Födelsemärken

I går såg jag en ung man vars prickiga mönster på tröjan harmoniserade bra med födelsemärkena på hans hals, eller, de liksom övergick i varandra. Jag kunde inte riktigt sluta stirra, vilket fick mig att tänka på att det skulle vara intressant med kläder som imiterade kroppen; klänningar i exakta hudfärgen du själv har, en scarf med tryck som imiterar ditt eget hår och hårfärg..?

Stilleben och neuroser

Jag har upptäckt ett något konstigt intresse för pryl-stilleben i diverse modetidningar hos mig själv. De kan få mig riktigt upprymd, vilket ju vanliga modefotografier också kan få mig till att bli, men detta är ju intressantare då ett stilleben ju egentligen bara är en konstfull uppradning av olika materiella ting. Jag kan nästan bli lite darrig, vilket är ganska stort, då det är känslan jag får när jag blir riktigt, riktigt upprymd över något, en riktigt bra skriven text, en riktigt nyskapande kollektion, etc. Mina favoriter för närvarande är de stilleben som Anne de Vries gjorde för Rodeo nummer 10 / 2007. Arrangemanget mat/smink var verkligen vackert och samtidigt riktigt äckligt. Bäst var det där han placerat läppstift på olika flaskor med krämer och dekorerat dem med bacon-skivor som liksom blev som små volangkjolar på imaginära ballerinor.
Kommer ibland på mig själv med att arrangera små stilleben i min lägenhet. Lägga en intressant tidning, en 8 hour cream-tub och en paket mentolcigaretter på golvet bredvid min säng och tänka ”sådärja”. Eller bli glad över kombinationen bukett med tulpaner, mobil och en seriebok i min väska. Egentligen inte alls för att imponera eventuella åskådare, som man lätt skulle kunna tro, utan mer för att tillfredställa mitt eget behov av en tydligt definierad smak; ”det här är mina saker de är jag; jag är dem” etc. Hmm… Borde kanske gå och tala med en utbildad person om det här.

Angående trendcykler och dylikt

I senaste numret av Bon skriver Sofia Hedström och Cecilia Ingesson en intressant artikel om trendinflationen som pågått de senare åren och huruvida det kommer leda till en motreaktion, det vill säga någon form av trenddöd eller inte. Jag har själv reagerat på hur extremt svårt det är att försöka se en röd tråd från de olika modeveckorna, både var för sig eller ihop. Det finns alldeles för många inspirationskällor och sätt att uttrycka dem på för att det ska vara överskådligt. Stockholms modevecka är dock fortfarande ofta greppbar på så vis, men så är ju också Stockholms modebransch bestående av en grupp människor med vissa inavelsproblem. Dessutom deltar ju tillräckligt få märken för att det ska kunna överskådas; är till exempel färgen orange tydligt med på två olika visningar så kan det räknas som en trend.
Det intressanta när trendcyklerna går snabbare och snabbare är att de till slut går in i varandra. Det blir en diskrepans mellan vad människor i modebranschen börjar tycka känns lite fräscht och mellan vad människan på gatan uppfattar som det. Ett bra exempel är bootcut-jeansen som nu sägs vara på väg tillbaka. De har kanske inte varit just trendiga på ett bra tag, vilket ju gör att modeskapare tycker sig kunna börja använda sig av dem igen, samtidigt som det räcker med att till exempel sätta sig på pendeln till Jakobsberg utanför Stockholm för att inse att de fortfarande bärs av många och uppfattas som relativt tidsenliga av många. Trenderna blir liksom lite väl löst verklighetsförankrade och svåra att ta till sig för dem som står med en fot i varje läger.
I artikeln frågar man sig alltså om huruvida de allt snabbare och snabbare växlingarna mellan trender kommer att leda till att människor helt enkelt förkastar trenden som begrepp och kommer att börja värdesätta andra värden istället. Slutsatsen blir dock att hur man än må försöka att se bortom trender etc. så kan vi knappast komma bort ifrån att de påverkar oss i det mesta vi gör och antagligen också kommer att göra det även i framtiden. Vilket säkert är sant, dock är ju inte trenden knappast något tidlöst begrepp. Att människor i väldigt lång tid har klätt sig enligt vissa vanor och sätt är egentligen ingen garanti för att det florerat riktiga trender i alla tider. Men ja, det är självklart svårt att komma ifrån att det i vår tid är så pass viktigt. Jag tror själv inte heller att människor kommer förkasta trenden, det krävs en alldeles för stor samhällsomvälvning för det. Trenden ses som ett slags självförverkligande, och det finns i vår tid knappast något mindre lyckat och kanske till och med tabu än att inte vilja förverkliga sig själv.
Det som möjligtvis skulle kunna hända är att människor börjar välja mer mellan olika trender. Det vill säga; det finns som nu en uppsjö mellan olika trender, det är upp till dig att välja rätt. Lite som hela god smak-begreppet, som det skrivits om här tidigare. Att få tillgång till olika trender kan ju som sagt vem som helst få med hjälp av internet och tidningar men det svåra är ju att se vilken som är… bäst, vilken som är mest trendig.

