Om två stolar

Har nyligen fått två stolar som var min farmor och farfars. Pappa minns dem från sitt barndoms kök. De är ljust grå i trä. Klumpiga och slitna är de. Byggda för att hålla breda bondryggar och bakar. Nedslitna på vissa ställen av händer grova av slit, små lena barnanävar och varma kattkroppar.

Här sitter jag på en av dem med mitt kaffe framför datorn. Tangentbordets prosaiska knatter. 1900-talet är en avgrund av skillnader. Det är bara tre generationer. Ändå är tillvaron på den lilla gård i södra Östergötland där de här stolarna brukade stå, och mitt nuvarande liv och boende så monumentalt skilda från varandra. Samtidigt är gapen hos oss i Sverige inte att jämföra med övriga världen. Jag tänker på Europas krigshärjade 1900-tal. Kinas nuvarande förvandling som skapar sådana fruktansvärda skillnader mellan generationer. Alla länder som fram tills för inte så länge sedan var direkt koloniserade av västländer och de som växt upp i det, och de som växer upp nu.

Jag dricker mitt kaffe. Förmiddagskaffet. Det är en välsignelse. Jag sörplar i mig det girigt, liksom jag tänker mig att farfar och farmor gjorde det, efter att mjölkningen var klar. Det känns tryggt. Stolarna håller ännu, framförallt för en liten krokig rygg som min.

Ätstört

Läser Liz Jones text om anorektiska modeller på Londons modevecka (via Johan Wirfälts twitter) och framförallt den svenska modellen Chloe Memisevic som gått många visningar och som ser sjuklig ut. Sjuklig som i ätstörd. Sjuklig som i helt sjukt att hon ens är kvar på en modellagentur. Liz Jones skriver vidare om hur plus size-modeller som Crystal Renn och Lara Stone har uppmärksammats mycket, men att dessa inte verkar ha haft någon effekt på övriga modellers vikt. Hon fortsätter;

These girls have been used as a smokescreen, so that the gay men who run the industry can continue to peddle the idea that women should look like adolescent boys (it was no coincidence that nerdy, weedy boys walked the runway in womenswear this season). This is their dream, not ours.

Jag köper personligen inte det så kallade bögkortet, men jag fastnade för formuleringen kring att plus size-modellerna används som dimridå för en fortsatt ätstörd modebransch. Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig. Viktspannet flyttas några snäpp nedåt. Det är en märklig men pinsamt uppenbar mekanik.

Läs texten! Läs hela, slutet fick mig att fälla en tår över alltings jävlighet.

Las Palmas

Bild lånad från Hotspot

4 miljoner visningar!

I nya nummer 7 av Artlover finns en text jag skrivit om Johannes Nyholms nya kortfilm Las Palmas. Den är, som ni säkert håller med om, helt fantastisk. Trailern ser ni ovan, tyvärr gör rättighetstjosan att hela inte kan läggas upp på nätet, som jag förstått det, men den kommer visas på SVT i sinom tid.

Huvudpersonen är hans 1,5-åriga dotter och själva filmen är skapad kring hennes personlighet och utformad som en lek. Hon är den enda människan av kött och blod i filmen- alla andra är dockor i naturlig storlek. Det gör att hon ser ut som en vuxen bland vuxna. Men en mycket mer mänsklig vuxen. En tultande vuxen med klumpigt kroppsspråk, extremt dåligt bordsskick och illasittande bh skymtande under linnet. Det är en tragisk film, men fin.

Vi får hoppas att SVT väljer att även lägga upp den på nätet, så att alla får möjlighet att se den i dess helhet!

Artlover kan ni plocka upp gratis på lite olika ställen, bland andra, Papercut, Whyred och på en massa gallerier i Stockholm. Annars kan ni prenumerera till ett mycket hemult pris. Undertecknad skriver där regelbundet, så vill ni se något annat än sporadiska utbrott över sakernas tillstånd från mig (som väl är det som kännetecknar den här bloggen) kan det rekommenderas!

Kling by H&M

En annan sak: det ryktas om att Klingkollektionen på H&M inte sålde så bra? Någon som kan verifiera detta? Vad säger isåfall det om modebloggares eventuella inflytande?

Mer om modebloggare och oberoende

Would you buy a used car from this woman?

Läser Johan Wirfälts och Karolina Skandes svar till Tove Leffners DN-artikel häromsistens.

Även jag tycker att frågan om huruvida Kling kan vara oberoende och samtidigt samarbeta med företag är felaktigt ställd. Kling har aldrig påstått sig vara oberoende. (En annan fråga är, för övrigt; har hon påstått sig vara journalist ens?)

Modebloggare är inte journalister. De är verkligen inte det, även om de har en egen tidning. Man kan gå från modebloggare till journalist. Eller vara båda på samma gång. Men det är ingen automatisk övergång (det tydligaste exemplet på det är nog tyvärr det här).

Jag kallar mig själv inte journalist. Jag har ingen journalistisk utbildning. Med åren kanske jag kommer känna att jag kan bära det epitetet. Men nu; nä, det diffusa skribent får räcka för mig, även om jag skriver i tidningar. Jag har alldeles för stor respekt för yrket för det. (Även om alla som kallar sig journalister såklart inte lever upp till det.)

Vad är då modebloggarna, om de inte är journalister? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är de personliga varumärken, direkt kopplade till modeföretagen. Värdet på deras varumärke beror på hur mycket prylar, inbjudningar och erbjudanden de kan få. Därför är de aldrig oberoende, vilket vi som läsare måste förstå och ta med i beräkningen.

Vi måste förstå att de försöker sälja något till oss(vilket beklagligt nog är deras utseende, charm och personlighet). Vi måste läsa det de skriver som reklamtexter och produktinformation eller en reklambroschyr man får på posten, trots att man satt upp en ingen reklam tack-skylt. Vi måste ta det på lika stort allvar som vi tar telefonsäljarna på stan eller hudvårdsexpediterna på Åhléns. Med en näve salt alltså. Man måste inte avfärda helt, men man måste vara medveten om varför något sägs eller skrivs.

Klarar vi av det är modebloggarnas eventuella oberoende inget problem. Gör vi det?

Dö, identitet, dö

Jag tänker på prylar.

Återigen tänker jag på prylar. På att ha prylar. På om man inte skulle ha prylar.

Allt jag köper tynger ner mig. I affären: jag köper en tröja. Snurrar den några varv runt halsen och går ut. En pepparkvarn behöver jag nog. Ka-ching. Ner i väskan. Ett fint nattlinne och underkläder som matchar den. Fin jag kommer vara. Stor påse. Kånkar ut den. Släpar hem alltihop. Slänger på sängen och plötsligt är de del av det jag redan äger. Massan av prylar. Högen. Ingenting förmultnar i detta hem. Ingenting försvinner. Allt är kvar. Golvet förhindrar förruttnelsen. Jag önskar att det inte vore så. Att jag inte behövde ta hand om det här.

Slitna skor är lättare än nya. Sulan är tunnare. Jorden känns igenom när man går. Varje gruskorn, varje glasbit.

Varje köp cementerar min person, vem jag är. Identiteten, denna satans börda. Jag vill inte låtsas om den, men den följer efter mig. Andas mig i nacken. Den luktar tvättmedel. Dö, identitet, dö. Jag har inte valt dig, du har valt mig.

Den okritiska modejournalistiken del II

Caroline Blomst från StockholmStreetstyle i en reklam för MQ

Då kan vi övergå till det riktigt göttiga. De okritiska modebloggarna. För det är ofta dem man har börjat syfta på, när man talar om modeskribenter i Sverige. Men det finns stora skillnader, vilket ofta sagt, men som jag ändå vill förtydliga. En gång modebloggare, alltid modebloggare, som jag brukar säga... Skämt åsido, det är skillnad på dem som kommer från det journalistiska hållet och från dem som gjort sig ett namn på internet med hjälp av shoppingtips och dagens outfit. Vilken är det, kanske ni undrar nu, i detta skymningsland mellan journalistik, konsumentupplysning och lorem ipsumramsor som text som behandlar mode tyvärr ofta är.

