Taboo

Jag såg en man häromdagen som hade tatuerat sig i hela ansiktet. Det bestod av ett jämnt mönster av konventionella symboler som tårar, stjärnor och så vidare. Jag kunde inte sluta snegla. Att tatuera sig just där måste vara en av de mest stigmatiserande utseendevalen man kan göra i vår kultur. Fascineras något extremt av det– vad driver en person att göra en sådan sak? Är det övertygelsen eller viljan att alltid stå utanför samhället vad som än händer? Eller ett sätt att göra klart för sig själv att det inte ens är någon mening att försöka? Jag vet att det är ett ganska småborgerligt resonemang; men vem anställer en person som är tatuerad i hela ansiktet till exempel? Samtidigt som det får mig att tänka på vårt samhälles besatthet av att hålla ansiktet rent. Man får gärna sminka sig, men det ska inte synas att man gjort det. Starka färger hör till undantagen egentligen.
Tänker också på något som Leigh Bowery ska ha sagt; om ansiktet som ännu ett ställe att måla på, egentligen. Skapa på?

Fast allt det här kommer från en människa som inte ens orkar använda läppstift. Låg trovärdighet på det, bakläxa etc.


Och den här bilden är ju egentligen ganska irrelevant i sammanhanget- men den är fin. Leigh Bowery bredvid Lucians Freuds oljeporträtt av densamme. Fotografi taget av Bruce Bernard år 1994.

Fläckar

Det här med att låta kläderna leva sitt eget liv- organiskt mönstrade. En bekant berättade att han var tvungen att stoppa in sin t-shirt eftersom det var stora kaffefläckar på nederdelen. Jag ville säga något om att den ju har levt. Men jag sa inget- ibland lyckas man stoppa sig själv. Det som är lite roligt är ju att fläckar på kläder endast är ett symboliskt problem. Det gör ju varken till eller från egentligen, förutom att människor då får vet att något spillts där- och sedan inte blivit borttaget.

Och/ men ja, även jag tar bort min fläckar.

Kejsarens nya kropp

Vi måste tala om modeller och ätstörningar. Alla måste tala om det, varför talar ingen om det? Får en känsla av att det är en slags variant av Kejsarens nya kläder-problematiken. Det vill säga; alla vet om att många modeller har/är tvungna att ha/får ätstörningar för att kunna överleva i branschen. Men ingen inom modevärlden verkar vilja/våga ta upp en debatt om det av rädsla för att bli sedd som naiv/oinitierad/töntig. Antingen kan en person med riktigt mycket makt; som en chefredaktör till exempel, säga något om det eller så blir det människor utifrån, Jenny Östergren senast till exempel, och det finns självklart en poäng i det men man kan riktigt känna hur människor som befinner sig inne i branschen himlar med ögonen och menar att; så enkelt är det faktiskt inte.
Chefredaktörerna tiger ju för det mesta; modeföretagen skyller på agenturerna som skickar för smala modeller till plåtningarna; agenturerna menar att de tillhandahåller de modeller som efterfrågas; tidningarna menar att det handlar om att provplaggen som skickas runt är i så pass små storlekar att de ej kan ha större modeller; stylisterna tiger. Ingen vill riktigt ta på sig något ansvar och de initiativ ovanifrån som gjorts internationellt; som förbudet mot modeller med BMI under 18 på Madrids Fashionweek känns något osympatiskt.

Jag tänker inte skriva något här om naturlig skönhet eller normala modeller för det är bara ointelligent och vissa modeller är absolut väldigt smala naturligt men ingen kan hävda att det gäller alla. Och när en person ser ut som en klubba, som en vän sa, så är det något som inte riktigt står rätt till. Kläder som hänger rakt ner på en kropp kan knappast sägas vara uppburna, snarare ser det ibland ut som kläderna bär upp, stöttar, kroppen.