Tidlöshet part II

Har, som ni kanske märker, lite hakat upp mig på det begreppet. Finns så mycket att säga om det, i och med att det är så orimligt. Det mest orimliga är dock att vad som räknas som tidlöst i själva verket är direkt beroende av vilken tidsanda som råder, det vill säga; olika saker räknas som tidlösa i i olika tider. Likadant som med vårt andra favoritbegrepp; god smak. Frågan är om de inte i själva verket ofta är samma sak.

Mer tips...

För mer information se här

Något att tänka på

Georg Simmel har hävdat att välkomnande av det annorlunda och främmande är ett tecken på att en civilisation är "högre stående". Vilket även betyder att rädsla för dito tyder på en lägre stående sådan. Detta går ju att applicera på i princip allting men jag tror nog att det som Simmel tänkte på främst är den svenska jeans och tröja-kulturen. Eller eventuellt slentrian-användandet av färgen svart.

Döden i bilder

Var på ett seminarium idag på modevetenskapskursen jag läser som handlade om modefotografi, vanligt fotografi för den delen med, och de teorier kring det som fransmannen Roland Barthes presenterade under sin livstid. En viktig bok i sammanhanget är hans sista bok; Camera Lucida, där han försöker kategorisera fotografiet och bland annat även gör ett försök till att hitta vad det är i ett fotografi som fångar oss så ögonblickligen, som vissa fotografier kan göra på ett sätt som ibland känns helt slumpmässigt, och så vidare. Han lägger fram många teorier på olika områden inom fotografiet i den här boken, men kommer kanske aldrig fram till något riktigt konkret. Trots det är den klart läsvärd, kanske just därför till viss del då den lämnar många frågetecken som läsaren sedan själv kan spinna vidare på. Den är alltså verkligen ett tips till er som är intresserade av fotografiets vara och icke vara, den är dessutom ganska underhållande då han faktiskt lägger in många personliga reflektioner i texten. Hursomhelst, boken har en lite bitter grundton då han mor nyligen gått bort när han skrev den och detta påverkade honom i väldigt hög grad. Till slut lägger i alla fall fram en tes som i korthet går ut på att fotografiet alltid visar, vem det än egentligen föreställer, döden. I och med att personen alltid kommer möta döden förr eller senare, så är det som att personen på fotografiet liksom blickar in i sin egen framtid och sitt oundvikliga öde. Detta blir ju extra tydligt när personen på fotografiet redan har gått bort. När vi precis pratat om detta på seminariet så tar en kvinna i 60-årsåldern ordet och berättar om hur hon och hennes man brukar fotografera mycket och då framförallt deras barnbarn, vilket gjorde att just den här tesen då berörde henne mycket då hon påmindes om att hennes barnbarn faktiskt kommer gå bort förr eller senare och att det är bisarrt att hon på något sätt då fångar sitt barnbarns kommande död på bilden när hon fotograferar det. Jag tyckte det var väldigt... komiskt, eller i alla fall, charmigt då, men när jag skriver det nu låter det mest banalt. Hursomhelst, det var intressant att se någon beröras så mycket av en teori som Roland Barthes lade fram för trettio år sedan och applicera den på det sättet på sitt vardagsliv.

