Lite naket

Det här är nog det bästa modejobbet jag har sett på ett tag. Så jag låter bilderna tala för sig själva. Från senaste nummer 11 av Fantastic Man, fotograferat av Benjamin Alexander Huseby och stylat av Jodie Barnes. Mer bilder finns här.

Artlover

Jag har medverkar i nya numret av konsttidningen Artlover med texter om amerikanska performancekonstnären Kate Gilmore respektive musikern/konstnären Christine Ödlund. I den sistnämnda handlar det en hel del om växters förmåga att kommunicera med varandra kemiskt. Det ni! Finns att plocka upp på stan, typ?

Libanon

Offtopic: drar till Libanon i juni. Någon som har tips på whatever? Är intresserad av allt. Även skönlitteratur och sajter med anknytning till Beirut/ Libanon!

Sista skriket

Förresten så gillar jag verkligen Ida Skovmands blogg Sista skriket på Sydsvenskans sajt. Den är väldigt bra, faktiskt. Det är så sällan jag känner så. Tack, eller vad man ska säga!

Moral kontra sedlighet

Det är sällan jag ger mig in i debatter på bloggar. Jag vet inte varför. Tycker att det mesta blir sagt, eller så är det för konstig ton att inget går att sägas. Nu tänkte jag dock flytta debatten från kommentarsfältet på Daniel Björks blogg och ut i vad som brukar kallas för bloggosfären. Daniel skrev en text om Terry Richardsson-gate och om hur han är tveksam till alla sorters ingripande från annat håll i mode och konstvärlden. Att moraliserande där i historien bara varit av ondo. Att de kreativa sfärerna av tradition varit en tillflykt för alla avvikande, som homosexuella och starka kvinnor. Att ett ingripande där bara kan leda till sämre mode, och sämre konst. Och kommentarerna haglar. Hur kan man försvara Richardsson? Det kan man bara inte.

Och nej, det tycker inte jag heller att man kan. Men jag känner att den här diskussionen kräver någon slags definierande av vad moral och moraliserande egentligen betyder. Moral är ett samhälles gemensamma regler för vad som är rätt och fel. Ofta sådant som inte går att bestämma med lag utan som snarare präntats in i medlemmarna i samhället med hjälp av uppfostran, och i vissa fall, indoktrinering. Därför antar jag att många är tveksamma till begreppet. Moral anses vara något som kommer ovanifrån och som slår ner på de som inte passar in. Det var det som drabbade amerikanska kommunister och homosexuella under 1950-talet under den så kallade McCarthyismen, till exempel. Skulle man kunna jämföra Terry Richardsson med den sortens avvikande samhällsmedborgare?

Jag menar att man inte kan det. Terry Richardsson har makt och han utnyttjar det som vit och heterosexuell man. Det finns ingenting avvikande hos honom. (Om man inte ska räkna hans förkärlek för tamponger som beskrivits i en av artiklarna) Han tillhör förvisso en bransch där många av övriga samhällets moraliska riktlinjer inte erkänns. Det gör att den miljön är friare. Men han utnyttjar den felaktigt. Att folk vill sätta dit honom har inte med sedlighet att göra, att hans bilder skulle ha gått över någon slags sedlighetsgräns där folk blir förskräckta. Snarare har det att göra med att den sexuella makt som man trodde var simulerad i bilderna visar sig vara på riktigt, via utsattas vittnesmål. Och nej, jag tror inte att moral>konst, som Tavi skriver, men jag tror heller inte på sedlighet>moral. Sedlighet handlar om vad som får visas upp, i nakenhet eller sexuella handlingar.(Och det är inte det som den här diskussionen handlar om, väl?.) Moral handlar i det här sammanhanget om att man inte ska utnyttja sin maktposition till att få folk att göra saker de inte vill. Gränsen är för mig väldigt tydlig.

Bild från Ladygunn.

