Vi rullar sakta ut genom New Orleans. Det öser ner och blixtarna mönstrar den grå himlen som en rimmad kotlett. Solen har inte gått upp än. Mina medpassagerare på tåget är upprörda över att de blivit tilldelade fasta platser. Det har inte Amtrak haft innan. Nu får man sig en liten handskriven lapp med nummer tilldelad när man stiger på tåget.
”This is what happens when something is run by the government when it should be private owned instead” säger killen mittemot och spänner allvarligt ögonen i mig. Jag ler mitt undflyende svenska leende. Mitt mystiska anti-privatiseringsleende som han antagligen misstar för ett vanligt leende.
Tåget sniglar sig fram genom Nolas ”romantiskt” nedgångna bostadsområden. Det finns vissa städer som verkar ruttna långsamt. Havanna och Chongching och Chengdu i Sichuan, och jag tänker mig att Hongkong är så. Jag älskar den sortens städer.
Killen bredvid mig är också sur över att han blivit tilldelad plats. Oklart varför. Han ska långt säger han. Georgia. Jag ska till New York. Det tar 30 timmar. ”Oh lawd, oh lawd”.
Jag läste ut Truman Capotes ”Other Voices, Other Rooms”, som för övrigt var så jävla bra, för några dagar sedan. I inledningen står det om hur Capotes språk förändrades under hans livstid. Detta var hans debutbok och den är väldigt poetisk, drömmande och vacker i språket och i miljön. När han senare började skriva journalistiska reportage blev hans språk mer beskrivande och realistiskt. Det bekräftade min rädsla kring att man kanske inte kan ha båda samtidigt? Hur kan man vara journalist och skriva skönlitterärt och ha målande fantasi samtidigt? Jag är rädd att det är svårt. Man måste ha separata sfärer då. Dela upp hjärnan med taggtråd. Urs.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar