...

Bara jag som får lite Hans Scheike-vibbar av den här intressanta headern?

Håret

Jag måste klippa av mig håret. Det är dags att låta det slitna, solblekta draperiet falla, så att säga. Låta halsen få luft. Det är lite läskigt, men nästa gång vi träffas kanske jag inte har det att gömma mig bakom längre. uh.

Det känns lite som när man slutade använda keds, de där tygskorna, ni vet. Det kändes så basigt, och bra, och neutralt. Men efter några år så var man bara tvugna att ta bort dem. De hade blivit för neutrala, symboler utan mening etc. Jag pladdrar, jag vet, men det är för att jag är nervös.

Hamsterhjulen

Det blev en hel del kommentarer efter föregående inlägg. Tror man kan sammanfatta det med att vissa håller med, medan andra ser det som problematiskt att tro att man kan hålla sig utanför en stereotypisering, då den fria individen som begrepp även det är skapat av marknaden. Det kan sägas vara utformad som en sorts fälla, en slags bröd och skådespelsgrej, som gör att personer tror att de är fria, trots att de är fast i samma konsumtionsmönster som alla andra. Andra menade att ett musik- och klädintresse innerst inne baseras på känslor, medan vissa bemötte detta med att känslor och konsumtion inte får gå alltför tätt ihop.

Vill mena att trots att jag absolut förstår resonemangen kring den fria individen som ett av konsumtionssamhällets största myter, som absolut genererar lika många köp som de som inte förstår bättre, så känns det som den enda möjliga utvägen, för att man ska kunna leva med sig själv? Kan tänka mig att leva med bundna ögon, inte låtsas om hamsterhjulet som rullar runt, runt mig. Förstår ni?

Perfekta flickvännen/ modebloggerskan/ kulturbruden/ horan

Ibland känns det som att hela mitt stilintresse och allmäna livsprojekt handlar om att försöka undvika stereotyper. Liksom; oj, där hamnade jag lite nära den perfekta flickväns-grejen, bäst att gå och blir riktigt, riktigt full ikväll, och där hamnade jag för nära modebloggaridentiteten; kanske ska klippa av mitt långa hår..? För att inte tala om kulturbrudsstereotypen, den måste jag mjuka upp med lite höga klackar och genom att gilla tv-spel; eller för den delen; horan, för att unvika den måste jag aldrig, aldrig visa för mycket hud eller ha billiga tyger i mina kläder.

Jag försöker förtvivlat att konstruera ett jag genom att undvika alla dessa klichéer som hela tiden griper efter en. Jag har alltid känt ett förakt för dem som inte verkar medvetna om det där och som verkar nöjda med att kunna stoppas in i fack, men antar att det egentligen handlar om ett slags projicerande; får inte jag så borde inte ni heller få. Kanske att det på det stora hela handlar om att jag försöker kontrollera bilden av mig som andra människor får. Klichéerna flyger iväg, när man väl hamnat där så kommer många andra saker att kopplas ihop med den person man är, saker man kanske aldrig önskat vara. Samtidigt är vår kultur byggd på kulturella klichéer och myter. Kan man leva ett liv utanför dem, antar att det blir svårt?

Noveau Magazine

Apropå Beckmansutställningen så fastnade jag även framför Saba Geddas examensprojekt Noveau Magazine. Gedda går nu alltså ut reklam & grafisk form och vill enligt projektbeskrivningen utforska de nya möjligheter som ny media ger modetidningsbranschen och översätta gammelmedias klassiska modereportage till en mer nutida kontext. Syftet blir alltså att skapa ett reportage till framtidens modemagasin. I utställningen får detta ta formen av en serie av rörliga bilder som projiceras på ett gigantiskt blankt tidningsuppslag. Vackert är det förvisso, men jag har svårt att se den utforskande delen av det.

Geddas projekt ställs nämligen inför samma problem som resten av tidningsvärlden, hur ska man egentligen ta det klassiska modemagasinet in i det nya årtusendet? Går det att fortsätta göra den här sortens modereportage, fast i rörlig form? Problemet ligger, tror jag, att en modebild inte skadas av att vara något platt, om ni förstår vad jag menar, eftersom en bild per definition är orörlig och platt. Men rörlig bild däremot, eller filmer, blir inte särskilt njutbara om man använder samma sorts poser, estetik och så vidare. Det krävs mer av modellen, och av hela den valda omgivningen. Kanske kommer det krävas mer skådespelarskills och mer satsning på det teatrala i framtiden? För ett modereportage i bildform kommer aldrig att kunna kännas levande på samma sätt egentligen, däremot en film, där måste det elementet finnas med för att det ska kännas intressant.

...

