Wayne County

Del 3/6 ur dokumentären Blank Generation av Ivan Kral och Amos Poe med livematerial från1976 tidiga punkscenen i New York.
Två minuter in i videon ses Wayne County med band, en av faktorerna som gör den amerikanska punkscenen till lite coolare än den brittiska.

Lizzy Mercier Descloux

Fransk punk/worldbeat-legend, artist, konstnär och författare, 16 December 1956, Paris – d. 20 April 2004. Vän med Patti Smith, Richard Hell och Jean-Michel Basquiat. Ja, jag är lite besatt.

Palestinasjalens märkliga resa genom 00-talet

Yassir Arafat

Leila Khaled

Elin Kling bar palestinasjal 2007


Nazister i Göteborg, 2007

Palestinasjalen är ett plagg som fick definiera min början av det 00-tal som precis ska avslutas. Jag och min bästa vän köpte varsin på internet, tror jag det var (troligtvis Bluefox:s webshop, eller var det ur katalogen?) någon gång under år 2000. När vi väl hade beställt den var vi i extas, varför hade vi inte tänkt på det innan? Sjalen var så oss. Kanske såg vi det som en slags brygga till en annan mognare värld, sådär i 12-13-årsåldern som vi var. Helt klart att vi såg det som en del av en medveten tillvaro, med tedrickande, djupa diskussioner och en total icke-rädsla för att vara annorlunda.
Själv valde jag en svart och vit, där det vita sedermera skulle gå åt det mer grå/beiga hållet. (Av någon anledning kändes det onödigt att tvätta den.) Min storasyster, en självklar influens, hade till min stora sorg tappat bort den röda och vita palestinasjal som fanns kvar från min mors 70-tal. Den var äkta nämligen, vad nu det innebar, och kändes lite som en faktor som faktiskt kunde legitimera mitt eget sjal-bärande.

Detta med vem som skulle/kunde/fick/borde bära en palestinasjal var nämligen av stor vikt. Jag visste att det var en politisk symbol som förknippades med vänstergrupper. Att den stod för ett stödjande av palestiniernas kamp för en egen nation visste jag också. Men vad innebar det? Vilka var egentligen palestinierna, och varför hade de inte ett eget land? Jag var precis på väg att gå in i mina tonår och jag ville inte vara fejk. Man kan nog säga att köpet och bärandet av palestinasjalen tvingade mig att ta reda på allt detta, vilket fick mig att sedermera sympatisera med den palestinska kampen. Skräcken för att en äldre vänsteranhängare skulle fråga ut mig kring vad sjalen faktiskt stod för var stor, om än mindre trolig.

Palestinasjalen, eller keffiyehn som den heter på arabiska, blev en symbol för palestinsk nationalism under arabrevolten under 1930-talet enligt Wikipeida. När uppmärksamheten kring Yassir Arafat och den palestinska motståndsrörelsen ökade på 1960-talet blev palestinasjalen förstärkt som revoltplagg. Den blev också ett personligt signum för Arrafat, som sällan sågs utan sin svart och vita sjal arrangerad runt huvudet.
När den kvinnliga flygkaparen Leila Khaled bar en palestinasjal, som annars förknippades med arabisk maskulinitet, som man vanligtvis bär en hijab såg många det som ett tydlig markör för att Khaled ställde sig i höjd med männen i den palestinska kampen.

I och med att den palestinska kampen började uppmärksammas på 1960-talet blev just palestinasjalen ett enkelt sätt att visa var man stod i frågan. Vänstergrupper och proggare i Europa började använda den som ett tecken på solidaritet. Den blev del av en sorts uniform för de grupperna, i övrigt bestående av längre hår, näbbstövlar, kånkenryggsäck och fjällrävenjacka, självklart med vissa variationer.

Under 1990-talet kom en ny politisk generation med nya, kanske mer fragmenterade, ideal. Djurrätt- och veganrörelsen, den feministiska, den anti-rasistiska, de autonoma samt den större vänsterrörelsen var mycket aktiva. Palestinasjalen var något som medlemmar i dessa rörelser ofta använde, trots kopplingen till föräldragenerationen. Dels var den perfekt som identitetsmarkör, fortfarande någorlunda provocerande tack och lov. Dels var den varm och kunde även fungera som skydd av ansiktet vid demonstrationer, manifestationer och ockupationer.
I och med att rörelsen var uppdelad i många fraktioner, blev också utbudet av olika färger på sjalarna stort. Den klassiska färgkombinationen svart och vitt kopplades självklart ihop med den palestinska kampen, men även med den anarkistiska och autonoma rörelsen. Rött och vitt symboliserade kommunism, lila och vitt feminism, medan grönt och vitt skulle stå för veganism. Detta handlade självklart om en sorts efterkonstruktion, som också löstes upp och knappast togs på allvar av alla under tiden.