Bribes and Bruises

Är det inte fantastiskt att Sandra Backlund hade blåmärkets olika stadier som inspiration för sin a/w08-kollektion? Tyckte att det var ganska tydligt också, framförallt färgmässigt, det vill säga när man väl vet det. Verkligen en inspiration som hade varit svår att utläsa eller gissa sig till annars. Jag tycker ofta lite mer abstrakta inspirationskällor känns intressantare än konkreta. Att som Filippa K vara inspirerade av Nico i Velvet Underground på damsidan är säkert väldigt tacksamt, men också relativt tråkigt och nästan lite fegt, då ju Nico faktiskt rent konkret har burit vissa plagg och haft en väldigt definierad personlig stil. Inte för att Nico inte är en bra inspirationskälla, men, ja, ni förstår kanske vad jag försöker komma fram till här. Något som dock hade varit kul vore om de hade inspirerats av Nico på herrsidan istället. Kanske lite väl kul, svårt att ro iland alltså.

Bekännelser och det motsatta

Läser just nu Världens sista roman av Daniel Sjölin. Har sett fram emot den boken, då jag tidigare läst hans andra böcker och verkligen funnit dem intressanta. Världens sista roman utspelar sig på gränsen mellan fakta och fiktion då huvudrollsinnehavaren heter just Daniel Sjölin, är programledare på Babel i SVT och i övrigt delar många likheter med författaren samtidigt som många andra saker i boken antagligen är helt uppdiktade. Detta skapar en spänning i boken som delvis kommer ur det pinsamma i att huvudrollsinnehavaren har alkoholproblem, dåligt med självdistans och många andra dåliga karaktärsdrag. Det känns lätt som en bekännelseroman, samtidigt som det ibland är totalt det motsatta. Jag kom på mig själv med att tänka ”kan det där verkligen stämma?” vid läsningen av vissa bitar fastän det ju i sammanhanget är en totalt irrelevant frågeställning. Till slut drabbades jag av någon slags känsla av att bli lurad, liksom ”men det här är ju helt uppenbart en lögn!” men förlikade mig senare med den. Den var ju, som sagt, inte relevant. Daniel Sjölin har alltid beskrivits som lite av en svärmorsdröm, med sitt lagom rufsiga hår, blåa ögon och felfria hy. Som programledare för ett program om litteratur i SVT har han stuckit ut lite. Han ser inte ut som de brukar göra, med sin uppenbarelse i total brist på noppig kulturkofta. Han är helt enkelt så långt ifrån Göran Greider som man kan komma. Jag kan känna att det finns något extremt befriande i detta, att han på ett sätt verkar ganska harmlös, nästan lite för polerad, på ytan men samtidigt skriver litteratur som den här;
Så kunde de heta molnen öppna sig. Luftföroreningarna, ruelsen, baksmällan, kom direkt genom inandning av skadliga gaser som svaveldioxid, kvävedioxid och det ozon som trillat ner från atmosfären. Himlen flagnade som en gammal romersk takmålning. Stödgalor ökade, Ronja lämnade riksdagen, rasister intog kommunalhusen och kulturhatare riksdagen, små partiklar av giftiga metaller kom i omlopp, en giftig mäsk av smörjolja, spolarvätska och överkörda grävlingar jäste i motorvägarnas dikesrenar. På land spred sig först fetman, svepte genom underklasslagren, intog hela småstäder som Jönköping och Skellefteå. Sedan kom acnen; först i storstäderna, kring munnar och veck bakom näsvingar, sedan utåt mot kinderna, förorten. Korrosionen påskyndades av de oxider som i mötet med mossor och lavar omvandlades till starka syror och angrep byggnader, broar, statyer, hällristningar, spermiekvalitéer. Särskilt drabbades konstruktioner av lättvittrade material som naglar, skelett och raukarna på Fårö. Bergman grät vidöppet.

Samtidigt måste man kanske skilja lite på hans författarskap och den roll han har i tv som programledare, men ändå, uppiggande!

Världens sista roman är skriven av Daniel Sjölin och utgavs av Nordstedts förlag år 2007. Textutdraget är från sidan 54-55.

