Minimarkets modellgerilla

För övrigt talas det ju en del om Minimarkets modellposse, som kliver runt på Berns och på övriga visningar. Hela idén med en grupp gerilla-modeller som i sig själva är en visning, gör området till en catwalk och så vidare, är väl ganska rolig och säkert väldigt effektiv, i pr-syfte det vill säga. Samtidigt kan jag tänka mig att de andra märkena kanske inte uppskattar det till etthundra procent, på grund av uppmärksamheten de får. På Cheap Mondays visning på Höglagret vid Telefonplan igår till exempel, stod de i en klunga snett bakom catwalken, väldigt synliga, och väldigt färgglada. Vad modellerna får betalt för att leva Minimarket-liv i två dygn? Kläder, såklart.

Bild lånad från Agnes B.

Systrarna Aldén

En modell som gick Noir et Blanc-visningen är finaste Agnes, som utgör femtio procent av mitt bästa modell/konst/musik-syskonpar, ihop med Clara. Agnes kommer även gå Hopes visning senare idag, ska bli kul att se. Båda ligger på Kid of Tomorrow, för övrigt.

Noir et Blanc + Odeur

Noir et Blanc och Odeurs gemensamma visningar hade förutom tid och plats en del annat gemensamt. Båda är unga märken som fått möjlighet att visa på veckan på grund av utomstående finansiärer, det vill säga Umeås kommun, dessutom uppfattade jag det som att de hade ett liknande formspråk. Stort fokus på den så kallade skandinaviska enkelheten kan sägas vara kännetecknande.

Noir et Blanc(ovan) hade gjort många versioner av den lilla svarta, och även använt sig mycket av ett grå-vitt-svart mönster med tryckta diamanter på. Till det var det mycket korta kavajer och påbyggda höfter. Visningen börjades med en film med ett mönster som loopade, likaså musiken, som var en piano-slinga. Det hela gav mig en känsla av loop, det vill säga att det var trettio variationer på samma tema, vet inte om det var meningen eller inte. Helt klart fina klänningar, i övrigt.


Likadant med Odeur-kollektionen, som fick mig att anteckna följande "LWH- little white hoodie", det vill säga, mycket vita huvtröjor där. Det fick mig att tänka lite på Julian Reds tidiga kollektioner. I övrigt var det mycket shorts och bara bröst. Håret på modellerna var silversprayat, fin detalj. Samtidigt så var just enkelheten kanske lite för enkel stundtals. Gillar för övrigt att märket bara gör herr, det finns få svenska märken som enbart koncentrerar sig på detta i Sverige.

Måste ge en eloge till Umeå kommun för bra initiativ. Fler kommuner borde göra så, inklusive Stockholms! Första bilden är härifrån, och den andra är härifrån.

Local Firm ss10

Local Firms visning igår kändes som en helt rimlig fortsättning på den förra. Framtidskrigarna, som jag föreställde mig då, har tagit på sig sommarsviden, vilket i det här fallet innebar en något mer sportig känsla. Överhuvudtaget tyckte jag mig se mycket influenser från amerikansk sportkultur, med baseballkepsar och -jackor samt slitna jeans. Samtidigt fanns det även vissa inslag som jag uppfattade som wall street-iga, som man kan säga så, med kavajer, tunna åttiotalsjackor och tunna fladdrande slipsar samt portföljer.

Färgerna gick från svart till aubergine, via grått, beige och vitt och hade en något metallic-aktig ton. Materialen var blandade, med en del jeans, såklart, men även siden, något slags transparent tyg, virkade långa linnen, som iofs liknar några som Fifth Avenue Shoe Repair gjorde för ett tag sedan. På kepsarna och på hårband hade man satt fast förkortningen TLF, vilket fick mig att tänka på Sox-kepsarna alla hade på 90-talet. När man läser kollektionsbeskrivningen beskriver de själva visningen som en kombination av 90-talets gatumode och labb-tekniker, antar att det är där min vision av en wall street-man kommer in. Med fanns även en fantastisk plastjacka och kjol à la Balencagas blomdräkt för några säsonger sedan. Den var stel, glansig och ljusblå och fick modellen att se ut som en dröm i hårdplast. Hoppas den kommer i produktion och inte bara är ett show piece.