Jag bar min palestinasjal stolt under mina yngre tonår. Jag och mina vänner var de enda på vår annars relativt högervridna skola i nazisttäta Linköping som hade sådana. Vi blev självklart kallade kommunister och feministfittor, vilket mest kändes smickrande- som att vi var del av något större. Vi höll fanan högt i något år eller två. Det kom dock som lite av en chock när de som tidigare burit savannbyxor och linnen började använda likadana. Jag blev upprörd, förstod de inte? Sjalen innebar ett moraliskt ansvar och hade en tradition att förvalta!
Tyvärr började mer och mer icke-initierade, som jag såg det, bära den vilket bara innebar en sak. Jag fick sluta använda den. Den var en trend, och i och med det kunde den knappast sägas vara annorlunda längre. Jag vet inte varför våra tidigare belackare började använda den själva, kanske hade det att göra med att den politiska hiphopen, som Looptroop och liknande, blev populär som musikgenre. Eller kanske var det ett sätt för dem att enkelt göra sig av med det vit makt-doftande 90-talet.

Den politiska laddningen i palestinasjalen har helt klart försvagats. Kopplingen till vänsterrörelsen samt den palestinska kampen finns kvar, men det är troligtvis få som blir anklagade för att vara kommunister för att de bär den.
När Balenciagas Nicolas Ghesquiere använde sig av palestinasjalen i en twistad form i sin höst/vinter 2007-kollektion var det inte längre en speciellt stor sak. Även Henrik Vibskov har gjort varianter på palestinasjalen, med rutorna utbytta mot grisar och andra motiv.
Cirkeln slöts på ett pervest vis år 2007 då bland många David Beckham och bloggarna Elin Kling och Linn Gustafsson bar den. Var det ett politiskt statement? Svårt att säga, men troligtvis inte. (Vilket dock inte kan sägas om den gång några nazister bar palestinasjal under ett anti-israel-manifestation i Göteborg år 2007) Saken är den att sjalen tappade sin politiska färg långt innan dess. När jag köpte min år 2000 visste jag inte att jag var en av de sista som skulle kunna använda den som ett starkt identitetsstatement.
Lika bra är väl det, för ju mer övergiven den blir- desto större chans har sjalen kanske att någon gång få tillbaka sin solidaritetspoäng och sluta fungera som en rockig accessoar för svennar med vaxkletigt hår och Carlings-skjorta.

SVT, H&M och Barracuda

Samma film av visningen som förekommer i Fashion, från Youtube. "Video by barracuda productions"

Amina Djemini skriver i Dagens Media om ett avsnitt av Fashion på SVT som sändes för några veckor sedan som ska ha fokuserat helt på H&M:s visning för sitt samarbete med Sonia Rykiel i Paris. (Nu lyckas inte jag hitta det avsnittet på SVT Play, mer än upphackat i smådelar som någon form av extramaterial..? )
Djemini ställer sig kritisk till att dels ägna ett helt avsnitt åt det stora modeföretaget, vilket hon kallar reklam. Det sändes också i samband med lanseringen av Sonia Rykiel-samarbetet, vilket förstås kan (bör) ifrågasättas.

Artikeln är en fortsättning på den Djemini skrev den 4 december som också berör H&M och Sonia Rykiel. Tydligen (är lite sen på bollen här!) ska svenska journalister, bland annat från Damernas Värld och Glamour, ha blivit bjudna på resa och hotell i samband med visningen.

Detta är knappast något nytt, vilket självklart påpekas i kommentarsfältet. Samtidigt skapar det ju ett beroendeförhållande mellan de som blir bjudna och de som bjuder. Man behöver inte skriva om det man blev bjuden till, men risken är att man står utan inbjudan nästa gång. Samtidigt är etiken i detta komplicerad, hur ska man egentligen avgränsa när det man skriver om ändå ofta handlar om produkter, vilket i sig blir en sorts reklam. Avgränsningen blir knappast lika solklar som i annat journalistiskt arbete.

