jag inte störs av sol i ögonen. Det enda som talar för att ta dem på mig är ju rent estetiska skäl. Få outfits kan se så avslappnade ut som de som innefattar solglasögon. Så varje år står jag där, köper ett eller två par, de får gärna vara av en något skruvad modell(brukar jag av någon anledning känna) men ändå använder jag dem inte. Jag kan bara inte identifiera mig med den svenska urtypen som pratar om vädret, vänder ansiktet mot solen och bär solglasögon så fort solen tittar fram.
I år har jag dock kommit på en kompromiss. Jag tänker bära dem på huvudet. Det känns härligt föråldrat på något sätt. Jag tror att jag till och med i mina yngre och dummare år brukade tracka vänner som bar sina solglasögon i håret. Det var inte direkt coolt tyckte jag då. Men i år, i år ska det få hända.
(Detta har inte alls att göra med att jag precis köpte ett svenskt känt märkes helt runda solglasögon, som på ger ett något inavlat intryck, men som i håret ger ett mycket bättre sådant, verkligen inte.)
Jag har själv extremt svårt att gå runt med solglasögon på mig. Det känns, i brist på bättre ord, himla fånigt på något sätt. Jag känner inget direkt praktiskt behov av att använda dem då jag inte störs av sol i ögonen. Det enda som talar för att ta dem på mig är ju rent estetiska skäl. Få outfits kan se så avslappnade ut som de som innefattar solglasögon. Så varje år står jag där, köper ett eller två par, de får gärna vara av en något skruvad modell(brukar jag av någon anledning känna) men ändå använder jag dem inte. Jag kan bara inte identifiera mig med den svenska urtypen som pratar om vädret, vänder ansiktet mot solen och bär solglasögon så fort solen tittar fram.
I år har jag dock kommit på en kompromiss. Jag tänker bära dem på huvudet. Det känns härligt föråldrat på något sätt. Jag tror att jag till och med i mina yngre och dummare år brukade tracka vänner som bar sina solglasögon i håret. Det var inte direkt coolt tyckte jag då. Men i år, i år ska det få hända.
(Detta har inte alls att göra med att jag precis köpte ett svenskt känt märkes helt runda solglasögon, som på ger ett något inavlat intryck, men som i håret ger ett mycket bättre sådant, verkligen inte.)
måndag 21 april 2008
torsdag 17 april 2008
Användbart ord/ sidospår
Neomani (Eng; Neophilia)
Besatthet vid att erövra det nya.
Ett begrepp som för övrigt kopplas ihop med kapitalismens framväxt och kan alltså ses som själva fröet till det samhälle vi har idag. Jag läste någonstans att medeltidens människor till exempel ska ha tänkt helt annorlunda än oss när det gäller arbete och att tjäna pengar. Det kapitalistiska samhällstänket skulle aldrig fungerat då eftersom medeltidsmänniskorna såg ledig tid och vila som viktigare än konsumtion. Tjänade de mer valde de helt enkelt att gå ner i arbetstid så att de kunde ägna sig åt det istället för att se det som ett sätt att kunna köpa mer.
Besatthet vid att erövra det nya.
Ett begrepp som för övrigt kopplas ihop med kapitalismens framväxt och kan alltså ses som själva fröet till det samhälle vi har idag. Jag läste någonstans att medeltidens människor till exempel ska ha tänkt helt annorlunda än oss när det gäller arbete och att tjäna pengar. Det kapitalistiska samhällstänket skulle aldrig fungerat då eftersom medeltidsmänniskorna såg ledig tid och vila som viktigare än konsumtion. Tjänade de mer valde de helt enkelt att gå ner i arbetstid så att de kunde ägna sig åt det istället för att se det som ett sätt att kunna köpa mer.