Apropå det där med saker som säkert kan definieras som ute- Moby- Alone. Fantastisk låt.

Armenien i Eurovision 2009

Den här! Kläderna! Men låten är kanske inte så bra, rekommenderar att se på den med ljudet avstängt. Kul hur de på något sätt utger sig för att representera någon slags armensk folkdräkts/musik/etno-tradition fastän det antagligen inte var så dessa kläder såg ut när det begav sig. Det är även intressant att de hade vanliga västerländskt-snygga klänningar och svallande hår i Armeniens nationella uttagning.

Mönsterlekar

Beckmansutställningen som visas på Brahegatan 10 just nu är verkligen värd att besöka. Modeklassen är framförallt kul– när man bara sett bilder på nätet innan är det intressant att se plaggen på nära håll men framförallt att läsa projektbeskrivningarna. Jag fastnade för Anders Berggrens projekt Virtual Sexuality och Alma Ekmans Illusory Cut. Båda har lekt med den konventionella formen av mönstrat i sina projekt och jag upplever att deras idéer är besläktade.

Berggren har utgått från jeansslitningar, som är något som nu används som sorts tom symbol i mode, fastän det egentligen har en riktigt orsak och verkan– det vill säga att de egentligen dyker upp på naturlig väg genom ihärdig användning av ett par byxor. (Men få använder ju i och för sig ett par jeans så länge dessa dagar.) Genom att använda sig av själva mönstret och aplicera det i andra färger och på andra material på plagg som varken är jeans eller gjorda i denimtyg blir jeansslitningen transformerad, kvar blir ett sorts mönsterspöke, ett minne av ett tyg som slitits i ett visst mönster. "Slitningen har förlorat sin autencitet och uppkommer i form av transparenta ytor, applikationer och utsmetade psychoprints"

Alma Ekman har också använt sig av tryckta mönster, denim men även andra sorter; krokodil, päls och herringbone. De ser ut att ha smält på kläderna och liksom runnit nerför de tunna tygerna. Färgerna är något blekta och glipor och stora stygn på kläderna ger en vacker effekt. Själv skriver hon i projektbeskrivningen; "En kollektion där jag skapat visuella lögner, som jag sedan sticker hål på." Intressant hur två designstuderande kan ha liknande idébas men ändå få ut så olika saker ur det och, framförallt,när det är på en så hög nivå!

Bild ett från Anders Berggrens tillhörande film och bild två från Alma Ekmans projekt.

Askspridning

Igår var vi på Black Ascot-askspridningen, insvepta i svarta slöjor gjorde jag och mina vänner vårt bästa för att låtsas som att vi kände henne. Jag hade letat efter vita kamelior på dagen i blomsteraffärer, men fick mest oförstående blickar och "... men det är väl en krukväxt?". Hade egentligen hoppats på ett större uppbåd av sörjande men det är väl som det brukar vara. Kanske tyckte vissa att det var osmakligt. Väl där tågade vi tysta nerför Floragatan, bärandes vita liljor. En dam i svart sammet läste upp avskedsbrevet och vissa hade tårar i ögonen, andra kunde inte dölja att de var roade. Avskedsbrevet lade fokus på det som är mest intressant med hela Erica Ascot-historien– även om hon är påhittad, så är det ingen större skillnad på henne
och alla dessa riktiga men ansträngt lyckliga och lyckade människor som finns runtomkring oss, de i bröstvårtefärgade trenchcoats, citat.

Jag vet inte varför jag gick in för det så mycket, kanske för att det var ett ögonblick av nu, vilket är svårt att fånga, eller för att jag har en relativt stark morbidromantiserande sida, eller bara för att jag var nyfiken. Det kändes som årets populärkulturella händelse, om det var det får resten av 2009 visa.

...

Kommer ni ihåg sommaren 2007? Det var vimmelfotografernas guldsommar i Stockholm. Det var enkelt att veta vem som var något, och vem som inte var det. Det var bara att titta på vem som hamnade på vimmelbilderna från F12, måndag, tisdag, onsdag, torsdag. I vår värld var det så i alla fall. Vi hade kraftigt smink, transparent svart tyg som sjalar och konstiga second-handfynd på oss. Den tiden är över, nu vågar till och med några modiga le på bilderna. De nutida bloggarna fotar mest sina vänner, och det är väl inget konstigt med det.
Jämvikten känns återställd, och förtvivlat försöker vi mejla stureplan.se för att få dem att ta bort de där bilderna, dock utan svar.

Dagens låt, förresten.

Hej då

"I morse klockan 10 hoppade den 18-åriga Erika från sitt påhittade fönster på Floragatan och landade med en dov smäll på en stentrappa femton meter ned. Hon var klädd i en vit balenciagaklänning och, visade obduktionen gravid i sjätte veckan..."

