Resedagbok I

USA är myten om det förlovade landet. Dit kolonisatörerna kom för att utvinna slavsvett och bomull. För mig ser det lika förlovat ut som förlorat. Den en gång så fertila jorden är sönderpackad av maskiner. Regnet rinner av fälten. Husen är till salu. Den amerikanska flaggan flaxar sönderriven på flaggstångarna. Jag kan inte förstå att folk lever i den här myten.

Vi bilar ner genom Södern. Allt handlar om bilar. Alla har pickup trucks. Oklart vad de ska köra på sina pickup trucks. Vi är turister med personbil. Men vad de inte vet är att vi har en pickup truck hemma. En utan sydstatsdekal.

Längs med vägarna kors från bilolyckor. Custom shops, body shops, bilskrotar. Bensinpriset står på lite under fyra.

Bomullsmaskinerna har höga hjul för att komma över bomullsbuskarna som växer i rader. De gigantiska maskinerna ser ut som skrangliga insekter. Custombilarna här har också höga hjul med gigantiska fälgar och pumpar hiphop genom nervevade rutor.

Förvånansvärt många bor i mobile homes. De är förstås billigare än vanliga hus. Mississippi är USA:s fattigaste delstat. Det är ironiskt att de kallas för just mobile homes för i dessa dagar av globalisering och ökad rörlighet för vissa så känns folk här inte alls särskilt rörliga, mobila. Snarare känns de kvarglömda. Leftover arbetskraft för industrier och lantbruk som effektiviserats.

På tv:n rapporteras det om hur en tornado gått över ett mobile home med en tonårstjej i. Som tur var råkade hon vara på toaletten när det skedde och klarade sig därför. Resten av huset var nämligen kaffeved. Intervju med överlyckliga föräldrar. Lyckan i att rapportera om en som haft tur, som överlevt. Men jag tänker bara på det sjuka i att bo i ett mobile home i så här tornadohärjade områden. Liv som klassfråga.

Kudzun, en kaprifolliknande växt importerad från Japan på 1800-talet, täcker allt. Vissa områden är helt kvävda av kudzu. På marken, träden, över husen, växer den. Skulle man stå stilla tillräckligt länge på samma plats skulle den kanske växa över en.