COS-ifiering

COS-ifieringen av Sverige har bara börjat. Bild från dagens luciafirande i SVT. Cashmere åt folket!

God jul från BLACK AND BEYOND-redaktionen.

The Jonestown Library

På fredag är det presentation av konstnären Nichola Bergström Hanses projekt The Jonestown Library, curerat av Johan Norling, på Renseriet. Det är inte en utställning utan ett tillfälligt residency. Därför är presentationen ett bra tillfälle att få inblick i detta spännande projekt, som handlar om en lantbruks/socialism/självmords-organisation som flyttade från USA till Guyana på 1970-talet. på sajten kan man läsa;

I mitten av sjuttiotalet grundades i nordvästra Guyana the Peoples Temple Agricultural Project, mer känt som Jonestown. Initiativtagare var Jim Jones, ledare för Peoples Temple – ett nordamerikanskt religiöst samfund. Bosättningen drevs under kooperativa former fram till den kaotiska serie händelser 1978 då mordet på en amerikansk kongressledamot ledde till attJonestowns invånare begick vad de kallade kollektivt revolutionärt självmord. Efter sig lämnade de en öde by, tyst och stilla, och en omvärld full av frågor kring vad som hänt, hur och varför?

I The Jonestown Library återbesöker Nicola Bergström Hansen det bibliotek som fanns i byn. Genom att ta del av dokument från FBI har hon lyckats ta reda på vilka böcker som fanns med ute i djungeln. Böckerna har sedan i den mån de finns tillgängliga lånats in från bibliotek i Stockholm. Vad kan böckerna berätta om Jonestown – och vad kan de berätta om oss?

På Renseriet, Stockholm mellan 18-21 på fredag den 2 december! Läs projektets blogg här också. Const har skrivit mer utförligt om detta!

In Case of Loss

Det här tyckte jag var fint. Fotografen Francesco Giustis serie "In Case of Loss" ger oss ansikten på de anonyma gästarbetare som fått lämna Libyen efter revolutionen. De kom från Bangladesh innan allt detta började, för att arbeta åt kinesiska, koreanska och europeiska företag. De tänkte antagligen att de skulle kunna spara pengar. Så blev det nu inte riktigt, och de har fått hjälp från Bangladeshs stat för att ta sig hem igen. Många skuldsatta.

Bilderna får mig att tänka på alla gästarbetare från Bangladesh och Indien man kan se om man besöker vissa länder i Mellanöstern. De gigantiska byggena, sandöarna och skyskraporna i Dubai och Abu Dhabi som världen är så fascinerad av skulle inte finnas utan alla dessa anonyma arbetare. Det är så orättvist. Alla dessa drömmer men också... Ingen är så liten i världen som en gästarbetare från Bangladesh.

Bilderna föreställer de säckar med tillhörigheter som dessa 35 000 gästarbetare tog med sig hem igen. De är märkta med foton med förhoppning om att det ska hjälpa ifall säckarna skulle komma bort.

Via Another Africa.

Tips

Nu ska jag göra något jag gör alldeles för sällan här! Ge tips. Jag älskar nämligen att ge tips. Så här kommer mina tre bästa strategier för ett internet- och telefonanvändande med bihållen sinnesro.

1) Self Control. Världens bästa program. Lite som Freedom fast att man kan bestämma vilka sajter man vill blocka. Man kan exempelvis blocka facebook och twitter men inte wikipedia. Bra om du pluggar eller jobbar på datorn. Att "self control" är något man uppenbarligen inte har om man måste ladda ner programmet är en parentes.

2) Inga pushnotiser på din eventuella smartphone!!!!!! Fy.

3) Tryck "hide" på alla dina kontakter i din facebookfeed. Det kan ta lite tid, men det är värt det. När du loggar in på facebook nästa gång möts du av en helt tom sida. Dessutom försvinner den där störiga feeden på högersidan som uppdateras i realtid. Se det som en investering i din sinnesro. (Det här är alltså ingenting som syns för personen du gömt.)

Ni får gärna bidra med fler tips i kommentarsfältet!!!!!!

De frälsta och de andra

De finns överallt. De frälsta. De med lysande blå ögon fästa på skärmen. De som älskar internet.

Jag har lite svårt att förstå hur man kan älska internet. Jag kanske tar det för givet. Saknar väl inte kon eftersom hon står där i båset, 24 timmar per dygn. Det är ju praktiskt. visst. Det är bra med information. Vi har en aldrig överträffad möjlighet att veta. Samtidigt finns det en stor risk att man blir förvirrad.

Men det där med frälsningen. Det förstår jag inte. Början på det här inlägget är en liten parafras på Eric Schüldts och Jonas Anderssons bok Framtiden. Den är skriven i den där stilen. Lite profetisk, samtidigt tillbakablickande. Det handlar om teknikfrälsning, blindhet och internetprofeter. Den är intressant, även om det är ett hemskt krångligt sätt att säga "vi hade fel!". Boken var nämligen tänkt att handla om den digitala revolutionen. Men författarna började tveka mitt i. Insåg att något var fel.

En fråga inom mig väcktes när jag läste boken. Hur kunde ni tro så starkt? Hur kunde ni tro att människor skulle sluta vara människor?

Så började jag tänka att det kanske är en generationsfråga. Hanna Fahls internet-avhållsamhetsartikel i DN tyder på det. Slutsatsen i artikeln är att det är jobbigt att inte ha internet. Att det är tråkigt och krångligt. Fahl blir irriterad av att inte ha det. Hon skriver;

Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.

Vilket är lite märkligt eftersom det låter exakt som Schüldts skräckvision, pyramiden. Där inga kroppar finns, naturen tynar utanför och där en stor röd komet på himlen avfärdas alldeles för enkelt. Bara att Fahl fortfarande verkar liksom frälst. I alla fall någorlunda. I samma artikel pratar Fahl med Rasmus Fleischer som är vettig som vanligt. Han säger;

Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Detta apropå att det lätt blir antingen eller. Antingen är man internetfrälst eller så vill man tillbaka till naturen och ligger och böka på en skånsk leråker.