Vila i frid på riktigt, Erika Ascot. Urklipp från pressmeddelande.

Det blev ingen rapportering

Alma Ekman, Anders Berggren och Emma Redeskog, pressbilder

Någon mer som letade efter bilder från Beckmansvisningen i måndags? Och som inte hittade något, förutom slumpmässiga axplock på några ställen? Som noterade att ingen faktiskt verkade bry sig?

Det är då som det blir så tydligt, som alla modeföreläsningar man har gått till på Nordiska museet och Stockholms universitet, där man på förväg kanske tänkt sig en crowd bestående av vissa människor, med liknande referensramar och i samma ålder och så vidare, alla dessa som är så intresserade av mode, för att sedan upptäcka att det som vanligt bara är den sedvanliga skaran kulturtanter där plus en själv?
Ingen skriver om Beckmansvisningen, kanske var vissa där, men uppenbarligen är det få som bryr sig om att skriva ett ynka blogginlägg om det. För oss som inte hade möjlighet att gå– ingen rapportering, få bilder, ingen kritik, inga tankar om Sveriges modeframtid yada yada. Jag hatar verkligen att klaga, det är inte tanken med den här bloggen heller, men ibland är det så uppenbart att det som intresserar läsarna, och bloggarna därmed, är shopping. Kan man köpa kläderna som visas på Beckmans någonstans, nä, va?

Har hittat lite på nyheter 24 och på Lisa c på Rodeo

Kvantitet/kvalitet/försvar

Förstår ni inte att anledningen till att vissa kan uppdatera sina bloggar så ofta är för att de inte säger _någonting_?

Sminkdelirium

Jag vill stryka lera på ögonbrynen, klistra på tunna fjärilsvingar på ögonlocken och under ögonen skulle jag ha ett tunt lager bivax-celler fastsatta. Läpparna skulle vara helt naturella, håret tovigt.

"Well I haven´t done it all... yet."

Den här reklamfilmen för Matthew Williamsson för H&M är svår att missa. Märklig liten film, helt absurd, expressiv och förvirrad. Den verkar nästan vara gjord som en sorts allegori över modevärlden och modellernas roll i densamma, och som ni kanske märkt hyser jag ju en viss förkärlek för sådana.
De uppställda modellerna, de lösryckta replikerna som ser mimade ut och poserna. Omgivningen som ser ut som en kuliss och nyckelorden "We need a change".
Titta på den några gånger, den fastnar. Att sedan just Matthew Williamsson skulle vara någon slags räddare tvivlar jag däremot starkt på, men det är inte poängen.
Regissör är Johan Renck och musiken är av Malcolm Pardon & Fredrik Rinman för övrigt.

Semiotik etc

Minnesbild från en föreläsning på universitetet för ett tag sedan. Ny föreläsare, en kulturvetare tydligen. Skannar helt omedvetet av hennes klädsel och noterat att den är helt svart. Ser mig omkring och märker att det är få andra i min klass som är det, förutom jag då, den dagen. Tänker att min klass inte verkar så kulturell... Sedan börjar föreläsaren tala, semiotik är ämnet för dagen. Självklart börjar hon med att referera till sin klädsel som någonting som går att tolka, svart klädsel--> kultur--> seriös, det må vara en klyscha säger hon, men samtidigt hade ni inte tagit mig på allvar i rosa kjol och höga klackar. Om jag kände mig lite påkommen– och som en idiot? Mhm.

...

Är det bara jag eller blir svenska Bon återigen bara bättre och bättre...? Deras moderapporterande är precis så abstrakt men ändå nördigt som man vill ha det. Bäst är det återkommande inslaget Modeprofessorn som görs av Anja Cronenberg. Tillåt mig att citera från det nya numret angående fetma, kunskap och klass;
"Vi kan lätt gömma oss bakom en illusion av välmenande omsorg när vi rynkar på näsan åt en fet mamma i joggingbrallor som omgiven av sina sex barn drar på en kundvagn på Lidl fullproppad med chips och småkakor. De vet inte bättre, tänker vi samtidigt som vi gratulerar oss själva till vår kunskap, som vi lärt oss innebär makt. Dags att konfrontera hur toleranta vi egentligen är och ifrågasätta varifrån vårt äckel för hull egentligen kommer kanske?"

För övrigt är modereportaget Othello av fotografen Minoru Kaburagi och stylisten Tom van Dorpe i samma nummer helt fantastiskt.