Family matters
Pratade med min älskade syster i telefon nyss. Vi kom, som ganska ofta, in på, öh, mode och hur man klär sig och framförallt varför man klär sig. Det är nämligen ganska intressant att försöka analysera hur man egentligen tänker när man väljer att köpa ett speciellt plagg. Min syster verkar helt fokusera på siluetten, medan jag mer tänker material- och färgmässigt. Kan ha att göra med att hon är mönsterskonstruktionsskolad medan jag inte är det. Min syster vill även att kläderna ska smälta in/harmonisera med hennes kropp(?), vilket jag totalt struntar i. Skaffade mig i ung ålder någon slags frihetlig tanke om att alla plagg är bärbara om man gillar dem, vilket gör att jag nu mer eller mindre struntar i passform och hur jag tar mig i dem.
Vi pratade även om att vissa människor verkar spendera så fruktansvärt lång tid i provrummen när de handlar kläder. Om man testar en tröja och det tar 20 minuter, vad är det egentligen man funderar över? (med risk för att låta som en uttråkad 55-årig man på shoppingrunda med frun)
Vi pratade även om att vissa människor verkar spendera så fruktansvärt lång tid i provrummen när de handlar kläder. Om man testar en tröja och det tar 20 minuter, vad är det egentligen man funderar över? (med risk för att låta som en uttråkad 55-årig man på shoppingrunda med frun)
Offentliga kvinnor
Är det inte lite underligt att kläder som förknippas med fetischer och allmänt sexuella sammanhang ofta härstammar från 1800-talets klädmode? Jag tänker på korsetter, högklackade stövlar, strumpebandshållare, randiga kjolar och så vidare. Känns ganska freudianskt på många sätt..!
Är det möjligtvis något slags idealiserande av 1800-talsklassiskern den offentliga kvinnan som spökar? Den kvinnobilden är ju helt klart mycket enklare, ensidigare, lättare att attraheras av om man till exempel råkat födas in i 1900-talets komplicerade manliga sexualitet?
Kände att jag kanske skulle lägga in någon form av förtydligande här. Den offentliga kvinnan är den ena sidan av myntet som var synen på kvinnor på 1800-talet. Det århundradets kvinnobild dominerades totalt av hora/madonna-begreppet som delade upp hälften av befolkingen i egentligen två kategorier; ärbara och offentliga kvinnor. De ärbara kvinnorna var mödrarna, fruarna och döttrarna, mestadels till över- och medelklassen. De som fanns i hemmet, pysslandes med ditt och datt; hemmets ängel. De offentliga kvinnorna var mestadels prostituerade; underklass; sågs på stadens gator, tillgängliga för en spottstyver. Helt sexualiserade och också totalt utsatta. Hit räknades för övrigt nog de flesta underklasskvinnor in som nog gick att köpas allihop, bara summan var hög nog. Liderliga kvinnor, sådana som smet ut från hemmets lugna vrå, för att röra sig utomhus ensamma var ju också mer eller mindre offentliga.
Är det möjligtvis något slags idealiserande av 1800-talsklassiskern den offentliga kvinnan som spökar? Den kvinnobilden är ju helt klart mycket enklare, ensidigare, lättare att attraheras av om man till exempel råkat födas in i 1900-talets komplicerade manliga sexualitet?
Kände att jag kanske skulle lägga in någon form av förtydligande här. Den offentliga kvinnan är den ena sidan av myntet som var synen på kvinnor på 1800-talet. Det århundradets kvinnobild dominerades totalt av hora/madonna-begreppet som delade upp hälften av befolkingen i egentligen två kategorier; ärbara och offentliga kvinnor. De ärbara kvinnorna var mödrarna, fruarna och döttrarna, mestadels till över- och medelklassen. De som fanns i hemmet, pysslandes med ditt och datt; hemmets ängel. De offentliga kvinnorna var mestadels prostituerade; underklass; sågs på stadens gator, tillgängliga för en spottstyver. Helt sexualiserade och också totalt utsatta. Hit räknades för övrigt nog de flesta underklasskvinnor in som nog gick att köpas allihop, bara summan var hög nog. Liderliga kvinnor, sådana som smet ut från hemmets lugna vrå, för att röra sig utomhus ensamma var ju också mer eller mindre offentliga.
tisdag 8 april 2008
Fågeln Fenix, någon?
Läste CITY, gratistidningen, på tunnelbanan och fastnade framför en "mode"-notis där Sthlm Streetstyle, som fotograferar stockholmare och deras kläder och publicerar i en blogg, skrev om tendenser de sett på stan;
"En trend som vi ser mycket av på stadens gator och torg är leggings och knästrumpor. Vi har uppmärksammat att färg och mönster är populärt, vi ser mycket rosa, blått, rött och blommönstrat."
Frågan är ju, bara för att många använder något "på stadens gator och torg", är det trendigt då? Färgade leggings och strumpbyxor? Det är ju onekligen populärt, men liksom, är keps också trendigt då, eller dunväst? Ganska orimligt, och jag vet inte ens varför jag läser CITYs modesidor och irriterar mig för att det är så oinitierat. Brukar alltid försöka låta bli att läsa de tidningarna då de gör mig något deprimerad, ibland är det dock lite svårt att låta bli, antagligen på grund av en kombination av dumhet och tristess.
Men samtidigt, de flesta ord inom mode och egentligen hela modebegreppet håller på att bli så uttjatade. Längtar tills hela grejen likt Fågel Fenix brinner upp för att sedan födas på nytt.
"En trend som vi ser mycket av på stadens gator och torg är leggings och knästrumpor. Vi har uppmärksammat att färg och mönster är populärt, vi ser mycket rosa, blått, rött och blommönstrat."
Frågan är ju, bara för att många använder något "på stadens gator och torg", är det trendigt då? Färgade leggings och strumpbyxor? Det är ju onekligen populärt, men liksom, är keps också trendigt då, eller dunväst? Ganska orimligt, och jag vet inte ens varför jag läser CITYs modesidor och irriterar mig för att det är så oinitierat. Brukar alltid försöka låta bli att läsa de tidningarna då de gör mig något deprimerad, ibland är det dock lite svårt att låta bli, antagligen på grund av en kombination av dumhet och tristess.
Men samtidigt, de flesta ord inom mode och egentligen hela modebegreppet håller på att bli så uttjatade. Längtar tills hela grejen likt Fågel Fenix brinner upp för att sedan födas på nytt.
måndag 7 april 2008
"Det är själen. Själen sitter i vaden!"
Senaste Kobra och Velvet är så extremt intressanta. (Hurra för Svt!). Kobra handlade om dofter; doftkonst, doftbio och doftkriticism, det säger en del bara det. Velvet handlar om mode och aktivism, också det tilltalande. I och för sig kan jag kan ibland känna att de unga, coola designers som de slänger in lite godtyckligt har ett ganska vag anknytning till temat, liksom; Henrik Vibskov och aktivism; egentligen? Dock är det intressanta människor de har med. Det kanske får räcka med det.
Patrik Söderstam, som också var med i Velvet och som jag liksom ni(gissar jag) hyser varma känslor inför, sa en sak som fick mig att tänka. När han visade masker han gjort, de som senare visades på lilla baren på Riche och som var med i Livraison no.3, sa han att han inte gillade att visa ansiktena på modellerna då han tidigare haft visningar för sina kollektioner. Han kunde inte riktigt stå för modellerna, tyckte de kändes rikigt rätt, "någon Rambotyp från Spanien" och lät därför ofta dölja deras ansikten på olika sätt. Det var ett sätt för honom att kontrollera hela konceptet och sätta sin prägel även på modellerna.
Detta är intressant då modeller ofta används och uppfattas som att de är någorlunda neutrala människoprototyper. Egentligen är de en sorts personifiering av de dockor, "fashion dolls" på engelska, som börjades skickas runt mellan hoven i Europa för att visa det senaste modet på 1700-talet och framåt.
Självklart finns det en tanke bakom valet av varje enskild modell och säkert finns det människor som ändå blir provocerade ibland och så vidare. Modellerna ska vara snygga och får då gärna stå ut till viss del. Men de ska inte störa, fokus ska ligga på plaggen. Därför ser de flesta modeller ganska likartade ut och det reflekteras inte så mycket över varför man valt en viss modell etcetera. Men det som jag insåg när Söderstam sa det där var att modellerna i reklam, modereportage och på catwalken ju är en sorts symboler. Symboler för ett värde, lika mycket som plaggen är det. Värdet varierar ju, ofta är det ungdom, att vara lyckad eller sex som modellerna får personifiera.
Jag vet inte om jag får fram min grundtanke här, men ni får ta det för vad det är. Citatet ovan är från Velvet, återigen Patrik Söderstam.
Patrik Söderstam, som också var med i Velvet och som jag liksom ni(gissar jag) hyser varma känslor inför, sa en sak som fick mig att tänka. När han visade masker han gjort, de som senare visades på lilla baren på Riche och som var med i Livraison no.3, sa han att han inte gillade att visa ansiktena på modellerna då han tidigare haft visningar för sina kollektioner. Han kunde inte riktigt stå för modellerna, tyckte de kändes rikigt rätt, "någon Rambotyp från Spanien" och lät därför ofta dölja deras ansikten på olika sätt. Det var ett sätt för honom att kontrollera hela konceptet och sätta sin prägel även på modellerna.
Detta är intressant då modeller ofta används och uppfattas som att de är någorlunda neutrala människoprototyper. Egentligen är de en sorts personifiering av de dockor, "fashion dolls" på engelska, som börjades skickas runt mellan hoven i Europa för att visa det senaste modet på 1700-talet och framåt.
Självklart finns det en tanke bakom valet av varje enskild modell och säkert finns det människor som ändå blir provocerade ibland och så vidare. Modellerna ska vara snygga och får då gärna stå ut till viss del. Men de ska inte störa, fokus ska ligga på plaggen. Därför ser de flesta modeller ganska likartade ut och det reflekteras inte så mycket över varför man valt en viss modell etcetera. Men det som jag insåg när Söderstam sa det där var att modellerna i reklam, modereportage och på catwalken ju är en sorts symboler. Symboler för ett värde, lika mycket som plaggen är det. Värdet varierar ju, ofta är det ungdom, att vara lyckad eller sex som modellerna får personifiera.
Jag vet inte om jag får fram min grundtanke här, men ni får ta det för vad det är. Citatet ovan är från Velvet, återigen Patrik Söderstam.
Begränsningar
Något som med jämna mellanrum dyker upp i trendcyklerna är androgynitet. Det verkar finnas något evigt lockande i den spänning som skapas när det manliga och kvinnliga könet slås samman och lånar plagg och attribut av varandra. Svenska akademiens ordlista definierar ordet androgyn som ”Dubbelkönad, tvekönad” och så långt är jag med. Kvinnor lånar klassiskt manliga attribut som en kostym till exempel. Yves Saint Laurent introducerade smokingen för kvinnor 1966,( ”Le Smoking” som den helt otippat kallades) vilken fick extremt stort genomslag i modet årtionden framöver. Män lånar också vissa element, ofta handlar det om material och färger som ses som feminina, dock inte alls på samma sätt som kvinnor har använt sig av det. Androgynitet för män är fortfarande på många sätt något som inte riktigt slagit igenom. Det finns extremt många saker som säkert figurerat hur många gånger som helst på catwalken i London, Paris och Milano men som ej fått genomslag överhuvudtaget i hur män verkligen klär sig. Spets, kjol och högklackat är tre tydliga sådana exempel som är i princip helt tabu i vår tid.
