Naturen slår tillbaka

Förresten borde ni läsa Nathaniel Richs mastodontartikel "Jungleland" i New York Times Magazine från i söndags om New Orleans problem med "urban growth". Det vill säga, att hela områden i staden håller på att växa igen. Kaoset efter Katrina, att så många hus står öde, det fuktiga klimatet och att jorden i områdena runt Mississippifloden är otroligt fertil gör att naturen bokstavligen håller på att ta över i området The Lower Ninth Ward. Med detta kommer ett ökat djurliv, vilket både är positivt och negativt, samt problem med trygghet och framkomlighet i den kompakta växtligheten.

Det finns något otroligt spännande med hur naturen rätt snabbt kan ta revansch i områden där människor inte längre är. Men också den där rädslan för naturen. Hur den kan upplevas som lika hotfull som rogivande. Det beror förstås på vilket klimat man lever i och vilken natur det medför. I Lower Ninth Ward har man sett alligatorer, till exempel. Det är kanske ingenting man vill ha utanför sin veranda. Men ändå, symboliken.

Resedagbok IIII

Vi rullar sakta ut genom New Orleans. Det öser ner och blixtarna mönstrar den grå himlen som en rimmad kotlett. Solen har inte gått upp än. Mina medpassagerare på tåget är upprörda över att de blivit tilldelade fasta platser. Det har inte Amtrak haft innan. Nu får man sig en liten handskriven lapp med nummer tilldelad när man stiger på tåget.

”This is what happens when something is run by the government when it should be private owned instead” säger killen mittemot och spänner allvarligt ögonen i mig. Jag ler mitt undflyende svenska leende. Mitt mystiska anti-privatiseringsleende som han antagligen misstar för ett vanligt leende.

Tåget sniglar sig fram genom Nolas ”romantiskt” nedgångna bostadsområden. Det finns vissa städer som verkar ruttna långsamt. Havanna och Chongching och Chengdu i Sichuan, och jag tänker mig att Hongkong är så. Jag älskar den sortens städer.

Killen bredvid mig är också sur över att han blivit tilldelad plats. Oklart varför. Han ska långt säger han. Georgia. Jag ska till New York. Det tar 30 timmar. ”Oh lawd, oh lawd”.

Jag läste ut Truman Capotes ”Other Voices, Other Rooms”, som för övrigt var så jävla bra, för några dagar sedan. I inledningen står det om hur Capotes språk förändrades under hans livstid. Detta var hans debutbok och den är väldigt poetisk, drömmande och vacker i språket och i miljön. När han senare började skriva journalistiska reportage blev hans språk mer beskrivande och realistiskt. Det bekräftade min rädsla kring att man kanske inte kan ha båda samtidigt? Hur kan man vara journalist och skriva skönlitterärt och ha målande fantasi samtidigt? Jag är rädd att det är svårt. Man måste ha separata sfärer då. Dela upp hjärnan med taggtråd. Urs.

Resedagbok III

Jag bär min vithet med masochistens njutningsfyllda självförakt. Det är märkligt att turista i södern eftersom man oundvikligen turistar i afroamerikansk historia av rasism och hårda tider, en historia som inte på något sätt tagit slut. Bluesen var en klagosång över alltings jävlighet. Nu finns bluesen på museum medan alltför mycket av jävligheten fortfarande finns kvar. Det är mest vita som besöker bluesmuseerna.

På B.B King-museumet i Indianola, Mississippi beskriver de hur B.B och hans band när de var ute och turnerade var tvungen att veta på förhand var man som svart skulle bli insläppt längs med vägen. De kryssade med turnebussen mellan olika ställen som ”accepterade” afro-amerikanska gäster. Det fanns tryckta guider för afro-amerikaner on the road. Det här var på 1940- och 50-talet.

Det påminner mig om dagens guider för homosexuella, trans och queerpersoner. Ordet ”gay-friendly”. De små faktarutorna i guideböckerna som förklarar för eventuella gay-turister att det för deras egen säkerhets skull inte är så smart att hålla handen och att öppet visa sin kärlek i vissa länder. Det är tydligt var gränserna för somliga individers frihet går. Endast rika, vita, straighta män har jorden framför sina fötter på ett självklart sätt. De kan vara öppna, orädda och nyfikna. De släpps in överallt.

Så är också den klassiska resenären en vit, straight, rik man. Oskadd förutom sittskrynklorna på linnekostymen står han där på tågstationen, ensam, med höjd blick och öppet sinne. Jag avundas honom.

Resedagbok II

Adopt a Highway AMERICA.

I Tupelo finns Elvis pyttelilla födelsehus. Jag köper lemonad på Grilled Pork Festival. ”Is it any goodn? Sometimes they make it too weak.” Lemonadkonnässören trycker i sig grillat griskött. Jag säger inte att jag är vegetarian. På Tupelo Main Street spelar de Elvis från högtalarna på taket. You aint nothing but a hound dog på högsta volym. Butiksbiträdena står förväntansfulla bakom svängdörrarna på den öde gatan. Det är så hett. Jag är nervös att någon ska förstå att vi inte är Elvis-fans.

Sydstatskogen blommar. Mississippifloden är bajsbrun. Mina svarta skor skimrar gröna av allt pollen. Bomullsplantorna ligger bruna och skrumpna på fälten. Ännu har det inte blivit grönt. Magnolia skymtar bland träden. Det doftar av de gigantiska tallarna. Det är en tung och fuktig vår. Onaturligt varm.