Varför är måttfullhet svaret på allt? För att vi bor i Sverige? Nää. Men jag förstår fortfarande inte det här med de frälsta. Jag känner inte igen tongångarna heller. Ingen jag känner pratar så där. Men det kanske är för att jag och mina vänner är generationen under. Internetskeptikerna? Vi som stänger av telefonen när vi ska sova. Som inte skriver på twitter innan vi går och lägger oss. Som tar bort vårt facebookkonto varannan månad. (men har kvar det ändå) Vi som förtvivlat försöker hitta någon slags kärna i det där informationsflödet.

Eller kanske pratar jag bara om mig själv nu. Hjälp.

Nöjesguiden och rasismen

Nya numret av Nöjesguiden har tema rasism! Nu kanske ni kanske vet det redan men tänkte jag skulle nämna det här ändå. Jag är stolt över att skriva i en tidning som gör ett sådant ställningstagande, och som dessutom praktiserar det man predikar(förlåt för anglicismen). Skulle tro att få redaktioner i Sverige har medarbetare med så olika bakgrund som Nöjesguiden. Känns löjligt att påpeka det, men det tål att sägas om och om igen.

I senaste numret som kom igår skriver jag en artikel om sajterna Politiskt Inkorrekt och Avpixlat, som deras nya projekt heter. Jag intervjuar Annika Hamrud, som har skrivit boken Svensk, svenskare, om paranoia, misstro mot media i Sverige och hur SD och de här sajternas språkbruk infiltrerar mainstreammedia.

På mina modesidor skriver jag om Kanye Wests modeshow (även om jag må vara sist på bollen är det ändå sjukt intressant) och en text om hur hur retorik- och stilexperter i tv-sofforna och tidningarna skapar ett mediaklimat där Jimmie Åkesson kan räknas som en fullgod politiker eftersom han ser ut som en. Sedan har jag skrivit en krönika om hur begreppet identitet är kopplat till valfrihet och konsumtion.

Missa heller inte de andra texterna i tidningen! Bland annat skriver Kawa Zolfagary om politiskt korrekt som begrepp och Mona Masri om hur motstånd mot SD och klassförakt ibland gifter sig på ett obehagligt sätt.

The Death of a Queen Bee

Det är mäktigt med kollektiv sorg. Framförallt när det gäller egyptiska divor. När Umm Kulthums, "The Star of the East", kista bärs fram av en böljande folkmassa har i alla fall jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon dog 1975.

Aldrig prata om kriget

Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen

Jag minns en lektion i samhällsvetenskap i ettan på gymnasiet. Vi hade gjort arbeten i valfritt ämne och en kille i min klass redovisade sitt om krigen på Balkan på 90-talet. Det fanns bara ett problem, han var själv från forna Jugoslavien, från Serbien för att vara exakt. Det fanns uppenbara delar av hans arbete som inte stämde med den gängse historieskrivningen kring kriget. Budskapet var oavsett att det inte var serbernas fel, något av det. Jag minns inte vem han menade var skyldiga till konflikten men det var i alla fall inte serbernas. Ingen vågade ifrågasätta honom, inte ens läraren. Han var ju ändå där, då, när det hände. Men han var inte den enda i klassen som var där när det hände. En annan klasskamrat var nämligen från Kroatien, en annan part i kriget. Inte heller hon sa något. Men jag minns den konstiga stämningen i klassrummet, och hans stela blick när han redovisade.

Jag kom att tänka på den lektionen när jag besökte Färgfabrikens pågående utställning I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1. Den handlar om just det kriget och är en samlingsutställning med både gamla och nya verk av konstnärer som Marina Abramovic, Igor Grubic, Alma Suljevic och konstnärskollektivet Chto Delat? Särskilt Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen berörde mig. Det är en gigantisk vägg, en muralmålning med stora hyenor och på andra sidan en historieaxel med krigets viktigaste händelser. Men tidsaxeln sträcker sig ända in i vår tid. Attacker mot prideparader i Belgrad 2001 och rättegången mot Ratko Mladic i år är där också. På det sättet förbinds vår tid med kriget, som ju inte var för alls länge sedan. Men i vårt medialandskap och i Sverige känns det så avlägset, trots att så många flydde till just Sverige från kriget och är kvar än i dag, som självklara svenskar. Men man pratar så sällan om det, om kriget, om vad som hände. I alla fall i min omgivning.

När vi var på utställningen hörde jag en guide säga att det innan utställningen ens börjat blev bråk om just Oleynikovs verk. Historieskrivningen är fortfarande osäker. Att göra en tidsaxel med självklara punkter är verkligen inte självklart. Kanske är det därför det är så svårt att prata om konflikten. För den pågår fortfarande, även här i Sverige. Det är känsligt. Därför är det fint att Färgfabriken gör en utställning om det, även om det river i fortfarande oläkta sår.

I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1 pågår fram till den 19 oktober, missa ej.

Samvaro lika bräcklig som kartonghus

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.

Den här är låten tillägnas alla lifestylebloggare. Puss.

Rookie Mag

Jag älskar Tavis nya sajt Rookie Mag! Varför fanns inte den när jag var 14? Jag struntar i om den säkert är skapad av Conde Nast. Eller jag tror inte ens att den är det. Det är det som är så fantastiskt.

Zero Silence

ZERO SILENCE - Trailer from ZERO SILENCE on Vimeo.

Trailer till Zero Silence

Maya Zankoul - What Role Has Social Media Played? from ZERO SILENCE on Vimeo.

En intervju med Maya Zankoul i Beirut om sociala medier som av någon mystisk anledning inte kom med i filmen

Bloggar. Macdatorer. Internetanslutningar som krånglar. En egyptisk hipsters med krulligt hår och glasögon. Vackra män. En queer libanes. Det är nästan som Sverige!