Det framgår inte om Fashion och SVT blev bjudna till Paris av H&M eller inte. En intressant aspekt av det hela kommer dock upp i kommentarsfältet genom signaturen K-J:

"Hej, det stora 'problemet' är väl ändå att programmet är producerat av samma produktionsbolag som gör H&M's reklamfilmer?"

Produktionsbolaget som man syftar på är alltså Barracuda film & tv. På deras site står det

"in the fashion world we filmed H&M:s fashion shows and produced interviews with Karl Lagerfeld and Stella McCartney."

Vet någon mer om och vad Barracuda producerar för H&M? För om detta stämmer är det ju onekligen långt ifrån någon slags etik, vilket såklart förstärks av att det är SVT som sänder och betalar för det hela.

På tal om powerhysteri- en underbar scen från Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot dansandes mambo. (Vi kan strunta i symboliken för ett ögonblick även här kanske?)

God jul och gott nytt 2010

Sannas lista över saker som provocerade på internet år 2009
1. Ideal.
2. Drömmar.
3. Kommentatorer som försökte dra in moral, socialt ansvar och perspektiv i kommentarsfältet på större bloggar.

Tilda

Från Contributor magazine

Nisch Management har en modell vid namn Albert som är så fruktansvärt lik Tilda Swinton. På något sätt är det väldigt bra castat, även om jag hoppas att modellen inte enbart kommer kläs ut till Tilda. (eller vänta nu, jo, det hoppas jag!)

Tips

Den här listan över de kvinnor som hamnat på flest tidningsomslag i mode och livsstilsfältet under decenniet är lite rolig. Ingen av dem är modell, utan skådespelerskor och artister, men det förvånar väl knappast någon. Nummer ett är, tro det eller ej, Drew Barrymore.

Såhär skriver man om nummer elva på listan, Halle Berrys, omslag

Let us consider it some type of progress that the era of "Halle Berry, jungle girl," has apparently come to an end with the actress growing older. (Or maybe editors getting a clue?)

Karim Sadli

Från A Magazine #8

Från Dazed & Confused, augusti 2009

Mer av franske Karim Sadli, som jag upptäckte är en fantastisk fotograf. Jag har någon slags romantisk vision om att vi är på väg mot ett nytt mansideal, i alla fall utseendemässigt. Han representerar det väldigt bra. Sedan är jag också medveten om att det är ren fantasi som inte riktigt korrelerar med verkligheten, men det är en annan historia/ blogginlägg.

...

Tänker att det finns en tydlig koppling mellan att Kissie är en av Sveriges största bloggare och tv-serien om Ullareds popularitet.
I ett samhälle där det sociala skyddsnätet avlägsnas i snabb takt är det mycket praktiskt om man kan tänka på arbetarklassen som ett sorts främmande spektakel som knappast behöver få sina(allas) sjukpenningar och a-kassor försvarade, eller hur? Inte för att Kissie är i behov av a-kassa, hon är taktiskt nog att tjäna pengar på människors uppenbara behov av distans.

Egoiste!

Chanels reklam för Egoiste från 1990. Härligt med lite power-hysteri, så jag bestämde att vi kan ignorera symboliken/budskapet i filmen(?). Allt var bättre på 90-talet.

Maison sans Margiela

poff

New York Times rapporterar att Maison Martin Margiela inte tänker rekrytera någon efterföljare till den designer som gav modehuset sitt namn- Martin Margiela. Istället har man ett kreativt team på 28 personer som har hand om klädskapandet. Att märket även expanderar med att göra parfym och öppna spa-hotell nästa år tyder på ett visst breddande av konceptet. Parfym är välkänt som sätt att skapa vinst- då det räknas som lyxprodukt och säljs för ett högt pris, i alla fall i jämförelse med det låga tillverkningspriset. New York Times Suzy Menkes skriver:

If the Margiela brand remains vibrant and vital without one creative force — and only time will tell if the image is fading — the Margiela initiative will be studied by the many historic brands trying to stay relevant in the 21st century. Other chief executives have suggested that “difficult” designers can impede innovation, although that view would not be shared by most fashion experts, who consider creativity paramount.

Man struntar alltså i att försöka hitta en värdig arvinge till Margiela-kronan. Kanske är det bara realistiskt, det är ju onekligen en svår plats att fylla- samtidigt som det antagligen skulle innebära anonymitet eftersom det är så modehuset styrts tidigare, och vem vill vara anonym, och så vidare. Eller så tänker man att det helt enkelt inte behövs? Märket är redan förknippat med framåtskridande och avantgarde. Varför ändra ett vinnande koncept? Ska bli intressant att se hur det går. Framåtskridande är ju knappast ett statiskt begrepp.