Gemene man brukar tala om sjuka eller onaturliga ideal. Jag förstår vad som menas; men problemet är att begreppet ideal måste innehålla en liten gnutta fantasi för att kunna fungera. Själva grundidén är att få människor att känna sig otillräckliga så att de kan konsumera nya saker som eventuellt kan få dem att känna sig mer tillräckliga; eller det är så det fungerar i vår tid. Man kan inte efterfråga ett naturligt ideal, ett sådant existerar inte. En kvinno- eller manskropp är aldrig naturlig, den är formad av kulturen. En av de anledningar till att jag gillar modevärlden i allmänhet är att den baserar sig på drömmar och fantasier.
Samtidigt hör man historier om modeller som äter bomull doppad i vodka (bomull mättar men går ej att bryta ner, vodkan används på vanligt sätt) och allt känns så fruktansvärt sorgligt.

Sveriges modebransch har en lillasystersposition, och jag uppfattar inställningen här som en lillasystersinställning; man tittar storögt mot de internationella företagen och tar efter. Ingen debatt; ingen reflektion. Vår modebransch är så ung; det finns inga gamla traditioner att riktigt bygga på. Det går rent teoretiskt att göra saker på andra sätt.
Jag vill skicka lite kärlek till de som försöker(exempelvis).

She Wolf

I senaste Stil i P1 är temat konst och mode- i meningen enskilda svenska konstnärers inställning till kläder i sin konst. En av de som är med är Sara-Vide Ericson som går på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon är intressant visuellt också, inte bara i radio, och hade precis sin examensutställning She Wolf på Galleri Mejan. Den bestod av en målning för varje man hon haft sex med under året.

Michelle Pfeiffer tror på Egypten och jag tror på Michelle 2004

Elias 2008

Sköna tjejen

Är det möjligt att det kommit en sorts kvinnlig motsvarighet till den sköna killen? Tänker på alla dessa tjejer(i och för sig ca 10 år yngre än den manliga motsvarigheten) som har trasiga strumpbyxor, någon gammal skinnjacka, och som är snygg ändå? Som hankar sig fram på lite olika grejer; spelar skivor, modellar, skriver blogg? Och som faktiskt inte verkar bry sig så mycket? Äntligen, i så fall!

Hårminnen

Mitt första riktiga minne av att ha tagit ett eget beslut angående mitt utseende var när jag i 10-årsåldern klippte pottfrisyr. Med tanke på att detta var runt 1996-97(ej helt säker) och jag var flicka så kan ni säkert räkna ut att detta inte var ett beslut som skulle gynna mig i framtiden. Jag har ingen aning om var idéen kom ifrån- antagligen hade jag en diffus tanke om att jag ville ha kort hår, och att pottfrisyren var den som låg närmast till hands. Jag kommer inte riktigt ihåg hur reaktionerna såg ut just den dagen jag kom till skolan, men jag har en känsla av att mina klasskamrater uppfattade mig som något märklig.
Jag minns även ett senare tillfälle då det årliga klassfotografiet skulle tas. Dagen innan hade stämningen redan blivit något förväntansfull i klassen- jag ägnade kvällen åt att bestämma hur min klädsel skulle se ut. Av någon anledning föll valet på en ärvd liten dräkt, kavaj och kjol, i pepitarutigt som jag eller mamma rotade fram ur någon garderob. Jag kände instinktivt- här har vi det! Det måste ha varit första gången jag kände av hur ramarna för hur man kan se ut egentligen är ganska snäva. Inte för att detta ledde till någon form av våld eller annat otrevligt, men blickarna på skolgården var inte direkt nådiga. Tioåringen i pottfrisyr och pepitarutig kavaj passade inte riktigt in. Jag har inget minne av att direkt ha tagit åt mig, jag gillade ju det själv. Men det var omöjligt att inte märka det.
Senare kunde jag stoltsera med att vara först i klassen med Robynfrisyren, om ni minns den. Alltid något, alltså.

Jag sparade för övrigt inte ut håret förrän i 14-årsåldern. Plötsligt märkte jag hur intresset för min person ökade starkt hos det motsatta könet. (men det är en annan historia.)