Den svenska dokumentären Zero Silence om den arabiska våren kom förvånansvärt fort. Dokumentärfilmarna måste redan ha varit där och filmat innan allt hände. De har också en tydlig frågeställning. Inte så att de presenterar den supertydligt, men den finns med hela tiden. Vad värre är; när de frågar de intervjuade om detta, dvs sociala mediers vikt i upproren, svarar de flesta negativt. De säger till och med emot. En kallar det ett skämt. Ändå fortsätter man att fråga, trots att man blivit motbevisad. Det är- hur ska jag säga- jävligt irriterande. Redan på sajten kan man läsa:

We think the Internet is playing an important role in the events that are currently unfolding in the region and that it is partly thanks to social media sites such as Facebook, YouTube, and Twitter, that street demonstrations have become widespread in Tunisia, Algeria, and Egypt to name a few countries.

Okej. De som gör filmen kan uppenbarligen inte släppa idén om att det här är ett medelklass-internet-uppror. Fast att ingenting egentligen tyder på att det är det. Att egyptier och tunisier använder internet torde inte vara någon nyhet. Men varför är det då så rörande/chockerande för många? Är det för att vi ska kunna relatera som medier/den här filmen upprepar mantrat facebook-twitter-bloggar om och om igen. Är det för att upproren ska få ett nyhetsvärde som passar in i vårt medialandskap? Isåfall är vårt medialandskap dåligt. Jag har inga svar på det här, men jag tycker att det är sorgligt hur journalister inte kan ta ett nej för ett nej.

Vid en snabb googling märkte jag att två av de som gjort filmen, Alexandra Sandels och Javeria Rizvi Kabani arbetar med Svenska institutets program Young Leaders Visitors Program som är "ett interkulturellt ledarskapsprogram med fokus på sociala medier som verktyg för dialog och en positiv samhälls-förändring." De arbetar i länder som Egypten, Tunisien, Syrien, Libanon, mfl. Det förklarar och varför de var där så tidigt. Förstås en gyllene chans att följa det som händer, men tyvärr klantar man bort den med för mycket förutfattade idéer.

Se dokumentären om ni vill se filmsekvenser med softat ljus där egyptiska bloggare dividerar om internetuppkopplingen. Annars kan ni vänta tills det kommer en dokumentär som är lite mer objektiv och undersökande. Kanske gjord av en egyptier eller tunisier?

Mätbara kroppar

Läser Rebecka Hedströms text Ey lyssna, håll käften, från senaste numret av Nöjesguiden. I kort handlar texten om killar som tar sig friheten att säga att de vill ha mulliga tjejer, naturliga tjejer, inga smala guzzar. Kontentan är att det inte spelar någon jävla roll om det är väl menat, för oavsett så är det någon som bestämmer över din kropp och hur den får eller inte får se ut, liksom någon bestämmer över din sexualitet och tillgång till det offentliga rummet.

Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"

Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.

Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.

Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.

En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.

Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!

Bildbonus!

"ART, HARMONY, JOY, JUSTICE, ABUNDANCE, PEACE"

Den här bilden tog jag i Caochangdi, konstdistriktet i östra Beijing där Ai har sin studio med de kända turkosa dörrarna. Synd att bilden är av så dålig kvalitet. Jag frågade någon, minns inte vem, om det fanns en tanke med texten. Han trodde inte det. Sådana där små regionala slagord finns överallt. Men ändå; ironin.

En stad av våld

Poliser utanför porten till Ais studio i Caochangdi i Beijing. Från svd.se

Ai Weiwei skriver i Newsweek om Beijing som mardrömsstad. Som ett Kafkaslott, men utan metaforerna. Banalt i all sin tydlighet.

Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird’s Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence.

Det är en text som även fångar min personliga känsla av Beijing. Texten är inte överdriven. Inte melodramatisk. Den är poetisk men konstaterande. Den kinesiska misären är en misär som inte går att romantisera. Det fula. Det fattiga, men på det själsliga planet. I Beijing är det som mest tydligt.

De sovjetliknande boulevarderna, sandstormarna på våren, allt som tillslut får samma dimgrå färg. Luftrapporten varje dag; unhealthy, unhealthy, very unhealthy. Det är amerikanska ambassaden som gör den. Kinesiska staten skulle aldrig erkänna hur dålig luften verkligen är. Känslan: jag kan inte andas här.

Försäljarna på gatan, böjda huvuden. Ingen är särskilt intresserad av en vithyad som en själv. De har annat att tänka på. Apatin. Den går inte att komma undan. Turister klagar på de otrevliga kineserna. Newsflash. Man blir inte trevlig av att leva i en diktatur. Man blir inte trevlig av att bli trakasserad av polisen. Att få se sitt hus köras över med bulldozers.

Man åker till Beijing för att turista i makt. Man är en blåögd besökare i ofriheten. Man vågar inte fråga för man vet aldrig vad man får för svar. Ibland svarar de "Ja, ja, såklart" men ofta de där spelat oförstående ögonen "vad menar du?". Man vet inte var man ska börja. Jag har hört folk säga att de älskar Beijing. Jag ville svara; hur kan du älska det? Det finns så många fina människor, så mycket att se. Men ändå. Man kan inte älska Beijing. Man kan älska det i Beijing som inte känns som Beijing. för Beijing är partiet, på något sätt.

Varje dag runt fem-sex blir det trafikkaos i hela stan. En eftermiddag råkar taxichauffören i vars bil vi sitter i köra in i en annan bil. En dyr bil. De stannar. Taxichaufförens ögon när han inser att det är hans fel. Den fullkomliga tröttheten. Kvinnan i den andra bilen, klädd i dyra kläder, skriker. Chauffören nickar hjälplöst. Ser ner och säger ingenting. Det är så ofantligt svårt att se. För det finns liksom inget skydd för honom. Det var Beijing i ett nötskal. Den som är fattig och råkar illa ut är utan hjälp. Komplett utan hjälp. Även om det skulle vara den andra kvinnans fel egentligen. För hon är rik, hon är antagligen partimedlem. Han är bara en vanlig man. Vem bryr sig om vanliga män? Ingen i partiet i alla fall. Inte polisen. Inte det juridiska systemet. Vi är tvungna att dra därifrån. Man kan råka illa ut som utlänning om polisen dyker upp. Så säger turistskrönorna. Vi lämnar taxichauffören. Trycker en sliten sedel i hans hand. Han märker det inte knappt.

