Jag bär min vithet med masochistens njutningsfyllda självförakt. Det är märkligt att turista i södern eftersom man oundvikligen turistar i afroamerikansk historia av rasism och hårda tider, en historia som inte på något sätt tagit slut. Bluesen var en klagosång över alltings jävlighet. Nu finns bluesen på museum medan alltför mycket av jävligheten fortfarande finns kvar. Det är mest vita som besöker bluesmuseerna.
På B.B King-museumet i Indianola, Mississippi beskriver de hur B.B och hans band när de var ute och turnerade var tvungen att veta på förhand var man som svart skulle bli insläppt längs med vägen. De kryssade med turnebussen mellan olika ställen som ”accepterade” afro-amerikanska gäster. Det fanns tryckta guider för afro-amerikaner on the road. Det här var på 1940- och 50-talet.
Det påminner mig om dagens guider för homosexuella, trans och queerpersoner. Ordet ”gay-friendly”. De små faktarutorna i guideböckerna som förklarar för eventuella gay-turister att det för deras egen säkerhets skull inte är så smart att hålla handen och att öppet visa sin kärlek i vissa länder. Det är tydligt var gränserna för somliga individers frihet går. Endast rika, vita, straighta män har jorden framför sina fötter på ett självklart sätt. De kan vara öppna, orädda och nyfikna. De släpps in överallt.
Så är också den klassiska resenären en vit, straight, rik man. Oskadd förutom sittskrynklorna på linnekostymen står han där på tågstationen, ensam, med höjd blick och öppet sinne. Jag avundas honom.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar