Samvaro lika bräcklig som kartonghus

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.