Beijing is two cities. One is of power and of money. People don’t care who their neighbors are; they don’t trust you. The other city is one of desperation. I see people on public buses, and I see their eyes, and I see they hold no hope.

Beijing är det perfekta giftermålet mellan kapitalism och kommunism. Det är ett lyckligt äktenskap för alla utom invånarna. Att Old Ai skriver en så utlämnande och ärlig text kan bara betyda två saker. Antingen har han förlorat allt hopp. Eller så vet han att de inte kommer åt honom. Jag hoppas att det är det senare. Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte vad som i övrigt tyder på det.

Den gudomliga boutiquen

På Färgfabriken kan man just nu se Katarina Elvén och Karin Lindhs utställning Den gudomliga boutiquen. Jag gick dit, dels lockad av tramsiga namnet också på grund av den enligt beskrivningen på hemsidan "kretsar kring konsumtionens bilder, objekt och historia". Spännande tänkte jag. Eller förhoppningsvis så.

Utställningen består av interiör från varuhus och bilder på skuggor av modemagasin. Symmetriskt uppställda skospeglar återger mig upphackad och stirrande tillbaka. "Är det här allt?". (Konsumismens eviga fråga.) Det är svårt att skilja på utställning och utställningsrum, vilket antagligen är meningen. En ensam varudisk tronar hermetisk i det ena rummet. Jag blir förvirrad. Fortfarande denna känsla av tomhet. Var är... objekten? De finns inte här. Varorna har trollats bort av konstnärerna. Varuhusinteriör i sig är inte spännande för oss. Ögonen är för vana. Glider över utan reflektion. Så vad händer när enbart inramningen finns kvar? Utställningen är ett försök till att trolla det magiska samband mellan framgång, åtrå och varor som är så förhärskande i vår tillvaro.

Genom att härma, förflytta och miss-bruka varuvärldens språk och arkitektur försöker de upphäva och ta tillbaka det grepp marknadens visuella retorik har över våra drömmar och handlingar...

skriver man om konstnärernas taktik i utställningsbeskrivningen. Jag köper det. Det är ett intressant försök. Men magin blir inte riktigt omvänd. Skospeglarna och disken är för snygga. Med mina konsumtionsögon kan jag inte se på dem som något annat än estetik. Produkter lösryckta ur sitt sammanhang. Jag vill äga en av de där skospeglarna och går därifrån med en känsla av fortsatt tomhet. Samtidigt som jag tvingas till att reflektera över var magin egentligen sitter.

Tips: Den 14 september kl 19 kommer det vara "performance, föreläsning, release och bar" på Färgfabriken med Katarina Elvén och Karin Lindh som presenterar ett nytt textverk och dessutom låtit konstnärerna Petra Axelsson, Maja Hammarén och Ulrika Sparre göra varsitt verk i anslutning till Den gudomliga boutiquen.

Den gudomliga boutiquen finns kvar till den 16 oktober.

Våldsam harmoni i Kina

Ni vet när jag hängde i Kina i våras? Nu finns numret med reportaget jag skrev i Konstnären, "Våldsam harmoni i Kina", på nätet. Det handlar om förföljda konstnärer i Kina och om konstnärer som inte alls är förföljda därför att de vet att hålla käft. Läs!

Jag intervjuar Philip Tinari där bland annat, chefredaktören för LEAP Magazine där, en extremt bra tidning om kinesisk konst på både engelska och kinesiska. Tips om man är intresserad av samtida konst och/eller Kina eller bara av en jävligt bra och snygg tidning.

Modesamtal i Malmö

För er som finns i Malmö! På tisdag den 23 augusti samtalar bland annat jag om 'mode, känslor och politik' på Malmöfestivalen. Det är Fordral som anordnar och andra medverkande är Hanna Witrock, Lisa Svensson och Margareta Melin.

Kom! Det kommer bli kul. Platsen är Biograf Spegelns foajé och tiden är 18-19.

M-O-D-E

Jag måste sluta ljuga på denna blogg... Måste även sluta skämta om sjuka ideal men vad ska man annars göra? Gråta? Ja, kanske det.

Jag tänker istället på helt andra saker. Jag har inget intresse av att VARA mode. Min person måste få vara separerad från allt det där, annars kvävs jag. Men om man inte ÄR mode, vad är det då som gör en legitim som skrivande om mode? Om inte en Jil Sanderkavaj, en Gareth Pughtopp eller för den delen en liten billig Marc by Marc Jacobstygpåse inte bevisar att jag ÄR en del av allt det där? Var ligger det, liksom? Är det ändå inte smaken som i slutändan legitimerar en modeskribent, om det nu är det man ska föreställa? Om man ska vara lite cynisk?

Det är sånt jag går och funderar på. Postmodeveckeranten, där fick ni den. Tjoff.

Modevecka

Vet ni att det finns modemänniskor som lever på smink! Det är för att de inte tillåter sig själva eller varandra att äta någonting annat. Jag har själv sett dem. De står på damtoan och tuggar i sig ögonskugga och läppstift som de fått i goodiebag från Max Factor på modeveckan. Sen när man kommer in lägger de på russinfejset igen och stirrar ut en. Ögonen är som knivar. Munnen är kladdigt blå, pärlemor och röd.

Bild: bästa Nanna Johansson

"Back-kvinnan"

Gissa min syster.

Bilder härifrån

Taget med loopcam!

Jag har sommarlov. Det har ni med. Vi tar lite paus här och låtsas som att det inte var paus redan innan. Som om den här bloggen inte var en enda stor paus. Man måste ha paus vet ni! Mellanrum. Men det vet ni ju.