“She has too much power over this museum"

Cathy Horyn skrev för några dagar sedan ett inlägg om att Azzedine Alaïa inför amerikanska Costume Institute-partyt som hålls varje år för att fira deras årliga modeutställning helt plötsligt bett de modeller som han tidigare skulle göra klänningar åt att inte bära hans skapelser på galan. Detta ska ha hänt efter att han fått besked om att utställningen "Model as the Muse" på Metropolitan Museum of Art, som nu alltså skulle firas, inte på något sätt nämnde honom eller hans märke. Detta är på många sätt ett märkligt beslut av museumkuratorerna och -ledningen kan man tycka, då det finns färre designers som gjort mer för modellen som superstjärna och ikon i vår tid än Alaïa . Designern har en lång historia av att ta modeller på väg upp under sina armar, ett exempel är Naomi Campbell, och hjälpa dem att skapa sig ett namn.
Själv menar tydligen Alaïa att amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour har något med uteslutningen att göra och sa i en intervju
“She has too much power over this museum" och anspelade på att hon är med och arrangerar själva festen och kan antas ha viss påverkan på utställningen också. Utställningens kurator Harold Koda menar dock att man inte tillfrågat designern eftersom man antog att han skulle neka, vilket onekligen är en märklig logik.

Horyn spekulerar egentligen inte vidare över orsaken till Alaïas utelämnande men, vilket är det bästa med hennes blogg; det gör läsarna sedan i kommentarsfältet. Många insinuerar att faktumet att designern knappast har annonserat alls i amerikanska Vogue de senaste tio åren gör att han knappast kan vara en favorit för Anna Wintour som verkar hålla sina flitiga annonsörer extra nära hjärtat.

Kan helt klart vara något av en konspirationsteori men tydligt är att utställningen saknar något och att Wintour inte direkt verkar öka i popularitet.
Debatten kring modeutställningar, sponsring och partiskhet har hållt på ett tag och kan kännas något tjatig. Men det slutar aldrig vara viktigt att diskutera relationen mellan kommers och konst och hur pengar kan göra att något räknas som konst och så vidare. Mode blir egentligen inte konst enligt regelboken förrän det ställs ut på till exempel ett museum, och då blir det ju onekligen intressant vem som bestämmer vilka som kvalar in, och så vidare.

Bild: Azzedine Alaïa och Naomi Campbell, bild lånad härifrån

Kinder Whore

Style.com har precis gjort den här ganska välgjorda slide-showen om läppstift och nämner Courtney Love som en läppstiftsikon att minnas. Men Loves läppstiftsanvändande hade lite mer substans i sig än att bara vara en tilltalande sminkinspiration.
Hon var den person som gjorde 90-talsstilen kinder whore populär medan Kat Bjelland från Babes in Toyland, som ska ha varit bästa vän med Love, sägs vara den som uppfann stilen. Kinder Whore-stilen är fortfarande uppseendeväckande på något sätt, med trasiga baby doll-klänningar, knästrumpor, utsmetat läppstift och kraftigt sminkade ögon samt Mary jane-skor eller kängor blev den en sort allegori över 1900-talets kvinnoroll.
Kinder Whore var helt enkelt den klassiska lolitan efter att den åtrående mannen/gubben/whatever fått göra sitt. Trasig, sliten, utnyttjad, med utsmetat smink och sönderslitna kläder och med en uppdämd ilska blev det en extremt kraftfull bild när den kom, och är det fortfarande. Medan grunge-stilen i övrigt mer handlade om rätten att inte bry sig och på det sättet nu är relativt harmlös, sätter kinder whore-stilen fingret på något väldigt, väldigt känsligt.
Ville bara göra det lilla förtydligandet, förresten finns det ett Stil i P1-program på just detta temat som kan rekommenderas.

Exotism/ eroticism

Läste fel förra veckan och trodde att nya Acne Paper skulle vara på temat exotism. Blev lite exalterad, hade varit väldigt intressant att se. Sedan insåg jag att jag läst fel och att temat alltså är eroticism. Något mer trött på sex generellt kanske, lite synd. Kanske nästa nummer?!

Här är en spellista på nämnda önsketemat i alla fall, lite sådär, på en höft.

Edit: Glöm allt ovan, det var inget.

...

För det första; chocken i igårmorse; Ann-Sofie Back ny designer för Cheap Monday, vet inte riktigt vad man ska tycka om det– märklig grej, får se vad det blir av det. Förutsatt att det inte påverkar hennes självbetitlade märke kan det kanske bli intressant. God design till folket, liksom..!

För det andra; citerat Back angående gamla uppdragsgivaren Acne;
–Jag hade en liknande uppgift på Acne men det är självklart två vitt skilda företag. Örjan Andersson vet nog knappt ens vem Margiela är medan Jonny Johansson verkar tro att han är Margiela nu för tiden, "Acne Archive", ge mig styrka!"