Artlover

För er som har missat nya konsttidningen Artlover så kan den rekommenderas! Den är gratis och finns att plocka upp lite här och där, i alla fall i Stockholm(?). Andra numret har precis kommit ut och innehåller fina intervjuer med bland andra Andreas Nilsson och Gunnel Wåhlstrand samt småintervjuer på temat samlare, där man intervjuat allt från en man som arbetat som konsthandlare i New York, till en Bonnier som köper för att ha hemma, till Valdemar Gerdin som har en växande konstsamling i sin lilla etta på Östermalm.

Jag tycker mig ana att Artlover mycket fokuserar på människorna bakom konsten, och ganska mycket struntar i det högtidliga. Här finns ingen bävande vördnad för konstens genier, samtidigt som man också uppvisar ett intresse för de minsta detaljerna i konstnärernas liv/ skapande.
Framförallt finns något här som många gratistidningar av idag verkar sakna. En lätttillgänglighet som samtidigt inte gör produkten banal, över huvud taget.

Mode-stum-film

Är det inte intressant att många, men inte alla, modefilmer som görs verkar ha gått tillbaka till någon slags stumfilms-estetik? Det vill säga; inga röster, pålagd musik samt texter istället för tal. Uppenbarligen känner man behovet att uppfinna hjulet än en gång, eller litar man bara inte på modellernas förmåga att tala?

Audrey

Vi hade Twin Peaks-tema på vår klubb på Högkvarteret i lördags. Jag klädde ut mig till Audrey Horne. Min lillasyster klädde ut sig till Ronette Pulaski, som hon ser ut när hon kommer över järnvägsspåret, trasig, smutsig, i ett nattlinne. Emma sa att man alltid klär ut sig i det man egetligen är mest nojjig över. Därav 'slut-oween'- explosionerna varje Halloween.
Min största rädsla är nog att se 'tantig' ut. Tror det beror på att frikyrko-skämten brukade hagla under min värsta indie-period. Ergo: Audrey Hornes lilla kjol och lilla jumper, besvärande freudianskt.

Noko Jeans / PUB

PUB:s skräckvision, via Martin Löfqvist

Varuhuset PUB stängde alltså ner Noko Jeans shop-in-shop/museum som skulle ha öppnat i lördags morse på Aplace(som inte hade något med nedstängningen att göra). De ville enligt egen utsaga inte förknippas med den politiska frågan.
Vad är då denna politiska fråga, kan man fråga sig. Handlar det om arbetsförhållanden? Om det är så, kan man alltså anta att PUB gör den sortens avväganden med alla de varor som de saluför? Det är alltså bara kläder från erkända demokratier som säljs? Arbetsförhållanden är noga kontrollerade? Kanske är till och med all kosmetik på våning 1 icke-djurtestad? Jag är imponerad, äntligen ett varuhus som tar sitt ansvar.

Eller är det så att PUB, trots sin nylansering som ett hippt varuhus, är såpass naiva att de tror att det är neutralt att stänga ner en nyöppnad butik, utan att ta kontakt med märket i sig? De vill inte ta ställning? Kanske att de borde ha satt sig in i Nokos inställning till Nordkorea. Kanske att de även borde tagit sig en titt på historen som berättades i Noko-museumet- som de själva gladeligen rev ner.Pinsamt.

Riktlinjer för skrivande på 00-talet

Fick ett dokument med generella riktlinjer(alltså inte riktade specifikt till mig, obs) av en tidning jag eventuellt ska skriva för. Riktlinjerna var gjorda i listform. Nummer ett ser ni nedan(översatt från engelska). Hur symptomatiskt?

Placera dig själv i bakgrunden.
Vi lever i en tid av bloggande. I bloggar så skriver vi om oss själva, våra liv och våra intressen. Detta tilltalar många människor som kan känna igen sig själva i bloggarnas inlägg. När man skriver en artikel blir det en helt annan sak. Läsaren läser tidningen för att läsa om den som artikeln fokuserar på, inte om dig. Om skrivandet är solitt och bra, kommer temperamentet och lynnet hos författaren så småningom visa sig och inte på textens bekostnad. Du behöver inte berätta för läsaren vad du har på dig, eller var du gick när du var på väg till intervjun. Det finns mer subtila sätt att förmedla stämningen. Använd språket, metaforer, citat. Tänk på varje 'jag' du skriver.

The Slits

!!!