Jag vill passa på att tipsa om att ett stort reportage jag gjort till tidningen Konstnären om förföljda konstnärer i Kina nu finns ute! Dessutom är det ett nytt nummer av Nöjesguiden ute med texter av mig om stylistutbildningar i Sverige, Stutterheims regnrockar och varför det i hela världen kan anses vara provocerande att vara blek på sommaren(klicka!).

Krig- nu i Hipstamatic

I British Journal of Photography kan man läsa om projektet Basetrack där en grupp fotografer följer med en amerikansk pluton i Afghanistan mitt under brinnande krig. Dessa fotograferar gruppen och omgivningen och lägger upp den på sin sajt och på Facebook så att de anhöriga till soldaterna kan "vara med" och hålls uppdaterade. Det är en ideell organisation och projektet har uppskattats mycket av de anhöriga, enligt artikeln. Fotograferna ska dock inte längre få följa med plutonen av säkerhetsskäl, men bilderna finns kvar.

Detta är förstås en ny sorts journalistisk och inställning till krigsrapporterande så vidare, men det som mest förvånar med detta är själva fotona. De är tagna med Hipstamatic, en fotoprogram som finns till iPhone, som ni säkert är bekanta med den från facebook där en veritabel epidemi av sjuttiotalsporriga digitala polaroidbilder av picnicfiltar, hamburgare, bad från klippor och så vidare, tagna med just Hipstamatic, har härjat. Programmet har ett speciellt filter som får allt att se ut att vara taget med en kompaktkamera en solig dag 1968. Det är ett filter som helt enkelt får allt att se lite mer romantiskt ut. Sentimentalt, liksom. Perfekt för alla som vill få sin tillvaro att verka lite mer som retroromantiska bloggen Niotillfem.

Men krigsfotografi á la Niotillfem? Är det inte något väldigt märkligt med det? I The Guardian skriver Patrick Kingsley om projektet under rubriken "War photography- Isn't there an app for that?". Där förklarar fotograferna att de inte planerade att använda Hipstamatic från början, men att de övergick till det för att det var bättre. "the pair settled on Hipstamatic both because of its retro aesthetic and because the iPhone "was the ideal, rugged piece of gear for southern Afghanistan"." Så det fanns förstås en praktisk aspekt av det, men retro-estetiken? Den berörs inte mer i artikeln, som för övrigt är märkligt okritisk.

Fotona är riktade främst till de anhöriga till plutonen, vilket förklarar det sentimentala anslaget. Men ändå, ett fotofilter lagt över krigsfotografi, det finns en viss symbolik över det. Filter som i ett politiskt filter, filter som i ett skydd mot det verkliga kriget, filter som ett sätt att göra romantiska hjältar av amerikanska pojkar i ett hopplöst krig. Filter som ett sätt att anspela på vad, på 1968, på kriget i Vietnam? Förvisso ett krig som var och är mycket hatat, men som också är mycket förevigat genom foto, film och andra populärkulturella skildringar. Ett krig som i efterhand blivit en symbol för imperialism och amerikanska makthavares bortkastande av unga soldaters liv.

Bilderna skapar overklighetskänslor. Det ser inte ut att vara på riktigt. Men för de sexton talibaner vars död har skrivits upp på whiteboardtavla på en bild var det nog rätt så mycket på riktigt. För dem vars fält och byar pudrats med vit fosfor som kan ses på en annan kändes det nog verkligt. För att inte tala om de amerikanska soldater som fått ge sitt liv i det här kriget. Det är det som är så obehagligt. Hipstamatic-filtret förstärker egentligen bara det. Frågan är om det är medvetet från Basetracks sida eller ej.

En ny slags coolness som jag inte riktigt förstår men älskar

Sasha Pivovarova i juni-julinumret av franska Vogue, fotad av Inez van LamsWeerde och Vinoodh Matadin och stylad av Joe McKenna

Hannah Nobel på omslaget till b Magazine s/s 2011, fotad av Aitken Jolly och stylad av Jason Hughes

Beyonce i julinumret av Dazed & Confuzed, fotad av Sharif Hamza och stylad av Karen Langsley

"Asien"

Bild från pressreleasen

En kompis återgav ett mejl hon fått från Patrikssons Communication. De skulle ha ett Thomas Sabo-event och frågade om hon ville spela skivor. Det konstiga är att hon aldrig spelat skivor. Hon jobbar förvisso med mode, men hon är inte dj eller liknande. Varför frågade de då just henne?

Det visade sig att eventet hade tema "asien", eftersom Thomas Sabos smyckeskollektion hade det temat. Min kompis är född i Sverige men av kinesiska föräldrar. Hon är alltså perfekt på ett event med tema "Asien". Jättekul att ha en gullig liten "asiat" som spelar skivor, eller?

Idioti.

Musiken hon skulle spela? "Modernt asiatiskt electro i linje med kollektionen."

FYI, Asien är världens största och folkrikaste världsdel bestående av 49 stater. Att använda inspiration "Asien" är ungefär lika intelligent som att använda inspiration "Afrika". Inte för att folk slutat göra det men ändå... Extremt eurocentriskt.

Nöjesguiden

Nu finns mina premiärtexter upplagda på Nöjesguidens sajt. Texten om STYLEBY finns här, Beckmanstexten finns här och min krönika finns här.

Här kan ni dessutom läsa en liten introduktion av.... mig.

Ps: snart ska jag skriva lite här också, lovar.

Premiärguide

Illustration av Clara Aldén

Första numret av Nöjesguiden där jag medverkar som moderedaktör finns ute på stan nu! Jag skriver bland annat om att 'brinna för mode', om Beckmans examensvisning och STYLEBY och vad som egentligen kan tänkas vara grejen med den tidningen(se illustration ovan).

Parfym

Reklam för Justin Biebers parfym "Someday" via Fifty Scents. Är det inte cyniskt hur exakt den fångar en tonårstjejs längtan? Den slår an något i sin banalitet. Man vill ju typ köpa den när man ser reklamen.

Varje gång jag läser Caroline Hainers parfymblogg Fifty Scents känner jag hur jag blir mer och mer besatt av doft. Tänker mig parfym som en form av magi, ett sorts vodoo-betvingande av omgivningen. Om det funkar, det vill säga. Annars är det som en dåligt kastad trollformel, som slår tillbaka på en själv.

Jag är väldigt ointresserad av skönhet förutom när det gäller just parfym, samt läppstift och nagellack (alla snabba effekter, hatar pill och tidsspill). Ni läser antagligen alla den, men om ni inte gör så finns den här.

LEGENDARY

Kommentar överflödig. Älskar.

Naim Josefi och ett kommentarsfält

THE COUTURE MOVEMENT from melkhoofd on Vimeo.

Film till Naim Josefis första kollektion "The Recipient" som han gjort tillsammans med reklameleven Maja Bergström.

Beckmans examensvisning saknade som bekant en elev; Naim Josefi. Agnes B har skrivit bra om det här. Naim menar alltså att hans första kollektion blev diskvalificerad utifrån ett osynligt ramverk som finns på skolan, att han blev utfryst av både lärare och elever och att han därför gjorde en andra kollektion, som inte heller blev godkänd då den uppfattades som en kritik till skolan.

Detta är alltså Naims version av varför han inte visade på examensvisningen. Beckmans kan man inte riktigt veta eftersom de inte kommenterar enskilda elever.

Vad man däremot kan se är att det verkar extremt infekterat. I kommentarsfältet till Agnes inlägg är tonen hätsk och Agnes har bland annat uppmanats att gå och hänga sig. Naims kläder har kallats "showkläder för Rio-paraden". Det divideras fram och tillbaka om huruvida Naim är begåvad eller värdelös och kommentatorerna verkar uppriktigt förbannade över att Agnes vågat beröra något så internt i sin egna(!) blogg.

Jag vet inte var sanningen ligger här. Det jag vet är att det Naim har gjort innan har hållit mycket hög nivå, därför var det tråkigt att hans kollektion saknades på visningen. Det jag däremot anar, efter att ha läst kommentarerna på Agnes blogg, är att något är ruttet i sammanhanget. Läs själva.

Ps: jag har skrivit om många av de övriga eleverna i nya numret av Nöjesguiden som kommer på torsdag. Därav ingen recension här! Detta är bara en kommentar till uppståndelsen på Agnes blogg.

Om Siri Derkert, gatukonsten och nolltoleransen

Bild på Östermalmtorgs tunnelbanestation, lånad från Wikipedia.

Hade idag glädjen att få besöka Siri Derkert-utställningen på Moderna Museet som öppnar på lördag. Uställningen sträcker sig över hela Derkerts liv, mellan 1888 och 1973, via Parisvistelser i början av 1900-talet, livstraumat med dottern Liv som avled 1938, till Fogelstadsgruppen och Derkerts politiska engagemang. När jag stod där kom en känsla av tacksamhet till alla dessa kvinnor som kämpat och varit obekväma, och som skapat allt det vi har idag, över mig. (Fogelstadgruppen var till exempel med och kämpade för kvinnlig rösträtt när det begav sig). Men den väckte också många tankar om konstens vara och icke vara.

I ett hörn av utställningen visas ett videoklipp från SVT från 1962 där Derkert, som antagligen precis påbörjat sitt stora verk på Östermalmtorgs tunnelbanestation, debatterar den moderna konstens tillträde till tunnelbaneväggarna, med advokaten och högerpolitikern Patric von Ossbahr, en äldre herre iklädd fluga. Derkert som är i sitt esse rör sig som en poetry slam-deltagare och låter von Ossbahr få veta både ett och annat. Von Ossbahr är i sin tur upprörd och indignerad över hur konst som, underförstått, den stora massan inte förstår ska få vara en del av det offentliga rummet. Han efterlyser konst som är trevlig. Det är komiskt att se de båda mötas, men någonstans där säger Derkert att de, alltså SL, ”har gett oss väggar”, vilket fick mig att haja till. De moderna konstnärerna fick bokstavligen väggar att uttrycka sig på i det offentliga rummet. När man ser debatten mellan von Ossbahr och Derkert inser man hur fantastiskt detta egentligen var.

SL gör ju förstås plats för modern konst i tunnelbanan idag också, men det är också uppenbart hur The von Ossbahrs av idag har vunnit. Hur definitionen av ”trevlig konst” förvisso vidgats, men att det fortfarande är väldigt villkorat. Jag vet inte vad Siri Derkert skulle tycka om jämförelsen men hennes verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation- den skissartade, enkla blandningen av fraser och bilder och budskapet- påminner om klottret, grafittin och gatukonsten av idag.

Häromdagen följde jag med min lillebror till affären Highlights på Östgötagatan i Stockholm där s man kan köpa sprayfärgburkar samt tidningar och böcker om graffiti. Det slog mig när jag stod där, att det är fantastiskt att en sådan affär ens finns i Stockholm. Vi har ju som bekant sedan 2007 nolltolerans mot graffiti och klotter i Stockholm. Man får inte ens göra saker som kan ”väcka intresse för klotter”, vilket Citys Sofie Nohrstedt skrivit bra om precis. Kundunderlaget för Highlights borde vara minimalt om man förutsätter att de flesta inte målar graffitti hemma. Nu finns det ju alltid folk som lyckas måla oavsett, men ändå. Det måste vara svårt att hålla den kulturen levande här. Affären ska också ha fått påhälsning från polisen många gånger.

I City-artikeln menar trafikborgarrådet Ulla Hamilton att graffitti är ”En tavla på väggen”. Klotter däremot ska bekämpas. I Stockholm ska det vara ”tryggt och snyggt”, enligt henne. Det känns som ett eko av vad von Ossbahr menade skulle finnas på tunnelbanans väggar. Trevlig konst. Men då var det Derkert som fick rätt. Hennes konst fick vara kvar och påminna om kvinnokampen och sticka konservativa i ögonen fram till idag. Uttalandet ”de gav oss väggar”, känns så sorgligt i relation till idag. För gatukonsten, som kanske kan beskrivas som den mest kontroversiella konsten av idag, får inga väggar i Stockholm. Vi har nolltolerans, som om det vore droger eller våld vi talar om och inte konst och kreativitet.