Angående jeans igen

Jag måste kanske ta tillbaka det jag tidigare skrev om jeans. Det vill säga det om att människor slutade använda jeans och sedan nu har tagit upp det igen. Det är inte sant. Jeanskulten har varit alive and kicking hela tiden- det är bara i min något avskärmade värld som det inte varit så.

Var på en fest som ett känt amerikanskt jeansmärke ordnade häromdagen. Fann mig själv bland människor klädda enbart i jeans, förutom på fötterna- där hade de boots. De var glada- verkade bekväma i sina jeansuniformer. Senare anordnades en sorts visning med både manliga och kvinnliga modeller som jag antar att hade instruerats att tänka rock'n'roll. Vilket betyder attityd, kroppsbehåring(för männen), mycket bar hud, gitarrer, jeans såklart, stora bältesbucklor, rutiga skjortor och så vidare. Jag var klädd i vida ullbyxor och en blus med hög spetskrage. Jag var inte bekväm; rodnade till och med vid några tillfällen av olika anledningar. Men det var fint på något sätt; jag behöver sådant. Alla behöver sådant.

Svenska folkets åsikt om dekonstruktion

Jag har inte sett några officiella siffror på detta men har fått en stark känsla av att H&M:s Comme des Garçon-samarbete inte riktigt har gått lika bra som de tidigare gjort. Jag har hört rykten om väldigt korta köer vid öppning i Stockholm och stämningen i butiken jag var på senare under dagen var inte speciellt upphetsad. Har en liten teori om varför svenskarna inte riktigt fastnade just denna gång- i motsats till exempelvis i Japan, där det tydligen var människor som köade i 14 timmar för att komma in. Nu är ju detta kanske inte det så konstigt om man betänker hur stora Comme des Garçon verkligen är i Japan, men å andra sidan är H&M väldigt stora i Sverige.
Tror det hela har att göra med att Commes egentligen väldigt enkla stil, med dova färger, asymmetriska siluett och inslag av dekonstruktion- något som ju fått enormt stort genomslag i modevärlden i övrigt.
Men H&M-kunderna har naturligtvis ingen direkt känsla för detta - och ingen respekt för märket som sådant. H&M:s designersamarbeten har tidigare haft en känsla av elegans och kanske också glamour. Comme des Garçon är många saker, men glamorösa kan man knappast kalla dem. I ett vanligt Comme des Garçon-plagg finns det en inbyggd air av rebelliskhet- liksom; åh, att de vågade göra det här i Paris, haute couturens hemstad och så vidare. Den känslan går helt förlorad i en H&M-butik. Istället ser kunden en ut och invänd kavaj- och frågar sig kanske; vad är det som är så speciellt med detta? Det hade jag ju kunnat göra själv? (Denna eviga replik!) Då är trots allt ett leopardmönstrat plagg från Cavalli mer passande- i den meningen att det passar in i gemene mans bild av modevärlden som dekadent och glamorös.

Comme des Garçon-älskarna får antagligen inte sina tidigare farhågor besinnade. Att märket skulle bli folkligt är knappast troligt. Modigt av H&M hursomhelst!

Kavaj och klar blick

Det finns plagg med till synes evigt liv(i alla fall om man ser på det med en 20-årings historielösa ögon). Plagg som hör till yrkeslivet tenderar att höra hit– kostymen, slipsen, skjortan och läderskorna. Just idag tänker jag på kavajen– detta är definitivt ett kavajår i år. Medborgarna bytte ut sina skinnjackor mot ett mer klassiskt alternativ. Man gör vad man kan vara casual-isera det– viker upp ärmarna, har en t-shirt under eller ett par boots till. Men symboliken är i princip densamma– det ligger en seriös air över den. Det har funnits tider då alla använt kavaj, och även tider då fel människor använt kavaj på fel sätt, och då har det antagligen varit nära att den gått samma väg som alla andra plagg går– att den skulle ändra symbolisk innebörd. Men den har alltid lyckats räta upp sig igen.
Kavajen är det sortens plagg som inte går att använda på en dålig dag– säg dagen efter en sen natt. Det blir inte rätt. Kavajen både ger och kräver en sorts klar blick, en rak hållning. Eller ett par shorts? Tim Hamilton spring/summer 2009.