Samtidigt som stylingen, även denna gång signerad Robert Rydberg, var spektakulär även denna gång, så var även själva arrangemanget. Själva visningen började med att Emily McWilliam stod längst fram med en mikrofon, samtidigt som det tillhörande bandet stod längst ner i lokalen. De spelade en Depeche Mode-cover varpå musiken sedan övergick i andra låtar. Musiken kan beskrivas som ganska synthig med både nämnda Depeche-covern och även en version av The Cures Lullaby. Frågan är kanske varför man väljer 80-talsmusik till en 90-talsinspirerad visning, men det kanske är labb-teknikern som kommer in igen.

Bilder lånade från Marith, visningsvideon finns som vanligt på Bon.

En sen inledning

Det är en kort modevecka i år. Det är alltså inte ens en vecka, utan mer 2, 5 dagar. Vilket innebär att cirka fyrtio procent av veckan redan passerat. Generellt kan man säga att det är en hel del bortfall i år. Varken Acne, Filippa K eller Carin Wester syns överhuvudtaget. Fifth Avenue Shoe Repair, Whyred samt Rodebjer bjuder in besökarna till sina butiker på presentationer men har inga konventionella visningar i år. De förstnämnda tänker visa på andra närliggande modeveckor, andra har uppenbarligen inte möjlighet/ känner sig nödgade att ha en visning på Berns i år. Nykomlingar är Odeur samt Noir et Blanc, vars visningar sattes ihop till en dubbelvisning på Berns som tydligen sponsrades av Umeå kommun, som båda märkena har anknytning till.

LFGW

Mer London Fashion graduate week-bilder som jag uppenbarligen känner ett trängande behov av att publicera här;
Alex Rosenwald från London College of Fashions fallskärmsklänning. Är det för mycket fånig symbolik över det kanske, nej, tycker inte det.

Hur man bär hatt, och så vidare. Bahar Alipour från London College of Fashion.

Uppenbarelse

Såg en ung kvinna i heltäckande burka i ett av de turkiska kvarteren i Berlin. Burkan var rosa(!), under den bar hon vita joggingbyxor(!) och vita rebooks(!). Älskar när den sortens detaljer blir ett slags uppror. Genom att tydligt markera en slags individualism samtidigt som kvinnor i burka ofta i västvärlden får stå som symbol för den ofrihet och förtryck som många uppenbarligen tycker islam står för blev det hela–helt enkelt fint.

Shorts

Äntligen ett intelligent inlägg i den idiotiska "shorts i stan"-diskussionen, signerat Johan Wirfält.

Tänker på mig som en eton-pojke i shorts när jag bär dem själv, framförallt ihop med låga skor; sedan tittar jag mig i spegeln och måste omvärdera, tyvärr. Men om jag kunde så skulle jag!

...

Dagens Rick Owens-citat:

"Is it feasible to wear Rick Owens all day, every day? In my world, it is. I always resented the idea of statement clothes on the runway and then when you got to the store, it was regular stuff. It really irked me—that was so bourgeois to save the Sunday-best china for Sunday. I liked the idea that you should completely live this aesthetic if you believe in it."

från men.style.com

Bang

Jag har med en text om herrmode-retorik i nya numret av Bang under rubriken Förnuft och känsla. Läs gärna, om inte annat för att det är en av Sveriges bästa tidningar!

...

Det är dags för en liten semester. En semester i enbart platta skor. Jag har läst att Carine Roitfeldt sågs förra veckan i platta skor på en fest, så räknar med att det ligger i tiden. (sätt in valfri fras som tyder på ironi här)

Lämnar er med en liten spellista. puss

Déjà vu

När Hugh Hefner lanserade Playboy år 1953 var den närmast kontroversiell. USA hade censurlagar som inte tillät bilder på lättklädda damer, något som var en självklar del av tidningen. I början hade de svårt att hitta annonsörer, antagligen på grund av just detta. Playboy lanserade till viss del en ny sorts man, borta var den allvarsamme familjefadern från krigstiden. Istället var det en man som hade tid för lek, med bilar, kvinnor, prylar eller kläder, sak samma egentligen. En James Bond-man, gentleman, storstadbo, livsnjutare och kvinnokarl, utan att det blev stroppigt eller tillgjort.