Team von Ossbahr, som Hamilton helt klart tillhör, har ett stadigt grepp om samtalet om den offentliga konsten idag.

I Ain't Thick

Jag har lyssnat en del på Jeffrey Lewis cover på Crass I Ain't Thick på senaste.

Soody Sharafi

Hittade Soody Sharafis fotoserie "Moslem Youth" i en tidning. Tonårstjejer i Iran som gör vad tonårstjejer gör mest. Spelar gitarr, ansar ögonbrynen och hånglar. Men liksom, i Iran. Det finns något oemotståndligt coolt över det. Och gud vad jag vill åka till Teheran.

Nöjesguiden

En annan sak! Jag är Nöjesguidens nya moderedaktör. Första numret kommer i juni. Jag har blivit lovad att få göra vad jag vill. Ungefär. Hehe. Det ska bli kul. Vad vill ni läsa om egentligen?

Jag vill skriva om allt som ingen annan ids skriva om. Jag är inte ute efter att bli kompis med alla i modebranschen. Jag har aldrig varit mycket för det där med nätverkande ändå. Jag tror det är viktigt med en viss distans. Man måste vara lite av en ö för att ha rum att tänka. Och jag vill gärna vara en ö. En liten kärv men trevlig ö i någon älv någonstans. En sån med lite björkar och lysande orange hjortron på sensommaren. (skyller detta stickspår på jetlag)

Sverige, Sverige, moderland. Jag är hemma igen. Det känns konstigt. Sitter framför datorn och har precis bestämt mig för att inte lämna in min c-uppsats i genusvetenskap imorgon. Behöver jag nämna att jag alltid lämnar in i tid annars, aldrig misslyckas? Just därför känns det lite jobbigt. Som om min karaktär hängde på det. Skärp dig, Sanna. Din karaktär är så mycket mer än så.

Vad har jag då gjort i Beijing istället för att skriva på min uppsats? Förutom att leva, älska, äta har jag skrivit på en långt reportage om förföljda konstnärer i Kina till nummer 2, 2011 av tidningen Konstnären. Mycket nedslående och mycket intressant.

Apropå det har en konstnär, som jag tror jag nämnt tidigare, Cheng Li, som genomförde performancet "Art Prostitution" i mars på en gruppshow och sedan blev fängslad för detta, blivit dömd till ett år i arbetsläger. För ett performance. Här har vi Kina idag.Här är ert på-väg-att-utvecklas, öppnande-upp-sig-fantasilands sanna ansikte.

Vykort från Beijing, 28/4/11

Vet ni vad som är overkligt? Det är overkligt att dricka drinkar på en bar i Beijing några timmar man läst en artikel om att Ai Weiwei eventuellt ska ha erkänt skattebrott efter tortyr. Uppgifter som ska ha fått hans syster Gao Ge att säga “I cannot let my mother see.” Insikten om att om det hade varit jag, hade jag erkänt vadsomhelst.

Det är overkligt att hänga runt i galleridistrikt när man vet att andra konstnärer också sitter fängslade, kanske någonstans här i Beijing. Inte bara för att de har gjort politisk konst, utan även för att de gjort obscen sådan. Två performancekonstnärer som ska ha haft sex i konstsyfte har varit häktade i flera veckor, liksom deras kollega som anspelade på jasminerevolutionen. En ytterligare kollega, konstnären Guo Gao ska ha släppts. Hans brott var för övrigt att fotografera gruppshowen som deras performance var en del av.

Metablogg

Ibland funderar jag på att lägga ner den här bloggen och starta en ny, friare, fräschare som ska handla om allt mellan himmel och jord. Där ska allt som inte får plats här få plats, även om jag lyckas trycka in en del här ändå. T.ex. tankar om djur och natur? Konst? Sex? Kattfiskar? Jag vet inte.

Den ska vara snygg, lättnavigerad och inte ligga på blogspot.com. Framförallt ska den inte ha ett pretentiöst lorem ipsum-namn på engelska.

Sedan så blir jag lat och struntar i det. Förkovrar mig i nån pdf. Tvättar håret. Ingenting blir gjort. Så jag tänkte bjuda in er i denna tanke-loop. Jag vet inte vad ni tycker men om ni tycker någonting så får ni gärna bidra.

Det var allt!

Körsbärsblommorna i Yuyuantan Park

Bild lånad härifrån

Kinesiska parker är ett kapitel för sig. De tar ofta inträde. 10 RMB för ett besök kan det kosta. Det är inte mycket för mig, men för någon som tjänar fyra kronor i timmen är det förstås det. Igår var vi i Yuyuantan Park, känd för sina blommande körsbärsträd. Det är en smärre folkfest going on, när de blommar, vilket råkar vara ungefär nu, i april. I västerländska turistguider till kinesiska turistmål brukar det inte sällan raljeras över kinesiska turister. De gör liksom allt fel. De verkar älska att resa i grupp med guide och skäms inte att följa denna guide som bär en färgglad flagga, gärna bärandes kepsar i samma färg. De skräpar ned och har ingen känsla för autenticitet. De pratar för högt och fotograferar fel saker.

Yuyuantan Park var smockfullt av folk, många med en krans av plastkörsbärsblommor på huvudet som man kunde köpa vid entrén. De flesta gick samma väg runt sjön. Alla fotograferade sig framför träden(se ovanstående bild). Gärna hållandes en kvist så nära ansiktet som möjligt. Vi var inställda på picknick, så vi tog en avstickare inåt parken, där det var relativt tomt och placerade oss i skuggan vid en grön plätt med prunkande körsbärsträd. Från högtalare strategiskt utplacerade överallt hördes lugn musik. Låtarna varvades med en vänt förmanande kvinnostämma. Ibland patrullerade en polisbil förbi. Samtidigt sjöng fåglarna runtomkring oss. Solen sken. En lätt känsla av overklighet infann sig.