Mocka och polyester

Det talas ofta om högteknologiska tyger. Men de verkar liksom aldrig dyka upp riktigt, i min närhet menar jag. Istället har jag odlat en slags naturmaterialsfascism. Är misstänksam mot allt som ej är bomull, ull, linne, läder, mocka och så vidare. Provade ett par byxor från Nakkna som vid första anblicken såg ut att vara ljust grå mocka. Men när jag såg det i sammanhanget låga priset fattade jag misstankar och kontrollerade- det visade sig vara 100% polyester. Det gick inte. Tänk om det blir svettigt sa jag till butiksbiträdet med ett ursäktande leende.
(Men jag kanske borde omvärdera polyester. Det är ju trots allt i alla fall inte ett gammalt dött djur.)

Stilikoner

Ann Bonny(1695-1720), kvinnlig pirat och nonkonformist. Notera särskilt byxorna, håret och huvudbonaden.

Modesamtal

Var på ett av de modesamtal som Nordiska museet arrangerar igår. Temat var Framtidens mode vilket är ett ganska diffust ämne, men det gick bra ändå. Publiken bestod av damer, mestadels, hade förväntat mig lite mer bekanta ansikten men det är som alltid när ett arrangemang ej innehåller gratis öl- lite mindre av sådana.

Nog om det, det var hursomhelst mer folk än vad Nordiska hade räknat med eftersom de bytte sal till en större på grund av stort intresse. Väldigt bra iniativ, hursomhelst! Medverkande var Daniel Björk(Rodeo), Martina Bonnier(Damernas värld) och som samtalsledare Johan Wirfält (Rodeo). Det var en intressant grupp- dessa tre, som trots ganska liknande positioner på två svenska modetidningar i mina ögon befinner sig i två relativt olika sammanhang. Martina Bonnier kan ses som den klassiska modetidningschefredaktören som har en sorts upphöjd position(här kan man notera efternamnet om man vill vara lite ohövlig, men det vill vi ju inte vara) där man dikterar vad som är rätt eller ej till den del av massan som är intresserad. Rodeo däremot har som gratistidning och en nästan 50-50 fokus på tidnings- kontra webform en mer avslappnad hållning till sina läsare. Man för fram samtidsfenomen som är intressanta, att man antagligen anser dem vara intressanta för att de är "rätt" är en annan sak. (När jag skriver detta utgår jag från att deras trendcirkel-inslag i alla fall lite är menat att tas med en nypa salt) Det hela blev till en intressant spänning- Bonnier talade till exempel om den nya mängden trender som något som kunde stressa människor, medan de två andra inte riktigt verkade se det på det sättet.Jag kommer skriva en uppsats om svenska modebloggare snart vilket gjorde att jag kände att jag var tvungen att ställa en fråga om huruvida modets plötsliga folklighet i Sverige med modebloggar och dylikt kunde tänkas hålla i sig och så vidare- och fick självklart inget direkt svar på det eftersom det är svårt att veta men klart var i alla fall att Martina Bonnier inte tyckte det var så roligt när dagspressen buntade ihop henne som chefredaktör med vanliga modebloggare... Något som självklart är helt förståeligt.

Apropå uppsatsen- den kommer fokusera på vad det är som gjort svenska modebloggare så populära och hur de skapade sin plats i svensk media, vad för funktion de fyller i läsarnas liv, huruvida de gjort sig själva till något som man kan kalla varor som kan konsumeras etc. Ni får gärna komma med funderingar kring detta! Skulle vara intressant att höra lite olika synpunkter. Nästa modesamtal handlar för övrigt om just modebloggar. Ses där då!

Bild från Michaela Fornis blogg på stureplan.se