De små besprutningsflygplanen svänger snävt över de dammiga fälten. Lågt flyger de. Pappa tror att de sprutar ”roundup”, ett gift som tar död på allt på fälten, så att man sen ska kunna odla den planerade grödan i jord som är rensad från ogräs och liv. Ett otroligt märkligt sätt att vända blad varje vår. Pressa resultat ur jorden med juicepress.

Resedagbok I

USA är myten om det förlovade landet. Dit kolonisatörerna kom för att utvinna slavsvett och bomull. För mig ser det lika förlovat ut som förlorat. Den en gång så fertila jorden är sönderpackad av maskiner. Regnet rinner av fälten. Husen är till salu. Den amerikanska flaggan flaxar sönderriven på flaggstångarna. Jag kan inte förstå att folk lever i den här myten.

Vi bilar ner genom Södern. Allt handlar om bilar. Alla har pickup trucks. Oklart vad de ska köra på sina pickup trucks. Vi är turister med personbil. Men vad de inte vet är att vi har en pickup truck hemma. En utan sydstatsdekal.

Längs med vägarna kors från bilolyckor. Custom shops, body shops, bilskrotar. Bensinpriset står på lite under fyra.

Bomullsmaskinerna har höga hjul för att komma över bomullsbuskarna som växer i rader. De gigantiska maskinerna ser ut som skrangliga insekter. Custombilarna här har också höga hjul med gigantiska fälgar och pumpar hiphop genom nervevade rutor.

Förvånansvärt många bor i mobile homes. De är förstås billigare än vanliga hus. Mississippi är USA:s fattigaste delstat. Det är ironiskt att de kallas för just mobile homes för i dessa dagar av globalisering och ökad rörlighet för vissa så känns folk här inte alls särskilt rörliga, mobila. Snarare känns de kvarglömda. Leftover arbetskraft för industrier och lantbruk som effektiviserats.

På tv:n rapporteras det om hur en tornado gått över ett mobile home med en tonårstjej i. Som tur var råkade hon vara på toaletten när det skedde och klarade sig därför. Resten av huset var nämligen kaffeved. Intervju med överlyckliga föräldrar. Lyckan i att rapportera om en som haft tur, som överlevt. Men jag tänker bara på det sjuka i att bo i ett mobile home i så här tornadohärjade områden. Liv som klassfråga.

Kudzun, en kaprifolliknande växt importerad från Japan på 1800-talet, täcker allt. Vissa områden är helt kvävda av kudzu. På marken, träden, över husen, växer den. Skulle man stå stilla tillräckligt länge på samma plats skulle den kanske växa över en.

S0 long

Två texter jag skrivit till senaste numret av Nöjesguiden. Det ökända Hen-numret. Tänkte länka eftersom det väl är sådant som man ska göra på en blogg.

En krönika om modeller och fackföreningar för modeller och varför ingen i "modevärlden" bryr sig.

En artikel om konstnären/masterstudenten Linnea Sjöberg och hennes totalt identitetsupplösande projekt där hon var bilden av en affärskvinna i 1,5 år. Vi pratar om andras reaktioner, medias tolkning och hur man klär sig sen, när allt ändå känns som en uniform, som hittepå.

Jag har dessutom skrivit om H&M och den totala paradox som "demokratiskt mode" är i senaste Rodeo. Men den har de inte vågat lägga upp på webben. Hehe. Ni får köpa tidningen.

Imorgon ska jag åka till världsdelen USA. Först ska jag bila genom amerikanska södern, Memphis -> New Orleans och sedan ska jag till New York och hälsa på gummorna. Vilka tips som än kan finnas och som är relaterade till platserna ovan mottages tacksamt.

Ätstört

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Banta banta banta banta bort din mänskokropp

Kroppen den ska tiga och va gla

Munnen den ska sjunga tra la la (inte äta)

Kroppen har du fått för du ska synas la la

Banta banta bort allt som är kropp

(melodi Sudda bort din sura min av Gullan Bornemark, text av Sanna Samuelsson)

Alla, och då menar jag verkligen alla, borde läsa antologin Ätstört. Den är relativt ny, jättebra och viktig och tar upp ätstörning på ett sätt som jag personligen aldrig stött på i Sverige. Ämnen som offerskap och agens, hur det kommer sig att man kan vara ätstörd och feminist samtidigt och att "sjuka ideal i reklamen" kanske inte är hela orsaken till ätstörningar tas upp. Jag vet inte om jag håller med alla i boken. Men det är så fruktansvärt viktigt att man inte struntar i ätstörningsproblematiken, bara för att den är jobbig och konstig och inte går att diskutera. För det går. Det märks i den här antologin. Som det står på baksidan av boken:

Av någon anledning duger sällan den kropp vi har. Att vi lever i en tid av extrem utseendefixering undgår ingen. Media rapporterar ständigt om svältande kändisar, om nya rön i bantningsträsket och om nya sätt att med hjälp av träning, kirurgi eller andra medel skapa den där kroppen som är målet och som av någon anledning helt enkelt aldrig är den vi redan har.

Den här antologin vill vara en möjlighet för oss som genom våra kroppar och/eller ätstörningar betraktats som objekt, patienter eller offer att ta plats som subjekt, vara de som ställer diagnos och levererar analys.

Ätstört är det samtal vi själva saknat. Här talar vi inte bara om vår vardag som feta och ätstörda, utan som feminister, som människor med politiska blickar på det mest privata.

Finns för bara 37 kronor på pocket! Köp! Alla ni som är ätstörda eller har varit, alla ni som inte ätstörda eller kanske är det lite eller inte vet vad ni är.