Och mitt i allt detta, alla dessa människor med kameror. Det var slående hur viktigt fotograferandet verkade vara, för de som tagit sig dit. Unga tjejer turades om att fota sig framför träden. Mammor och döttrar. Föräldrar med barn. Brudpar ställde sig i avancerade formationer, strängt styrda av bröllopsfotografen. Kinesiska par verkar framförallt gilla att fotografera sig på avancerade sätt. Eller, det är killen som fotar och tjejen som poserar. Killarna har ofta systemkameror och tjejerna visar en imponerande uppfinningsrikedom och dedikation när det gäller poser. Sedan tittar man allvarligt på bilderna som blev ihop. Blir det fel får man ta om.

Att fota verkar vara ett sätt att umgås här. Det är inte skämmigt att posera så att andra kan se. Det är en aktivitet i sig, lika god som någon annan. Jag själv, som rodnar lätt och ofrivilligt lägger på mycket ansträngd min så fort en kamera dyker upp kunde inte låta bli att bli lite imponerad, även om man kan fråga sig vad de gör av alla bilder. Jag själv ägnade mig förstås åt det vi västerlänningar helst gör när vi inte arbetar. Sippade vin.

Vykort från Beijing

Huang Xiang, som efter ovanstående performance arresterats av kinesisk polis.

Det är märkligt att vara i Beijing nu. Man kan lätt säga att det ligger en sordi över den här våren. Samtidigt är Beijing vant. Ansiktsdragen var redan ordnade, innan folk började försvinna för den här gången. Trafiken rusar smidigt fram på ringvägarna, de otaliga cyklisterna likaså. De flesta känner nog inte ens till att deras utomlands(!) mest uppskattade konstnär har försvunnit. Att ingen vet var han är, men att hans sägs komma bli åtalad för antingen plagiat eller ekonomiska brott. Vad som än passar, liksom. Vi tar det som det kommer, lite på en höft. Det är förresten inte bara Ai Weiwei som försvunnit. Det sägs att ungefär 200 personer försvunnit senaste tiden, men det är kanske överdrivna siffror. Advokater, skribenter och performancekonstnärer, alla är de puts väck.

Jakob såg häromdagen en man bli bortförd av civilklädda poliser, för att sedan själv bli förföljd av en säkerhetspolis som mumlade något om "lao wai" i sin telefon. Men de bryr sig egentligen inte så mycket om utlänningar, fokus är helt klart den egna befolkningen.

Tankar kring turism del II

I Beirut i somras. Jag och Jakob är där på semester och vi kände ingen. Beirut är en gåta för oss, gömd bakom tonade hummerbilrutor, mörka solglasögon och skottskadade husfasader. Vi har en Lonely Planet-guidebok och Internet till vår hjälp. Vi är turister. En kväll går vi till en restaurang som det tipsas om i guideboken. Det står att det är autentisk atmosfär och äkta libanesisk mat. Ägaren ska vara lite excentrisk, står det. När vi kommer in i den lilla restaurangen är det uppenbart att det inte bara är vi som fastnat för just den beskrivningen. (Lonely Planet är en av få guideböcker till Beirut som är lätt att få tag på.) Därinne sitter cirka sju andra par, av västerländsk härkomst, och skäms. Jag skriver skäms, eftersom det var så uppenbart att alla gått dit för att få en autentisk atmosfär, och istället får en spegelbild av sig själv och sitt turistskap slängda direkt i ansiktet, förvrängda som spegelhuset på Gröna lund. Stämningen inne på den där restaurangen var tjock som mannagrynsgröt. Inget av sällskapen pratar med varandra. Inte ens de som blivit satta vid samma bord i brist på plats. Även fast det säkert är många olika nationaliteter därinne så räcker det inte. Gästerna hade gått dit för att se libanesisk kultur och istället fick de rodnande se sig själva.

Vi känner förstås samma sak som de andra, men kan inte riktigt låta bli att förundras över denna extremt intressanta situation och kan inte sluta skratta. Vi beställer in mat och vin och känner oss som turister i turismen. Det är ett billigt knep som syftar till att vi ska få känna oss (i alla fall lite) som individer. Restaurangägaren var uppenbarligen medveten om sin status som excentrisk och spelade på den, samtidigt som han såg extremt trött och sliten ut. Vi går därifrån, både generade och upplyfta. Vi hade bestämt oss för att acceptera vår roll som turister. Att acceptera att det som turist knappast går att finna något som är ”autentiskt” och att detta heller inte är något som bör eftersträvas. För det är en fantasi, skapad av resehandböcker och –tidningar, för att sälja just- turism.

Några dagar senare befinner vi oss i en liten by på syriska landsbygden. Vi har bokat ett slumpmässigt valt hotell. I dalen nedanför byn smyger hyenorna genom de lummiga olivlundarna på natten. Ägaren till hotellet är, just det, också ganska excentrisk. Han har bott i USA, sjunger och spelar ett stränginstrument vars namn jag nu inte minns, och bjuder oss på te. Vi är de enda gästerna eftersom det är lågsäsong. Han hävdar att han är med i vår guidebok. Jag kollar sedan men hittar inte hans hotell. Det var kanske i någon tidigare upplaga, men nu är han borttagen och det kändes lite tragiskt. Ägaren verkade vara nöjd över att ha blivit tipsad om i guideboken, medan han körde sin lilla repertoar av historier som hans fru helt uppenbart inte orkade lyssna till för sjuttiofjärde gången. Hon log snett och plockade bort våra koppar. Kanske ansågs han inte längre excentrisk på det rätta sättet, på det autentiska sättet. Kanske var hans hotell för slitet, för illa skött.

Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var synd att hans femton minuter i Lonely Planets rampljus var över, samtidigt som det kändes lite skönt att inte behöva stöta på några autentitetssökande amerikaner i korridoren på morgonen.

(Apropå det, blir man någonsin mer rasist än som turist? Turistande ryssar är si, turistande italienare är så. Amerikaner ska vi inte ens prata om.)