I början lades mycket energi ner på att lära män hur de skulle klä sig. För läsarna var inte helt och fullt dem som tidningen liksom talade till. Men de aspirerade på att vara det. Kläderna bilarna, våningarna och kvinnorna såg som en del av det framgångsrika livet, det liv som läsarna antagligen drömde om att ha. Det gällde att veta hur man skulle göra eller se ut om eller när man väl hamnade där.

Men vänta nu, känns inte det här resonemanget igen? Är det inte exakt vad våra svenska modetidningar för män sysslar med? Undantaget kanske de lättklädda kvinnorna, (de är underförstådda). Tydligen har männen fortfarande inte lärt sig- femtio år senare. Eller finns det helt enkelt lite för mycket pengar att tjäna på att först hänvisa till ett regelverk, vilket skapar ängslighet hos den oupplyste läsaren och sedan erbjuda lösningen; tidningen- som så gärna hjälper läsarna med vilken slags klocka som indikerar god smak, hur man knyter en fluga eller hur man bäst konverserar på dejten. Det finns något sado-masochistiskt över det. Läsarna blir uppenbarligen klappade på huvudet, varför känner de sig inte fördummade? Även så här ett halvt sekel senare?

För den som är intresserad rekommenderas Becky Conekins text om just Playboy ur The Mens Fashion Reader av Peter McNeil och Vicky Karaminas(Bergs, 2009) Bilden är Playboys första omslag från 1953 föreställandes Marilyn Monroe.

Drömvändningar

Pratade med min syster och en vän om naken-drömmar. Det vill säga det klassiska dröm-scenariot; när man är på en offentlig plats, i skolan eller på jobbet och plötsligt upptäcker att man är naken. Nyckelmomentet i drömmen är ofta ögonblicket då man upptäcker det; paniken, skammen, känslan av att vara helt oskyddad och utsatt. Själv minns jag sällan mina drömmar, men det händer ibland att jag vaknar, sätter mig upp i sängen med en panikartad känsla av att "jag är ju naken" och springer och tar det närmsta plagget som ligger slängt närmast sängen. Sedan kan jag sova igen, för att sedan vakna på morgonen och undra varför jag kände behovet av att klä på mig, trots att jag ju sover ensam.
Min syster drömmer tydligen det ganska ofta, innan har det varit väldigt ångestfyllt. Men sedan för några dagar sedan drömde hon det igen, men var helt okej med det. I drömmen var hon på en fest med en massa folk, upptäckte att hon var naken, men skämdes inte. Hon gick runt på festen, sköt fram höfterna, helt obesvärad.
Vännen brukade drömma om det också, men att han när han väl upptäckte att han var naken i drömmen var tvungen att låtsas som att det var meningen, helt normalt, coolt och så vidare.

Det kan bli rejält pseudovetenskapligt och new age-igt att försöka tyda drömmer, men jag kopplar det för egen del till rädslan för att bli avslöjad. Strippad på kläderna, kulturen, smak-skalet är man naken, ett djur, som en sköldpadda utan skal. Min syster verkar dock ha släppt det, önskar mig en liknande utveckling... eller kanske inte.

Fashion Graduate Week

Jag har ägnat mycket av de sista dagarnas surfande åt att kolla igenom engelska Graduate Fashion Week, som är som en sorts modevecka, fast med avgångseleverna från de olika designskolorna. På slutet koras en vinnare, och skolor från flera olika städer tar del av veckan. Mycket håller förvånansvärt hög klass, även om det såklart bara är de bästa antagligen som dokumenteras. Nedan följer några favoriter.

Gemma Clements(University of Salford/Salisbury) väldigt konceptuella Leigh Bowery/paisley-flickor.

Harald Helgesens färg- och materialseklektiska kollektion på Art Institute at Bournemouth. Min mamma påpekade likheten på de övre byxorna med de argentinska gaucho-byxorna och att fårpäls-tröjan liknade ungerska herde-tröjor... Kanske har han inspirerats av den sortens plagg..?

Marte Brauters lite rymdiga grå,aprikos och svarta kollektion, framförallt hår-fläte-tröjan är fantastisk. Också från Art Institute at Bournemouth.