Nu var det dock inte detta jag ville diskutera här. Mitt problem med modevärldens androgynitet är nämligen att den är så ensidig. Sedan 1920-talet har en speciell mall skapats för hur androgynitet framställt på bild och i mode. Det handlar om att man nästan tvångsmässigt använder sig av vissa bestämda attribut, som till exempel smokingkostymen. Dessa attribut får symbolisera det värdet och används som en sorts kod för att få oss att förstå att detta, för att ta ett exempel, modereportage innehåller ett androgynt mode. På detta sätt tas själva det intressanta ur androgyniteten. Det som från början på riktigt var ganska revolutionerande blir på något sätt ett nytt sätt att visa kvinnlighet eller manlighet. Denna kliché blir tydlig om man ser till valet av modeller som används i sådana sammanhang. Är det ett modereportage med fotografier på kvinnor i androgyna kläder så är det alltid en väldigt smal, lång, pojkaktig modell som används. Detta kan ju i och för sig ha att göra med vissa ideal när det gäller modeller i allmänhet men det pekar ändå på en viktig sak; androgynitet fungerar helt enkelt inte för alla. En sval Yves Saint Laurent-aktig smoking ser helt enkelt mycket bättre ut på en kvinna med en sådan fysionomi än en liten satt kvinna med stor byst och breda höfter. På en sådan kan det nästan ses lite löjeväckande ut. Vissa kvinnor och män kan inte se androgyna ut på grund av sin kroppsbyggnad enligt de standards som satts för det sättet att klä sig. Kroppen begränsar och definierar, det stör mig något enormt.
Ett annat tillfälle då man är tvungen att ta hänsyn till sin medfödda kroppsbyggnad är, och detta gäller i princip bara kvinnor, när det gäller lättkläddhet. Många är väl de kvinnor som upptäckt att de inte kan klä sig i vissa plagg för att det helt enkelt ser lite vulgärt ut. En blus eller klänning med en v-ringning ner till naveln till exempel, som kan se fantastisk ut på en kvinna med liten byst, ser extrem ut på kvinnor med stor dito. Detta är något att alltid ta i beaktning. Det är inte direkt så att någon kommer att se ner på dig om du väljer att ha det plagget trots stor byst. Men du måste vara medveten om att vissa individer kan tänkas stå och stirra ner i din urringning istället för att lyssna på vad du säger om du gör det valet.
Nu var det dock inte detta jag ville diskutera här. Mitt problem med modevärldens androgynitet är nämligen att den är så ensidig. Sedan 1920-talet har en speciell mall skapats för hur androgynitet framställt på bild och i mode. Det handlar om att man nästan tvångsmässigt använder sig av vissa bestämda attribut, som till exempel smokingkostymen. Dessa attribut får symbolisera det värdet och används som en sorts kod för att få oss att förstå att detta, för att ta ett exempel, modereportage innehåller ett androgynt mode. På detta sätt tas själva det intressanta ur androgyniteten. Det som från början på riktigt var ganska revolutionerande blir på något sätt ett nytt sätt att visa kvinnlighet eller manlighet. Denna kliché blir tydlig om man ser till valet av modeller som används i sådana sammanhang. Är det ett modereportage med fotografier på kvinnor i androgyna kläder så är det alltid en väldigt smal, lång, pojkaktig modell som används. Detta kan ju i och för sig ha att göra med vissa ideal när det gäller modeller i allmänhet men det pekar ändå på en viktig sak; androgynitet fungerar helt enkelt inte för alla. En sval Yves Saint Laurent-aktig smoking ser helt enkelt mycket bättre ut på en kvinna med en sådan fysionomi än en liten satt kvinna med stor byst och breda höfter. På en sådan kan det nästan ses lite löjeväckande ut. Vissa kvinnor och män kan inte se androgyna ut på grund av sin kroppsbyggnad enligt de standards som satts för det sättet att klä sig. Kroppen begränsar och definierar, det stör mig något enormt.