Mediet
Modebloggare börjar helt själva. De skapar allt innehåll utifrån eget huvud. Oavsett om de blir upplockade av traditionell media senare eller inte, så verkar det som att detta är grunden till själva kärnan i deras skrivande- nämligen deras personliga varumärket. Det är den de säljer till läsaren via den noga redigerade texten och bilden. Och det är den de fortsätter sälja senare, oavsett om de hamnar på Kanal 5 eller Nöjesguiden. En modejournalist däremot, som skriver för en tidning, företräder först och främst tidningen. Namnet är förstås viktigt också, men inte alls som för bloggaren. Att gå upp i en institution som redan befäst sin vikt och makt, gör att man inte är lika beroende som en fristående aktör.

Vem är det då man är beroende eller oberoende av? Marknaden förstås. Branschen. De som säljer kläder. Här finns också en stor skillnad mellan våra två kategorier. Modebloggaren är insläppt direkt av marknaden, utan att passera gå, eller gammelmedia som det också kallas. Modejournalisten brukar ofta börja med gammelmedia, och sen gå till marknaden, vilken den bevakar eller granskar, beroende på inriktning. Skulle modebloggaren göra sig osams med marknaden, har den ingen legitimitet kvar. Varumärket hon eller han marknadsför, är direkt kopplat till det åtråvärda i att vara en sådan som går på visningar och fester. De säljer i själva verket modevisningen, och sig själv med den. De granskar inte. Vill inte. Kan inte.

Vad skulle de granska? Sig själva? Sina vänner? Det sammanhang som skapat dem? Tror inte det.

Att modejournalisten har en, eller bör ha, en distans till marknaden gör att den också kan vara kritisk. När Rodeo recenserar visningar gör de det anonymt. Det är smart. Dessutom är de såpass etablerade att de inte behöva låtsas som att alla är bra. Det är att ha någon sorts makt. (Vilket för oss till vårt nästa ämne.)

Makt
Ofta talas det om modebloggare som makthavare. Jag skulle önska att de som skriver den sortens texter ville kolla upp lite olika definitioner av makt, innan de använder sig av den floskeln. Makt ger nämligen en viss frihet. Har man bara möjligheten att skriva vissa begränsade saker, då skulle jag vilja hävda att man inte heller har makt. Deras röster är villkorade, på samma sätt som en modells kropp och en säljares personlighet och vinnande leende är det. Att de tar plats som kvinnor är ungefär lika revolutionerande som när varuhusen började inrikta sig på kvinnor som kunder, eller när reklambranschen insåg att även den kvinnliga delen av befolkningen kunde säljas på konsumtionsvaror.

Kort: Den som är ett varumärke är inte fri.

En modejournalist kan ha makt i den utsträckningen hen använder sig av det. En modejournalist skulle kunna skriva om hur toppstyrt Acne är. Skulle kunna avslöja företaget som det hierarkiska inferno det ryktas att vara. Men det gör ingen (det kommer jag återkomma till senare). Samtidigt är makten hos modejournalisten helt beroende av det medium som hen verkar i.

Att många pratar om modebloggare som makthavare tror jag beror på att många gärna vill att de ska vara det. Gräsrötter som tar sig upp och får en plats bland de inflytelserika, som demokratiserar modemediet. Det vore väl en härlig berättelse. Kvinnor som tar plats, fast att de inte får. Newsflash: kvinnor får ta plats. Men det är skillnad på plats och plats.

Den okritiska modejournalistiken del I

Det finns debatter som ständigt går på tomgång. Frågor som aldrig verkar bli lösta riktigt. En av dem är den stora frågan om den okritiska modejournalistiken. Varför vågar ingen vara kritisk, frågas det, gång på gång. Varför ges det inga negativa recensioner av visningar?

Det märkliga är att det faktiskt finns de som skriver kritiskt. Men uppenbarligen är det ingen som läser de texterna, för annars skulle väl debatten se annorlunda ut.

Rodeo gör det.

Agnes af Geijerstam på City gör det.

Det finns säkert fler. Men då var den frågan besvarad då. Vad skönt.