Alexander James(Kingston university) kollektion är kanske inte lika spektakulär som många andra. Gillar hela känslan och färgerna, men framförallt de plisserade byxorna på och shorten med leggings på nedre raden.

Marie Molterers(Ravensbourne college) kollektion kändes först lite new rave-ig, men när man ser närmare är den faktiskt genuint intressant, kommer ta lång tid innan jag tröttnar på mönster mot mönster-grejen.

Källa: Fashion156

...

Jag har övertalat min mor att laga några älsklingsplagg. De är tunna som näsdukar på vissa ställen, trasiga också. Min mamma protesterar; "Den här är helt slut..! Du kan hitta en likadan någon annanstans." Eller "Jag har faktiskt kvar mönstret på den här, jag kan sy en ny" Men det är som med favoritmjukdjur när man var liten. Det är inte samma sak med en ny, även om den är exakt likadan. På något sätt finns det något fint med lagade plagg, de har ju levt. (på tal om det där med att lägga in mänskliga egenskaper i materiella ting.)

Iris van Herpen

Jag vill bo i Iris van Herpen-universum. Hennes estetik är kompromisslös, helt fri från tyck-om-mig-ängslighet och alla classic with a twist-klyschor. Plaggen ovan är från aw09/10. Bilder lånade från Diane.

Svart är inte svart längre

Svart är inte svart längre på något sätt. Det är en färg som alla andra.(eller kanske inte ens en färg, som min dagisfröken påpekade när jag valde svart som favoritfärg vid fruktstunden, fick välja en annan istället. haha.) Men när man inte riktigt vill använda svart som man brukade, hur gör man då? Har noterat hur jag själv och andra börjat använda ljusa färger som man förut använde svart. Alltså är helt klädd i beige, eller mintgrönt(eller sjöskumsgrönt som jag egentligen vill kalla det, men antar att det är för mycket av en anglicism), och så vidare. Eller snarare försöker matcha, helt klädd i mintgrönt, det är inte lätt, kan jag säga er.

Bild från style bubble, föreställandes Londonskolan Kingston University-eleven Yun Lis slutkollektion.

...

Har läst delar av The Mens Fashion Reader(Bergs:2009) på senaste, den är den huvudsakliga kurslitteraturen under nya modekursen på Stockholms universitet: Makt, mode och män. Det är en antologi med olika teoretiska texter om mansmode i urval av Peter McNeil och Vicky Karaminas, som verkligen kan rekommenderas. Definitivt den bästa boken jag kommit över på senaste! Jag kan även rekommendera kursen, för övrigt. Är ju lite besatt av det där som någon kanske noterat: makt- mode- män.

CDFA

Fashionologie skriver om hur de nominerade i det amerikanska CDFA Awards i år fotograferades i sina egna kläder. Resultatet är intressant, på något sätt känns det lite betryggande att se designers i de kläder de själva skapat. Bilden ovan på Laura och Kate Mulleavy från Rodarte är helt fantastisk.

"är jag inte lite väl lik...?"

Pratade med en vän om att man har en massa stilideal, förebilder och preferenser och blabla men att man också har en anti-förebild, eller snarare en anti-person, som man uppfattar är lite lik en själv, och som man hela tiden har som motbild. Man är helt livrädd för att se ut som den, och ibland när man klätt upp sig lite står man framför spegeln och tänker "är jag inte lite väl lik den nu..?" Man är liksom rädd för att trilla dit, medveten om att man också dras dit som till någon sorts magnet.

Kan tyvärr inte avslöja vem min är, men hon finns på internet, så mycket kan jag säga...

New Age

Ska du följa med till New Age-affären på Kungsgatan idag?!

Jag älskar mina vänner, alla begrepp om dålig och god smak är på något sätt helt upplösta. Hoppas att de begreppen aldrig kommer tillbaka..!

...

Nu har ju senaste numret av Metal varit ute ett tag men måste bara påpeka att modejobbet med Alice Dellal som är gjort av fotografen Quentin de Briey och stylisten Ana Murillas är väldigt fint. Älskar fortfarande den här allt bara hänger-estetiken. Förstår i och för sig verkligen inte varför de har valt Alice Dellal som modell.