Ett annat tillfälle då man är tvungen att ta hänsyn till sin medfödda kroppsbyggnad är, och detta gäller i princip bara kvinnor, när det gäller lättkläddhet. Många är väl de kvinnor som upptäckt att de inte kan klä sig i vissa plagg för att det helt enkelt ser lite vulgärt ut. En blus eller klänning med en v-ringning ner till naveln till exempel, som kan se fantastisk ut på en kvinna med liten byst, ser extrem ut på kvinnor med stor dito. Detta är något att alltid ta i beaktning. Det är inte direkt så att någon kommer att se ner på dig om du väljer att ha det plagget trots stor byst. Men du måste vara medveten om att vissa individer kan tänkas stå och stirra ner i din urringning istället för att lyssna på vad du säger om du gör det valet.
söndag 6 april 2008
torsdag 3 april 2008
Kul
Kul med hög ambitionsnivå gällande kläd- och modebiten på nya DN på stan-sidan. Under fliken "Shopping" tipsas det om att Indiska nu rear ut halsband för 20 kronor. Verkligen kul....
Tillåt mig att hugga mig i handleden med en liten schweizisk armekniv.
Tillåt mig att hugga mig i handleden med en liten schweizisk armekniv.
Fine Cut
Råkade snubbla över en artikel om det performance som tyska konstnären Isabelle Graeff gjorde under Art forum i Berlin i september förra året. Det hela, som gick under namnet Fine Cut, gick ut på att hon lät en plastikkirurg granska 9 kvinnors kroppar och måla på dem det som han ansåg skulle kunna förbättras. Det individuella mönster som detta skapade broderades sedan, både med pärlor, vanliga stygn och swarowski-kristaller, på svarta och ljusa heltäckande kroppsstrumpor som var och en av kvinnorna fick bära. Detta förevisades under en slags guerilla-aktion där kvinnorna i ett långt led sedan fick gå genom hela Art forum-lokalen. I och med att dräkterna var heltäckande och alltså inte visade ansikten blev effekten att kvinnorna blev på något sätt avhumaniserade. De blev bara sina kroppar och i och med det även sina skavanker. En del hade mindre skavanker utmärkta och en del hade mer, men på alla fanns det något som kunde förbättras. Isabelle Graeff ville med detta performance väcka frågor kring vår syn på skönhet och hur vi uppnår den. Hon pratar i artikeln om hur vackra barn får mer kramar, senare i livet bättre betyg och om hur vissa fångar i USA nu erbjuds plastkirurgi som en del i deras integrering i samhället efter att de släppts fria från fängelset. Hon menar att kroppen har ersatt kläder som medium för representation och att detta leder till att kroppen måste justeras hela tiden för att anpassas till det rådande modet. När det innan räckte med att till exempel kunna köpa ett kostbart haute couture-plagg så gäller det nu att på ett helt annat sätt anpassa kroppen genom plastkirugi eller liknande.
Det är svårt att säga om hon har rätt när hon hävdar detta. Plastkirurgi känns som ganska långt ifrån ens egen vardag men hon har helt klart en poäng här. Om man ser till dräkterna är även öppenheten med de egna felen väldigt befriande.
Artikeln jag läste är från nystartade Berlinbaserade magasinet Odds And Ends. Här kan ni läsa mer om Isabelle Graeff.
tisdag 1 april 2008
Suck
Använde transparenta hudfärgade nylonstrumpbyxor istället för heltäckande svarta för några helger sedan. Dock tänkte jag inte på att det bytet inte är helt oproblematiskt och gick glatt ut i samma kjollängd som vanligt. Man är när man gjort det nämligen inte helt klädd längre. Äldre damer tittar lite snett och bekanta säger "Fryser du inte" vilket på vardagsspråk betyder "Klä på dig". Helt plötsligt är man helt enkelt en lite mindre ärbar kvinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