The Lost Boys

Väl genomförd estetik, eller vad man ska kalla det, ger mig gåshud. Även om det estetiska i sig inte är något som jag kan identifiera mig med, blir jag imponerad. Inte på ett reklamarsätt, utan på ett känslomässigt plan. Antar att det har med uppgivenhet att göra egentligen. Man är så fullmatad med yta att när något väl lyckas ta sig bakom det pansar man byggt för att inte få huvudvärk, blir man nästan lättad. Jag kollade på filmen The Lost Boys från 1987 igår. Den handlar om ett motorcykelburet tonårsgäng som (också) är vampyrer. Rodartesystrarna brukar referera till den. Så även i intervjun i senaste numret av Bon (där jag också skrivit! Fast inte om Rodarte, även om det hafe varit maxat.) Det finns en magisk bild i den intervjun där the Mulleavys ligger på en kalifornsk vallmoäng och softar. Hursomhelst, The Lost Boys, fantastisk film. Se den?

Examenskärlek

Jag går på färg när jag väljer kläder. Siluetten är verkligen underordnad. För mig är färg känsla, siluett någon slags rationalitet. Antar att ni kan räkna ut vilken jag försöker gå på, rent allmänt. Speglar mig gör jag effektivt, en titt på framsidan, en på baksidan. Det är ändå färgerna som är centralt.

Ovan ser ni modestudenten Nathalie Rae Richardssons slutarbete nu när hon går ut från London College of Fashion. Jag hittade det via Fashion156. Jag tycker kläderna och även själva bilderna är helt fantastiska. Ser för övrigt verkligen fram emot att se Beckmanselevernas arbeten nästa vecka.

Skönhetsprodukter och existensiella frågor

I artikeln Graduating From Lip Smackers på New York Times.com skriver Douglas Quenqua om amerikanska tweens, det vill säga 10-12 tjejer som inte kommit in i puberteten ännu, och hur de i allt större utsträckning blivit måltavla för marknadsföring från smink- och skönhetsföretag. Artikeln är lite tveksam på sina ställen, framförallt när de pratar med en mamma som valt att låta sin dotter gå på en skönhetsrådgivning istället för att bli arg på henne- när hon ville sminka sig med annat än smaksatt läppglans. “I figured, better that she’s informed and has the right tools than she goes into it blindly with her friends in the bathroom and comes out looking like a clown.” (citat)

I mina ögon är väl just kladdandet det fina med att sminka sig som barn eller tidig tonåring. Det är lek, inte så mycket mer. När mamman tar sin dotter till en skönhetsrådgivning utbildar hon henne att måla sig som en vuxen gör. Detta kräver förstås som mamman nämner, de rätta verktygen vilka man skaffar genom konsumtion.

(...)Stacy Malkan, author of “Not Just a Pretty Face: The Ugly Side of the Beauty Industry,” said that parents have been fighting a losing battle with the beauty industry, which now markets to children so aggressively that it invites a comparison to Big Tobacco’s efforts, like Joe Camel.

“There’s relentless marketing pressure on young girls to look older,” Ms. Malkan said. “Not just from magazines and TV ads, but from shows like ‘90210.’ Those kids are supposed to be in 10th and 11th grade, but they look 25.”

Att företag desperat försöker skaffa sig nya marknader är kanske ingenting nytt (även om det borde moraliseras över i större utsträckning. (Oj, sa jag moralisera? Ja, det sa jag faktiskt.). Men riktigt intressant tycker jag att det bli först när skribenten pratar med den 11-åriga dottern ifråga;

Asked if there was a particular celebrity or fashion icon she tried to emulate when putting on makeup, Alyssa Pometta said: “I don’t take a picture of a celebrity and try to make myself look like them. I try to make myself look like me.”

