En stad av våld

Poliser utanför porten till Ais studio i Caochangdi i Beijing. Från svd.se

Ai Weiwei skriver i Newsweek om Beijing som mardrömsstad. Som ett Kafkaslott, men utan metaforerna. Banalt i all sin tydlighet.

Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird’s Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence.

Det är en text som även fångar min personliga känsla av Beijing. Texten är inte överdriven. Inte melodramatisk. Den är poetisk men konstaterande. Den kinesiska misären är en misär som inte går att romantisera. Det fula. Det fattiga, men på det själsliga planet. I Beijing är det som mest tydligt.

De sovjetliknande boulevarderna, sandstormarna på våren, allt som tillslut får samma dimgrå färg. Luftrapporten varje dag; unhealthy, unhealthy, very unhealthy. Det är amerikanska ambassaden som gör den. Kinesiska staten skulle aldrig erkänna hur dålig luften verkligen är. Känslan: jag kan inte andas här.

Försäljarna på gatan, böjda huvuden. Ingen är särskilt intresserad av en vithyad som en själv. De har annat att tänka på. Apatin. Den går inte att komma undan. Turister klagar på de otrevliga kineserna. Newsflash. Man blir inte trevlig av att leva i en diktatur. Man blir inte trevlig av att bli trakasserad av polisen. Att få se sitt hus köras över med bulldozers.

Man åker till Beijing för att turista i makt. Man är en blåögd besökare i ofriheten. Man vågar inte fråga för man vet aldrig vad man får för svar. Ibland svarar de "Ja, ja, såklart" men ofta de där spelat oförstående ögonen "vad menar du?". Man vet inte var man ska börja. Jag har hört folk säga att de älskar Beijing. Jag ville svara; hur kan du älska det? Det finns så många fina människor, så mycket att se. Men ändå. Man kan inte älska Beijing. Man kan älska det i Beijing som inte känns som Beijing. för Beijing är partiet, på något sätt.

Varje dag runt fem-sex blir det trafikkaos i hela stan. En eftermiddag råkar taxichauffören i vars bil vi sitter i köra in i en annan bil. En dyr bil. De stannar. Taxichaufförens ögon när han inser att det är hans fel. Den fullkomliga tröttheten. Kvinnan i den andra bilen, klädd i dyra kläder, skriker. Chauffören nickar hjälplöst. Ser ner och säger ingenting. Det är så ofantligt svårt att se. För det finns liksom inget skydd för honom. Det var Beijing i ett nötskal. Den som är fattig och råkar illa ut är utan hjälp. Komplett utan hjälp. Även om det skulle vara den andra kvinnans fel egentligen. För hon är rik, hon är antagligen partimedlem. Han är bara en vanlig man. Vem bryr sig om vanliga män? Ingen i partiet i alla fall. Inte polisen. Inte det juridiska systemet. Vi är tvungna att dra därifrån. Man kan råka illa ut som utlänning om polisen dyker upp. Så säger turistskrönorna. Vi lämnar taxichauffören. Trycker en sliten sedel i hans hand. Han märker det inte knappt.

Beijing is two cities. One is of power and of money. People don’t care who their neighbors are; they don’t trust you. The other city is one of desperation. I see people on public buses, and I see their eyes, and I see they hold no hope.

Beijing är det perfekta giftermålet mellan kapitalism och kommunism. Det är ett lyckligt äktenskap för alla utom invånarna. Att Old Ai skriver en så utlämnande och ärlig text kan bara betyda två saker. Antingen har han förlorat allt hopp. Eller så vet han att de inte kommer åt honom. Jag hoppas att det är det senare. Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte vad som i övrigt tyder på det.