Hon försöker alltså få sig själv att se ut som sig själv, med hjälp av smink. Borde hon inte göra det automatiskt? Är det ett sorts svar på frågan- Vem är jag? Jag insåg när jag läste detta att den frågan hos mig själv dök upp i samband med att jag började att konsumera kläder, skönhets- och livstilsprylar. Just den här osäkerheten på det egna jaget, var kommer det ifrån egentligen? Ibland får jag verkligen känslan av att vara marionettdocka i marknadens händer. Och hur mycket jag än sprattlar, så kommer jag inte loss.

Citat och bild från artikeln på Newyorktimes.com som nämns i första stycket

Om identiteter och att gömma iphonen i fickan

Se inte så nöjd ut!

Jag vill reservera mig innan ni börjar läsa det här inlägget. Det kommer att handla om mig. Mig i egenskap av obekväm i 1:a maj-tåget. Ni får tycka att jag är en ytlig jävel med fokus på helt fel saker, det är upp till er. Nu börjar det. Inlägget! Jag gick i syndikalisternas tåg på 1:a maj. Inte för att jag är aktiv i rörelsen, men som sympatisör. I politiska sammanhang känner jag mig alltid som en sån jävla katt bland hermelinerna. Eller kanske en hermelin bland katterna, snarare.

Jag förstår att det inte syns på mig vilka politiska sympatier jag har. Det är ett medvetet val, förstås. Men varenda gång jag hamnar i sammanhang där folks viktigaste identitet är den aktivistiska känner jag mig alltid så småborgerlig. Gömmer iphonen i fickan liksom, även fast det inte spelar någon roll! Att min utsida inte riktigt korrelerar med insidan är ett medvetet val. Vill vara mångsidigare än så. Men ibland när man får känslan av att ingen förstår det, då blir man lite ängslig.

Samtidigt blev det så tydligt för mig hur man så ofta gör avkall på just det politiska för att det passar en för tillfället. När vi gick förbi Kungliga slottet och tåget skanderade om hur alla de 800 rummen borde bli bostäder istället tänkte jag på att Ann-sofie Back, Lovisa Burfitt och Behnaz Aram med flera gjort specialdesignade klänningar för att uppmärksamma prinsessbröllopet. Sen när är det okej egentligen? Och när en av de fackligt aktiva syndikalisterna som gör en blockad mot Berns på grund av att de sparkat obekväma som tidigare arbetat som städare höll tal om deras kamp skämdes jag. Jag vet att jag antagligen kommer gå dit igen, liksom. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske till att det gör ont när ens olika identiteter kolliderar. Men det kanske är meningen- att man ska tvivla på sig själv. Annars stagnerar man, antar jag.

Exlibris

Någon nämnde något om exlibris-märken någonstans. Minns inte vem. Det är ju så med internet. Hursomhelst. Det fick mig att tänka på när jag köpte Anatole France-böcker på antikvariat som 17-åring och blev fascinerad över exlibris:arna som satt på pärmarnas insida. (Ja, jag var en ganska pretentiös tonåring i många avseenden.) Men det rörde mig att någon låtit någon rita ett eget litet märke för att sätta i böckerna i ens bibliotek. Det handlade säkert om att böcker dels var mer värda rent pengamässigt, men också att de lånades ut i större skala och därför behövde en personlig signatur för att inte försvinna. Men också att böckerna hade mycket större värde rent känslomässigt. Saker generellt hade större värde.

Det är förstås lätt att romantisera det idag. Minns inte senast jag läste om en bok. Böckerna på nattduksbordet travar upp sig som stapeldiagram och man gör sitt bästa för att hinna ta sig igenom dem. Varje bok man läst trycker man med en liten suck in i bokhyllan och glömmer bort. Jag är egentligen inte för idén om att fästa sig för mycket vid fysiska ting. Tycker till och med att det är lite tragiskt. Men om jag får välja mellan att ha överflöd och aldrig fästa sig vid någonting och att ha färre prylar och faktiskt läsa/uppskatta dem är det nog det sista som vinner. Skulle något parti gå till val i höst med orden Mindre valfrihet skulle jag banne mig rösta på det.