Wearing our hearts on our sleeves

Inhandlade nya Litkes igår och fick efter att expediten halvroat sagt "Eh jag har nog ingen påse som är sådär stor" även bära hem den i famnen. Det är ju som ni säkert vet inte vanliga Litkes den här gången utan mer en sorts samling av affischer i blockformat med underrubriken "Om skapande av Sveriges bästa modekreatörer" och således relativt stor och besvärlig att få hem. Vandrade Götgatan hemåt, eftersom jag passande nog glömt SL-kortet i en annan jacka, och kände mig fånigt demonstrativ. Här gick jag, bärandes en svår modetidning, förvisso i affischform men ändå, och kände mig som den största klichén på den här sidan millennieskiftet. Det var en lång promenad, trots att det antagligen inte var någon lördagsshoppande stockholmare mer än mig som reflekterade över det.
Hursomhelst, det fick mig att reflektera över tidningsformat. Litkes är ju även i vanliga fall en ganska stor tidning och även den lite besvärlig att bära hem, trots att den väl ändå får plats i en press stop-påse. På något sätt känns det lite som en markering; det här är och är heller inte tänkt att vara en tidning som man läser på tunnelbanan eller på lunchen. Det ska vara lite besvärligt och lite krävande. Egentligen mest symboliskt kanske, då det ju bara är marginellt besvärligare. Det känns lite som att Rodeo har tänkt lite likadant, trots att de ju är en gratistidning, en lite besvärligare gratistidning då, heh. Till skillnad från till exempel People, en annan gratistidning, som mer använder sig av fickformatsstuket.

Ett leende är ett leende är ett leende

Och leendet, Suzy Menkes leende som hon lite ansträngt avfyrar efter varje fråga! Lite som att hon förstår att hon nog till viss del kan verka skräckinjagande och därför måste lägga till det för att motverka det. Ungefär som att lägga till "...eller jag vet inte" efter ett påstående. Fruktansvärt charmigt, leendet alltså, det andra kan ju vara något av det mest korkade man kan ägna sig åt.
På tal om något helt annat, man måste älska Alexander Wang för att Just Like Heaven med The Cure spelas upp när man besöker hans hemsida. Inbillar mig att det verkligen är han som valt den och inte någon underhuggare som tyckte att den representerade "Alexander Wang som brand" bra.

Suzy Menkes

Suzy Menkes som skriver om mode för International Herald Tribune är fantastisk. Fantastiskt orimlig på något sätt. Så påläst, med så stor tyngd, samtidigt som hon påminner om en figur i en Kalle Anka-serie. Håret, rösten, kläderna, hon minner inte någonstans om de svala svartklädda människorna som annars brukar dominera modevärlden. Det är intressant med en person som egentligen livnär sig på att skriva om stil och vad som anses vara god smak för tillfället samtidigt som den själv egentligen inte rent stilmässigt företräder dessa två värden. Och ändå lyckas bli tagen på allvar!

Här talar hon med Valentino om hans kommande pensionering från modeskapandet och haute couturen.

Djupa v-ringningar är inte alltid av ondo

Ibland kan det se fantastiskt ut. Framförallt om man släpar runt på två molokna greyhounds. Synd att det ofta ser lite vulgärt ut på det täcka könet som vissa av oss tillhör.

Those First Impressions - The Associates (1984).

Att skapa önskad stämning

Det finns få saker som är så viktiga när det gäller att skapa önskad stämning på en visning som musiken. Det är väl kläderna då, liksom(!) Musiken kan användas för att förstärka en känsla som kläderna inger, för att förtydliga ett abstrakt budskap men även för att skapa en slags twist då musiken och kollektionen inte alltid är helt självklara följeslagare. Samtidigt är musiken så viktig att det kan bli pinsamt med fel val av musik. Att nu välja ”Fashion” med Chicks on Speed skulle ju till exempel vara ganska ödesdigert, då mode väl egentligen handlar om att ha koll och just den låten kan kännas något daterad i sådana sammanhang. Dock så kan ibland de mest uttjatade stycken kännas fräscha i ett visningssammanhang, om det är på rätt visning det vill säga.
Avsaknad av musik kan också vara effektfullt, men egentligen bara som just sådan, då tystnad i sig aldrig är riktig tystnad. Stolskrap och harklingar är kanske inte de ljud som man helst vill ska ackompanjera sin visning. Abstrakta ljud kan också vara effektfullt, ofta kan jag till och med tycka att det är bättre att ha sådana än att ha en riktig ”låt” med refräng och vers. Även om jag även kan känna en viss medkänsla med modellerna då avsaknad av tydlig takt säkert gör det svårare att röra sig på ett passande sätt till musiken. Nakknas visning i torsdags var ett bra exempel på hur abstrakt musik kan skapa en väldigt tydlig stämning. Det var Your Highness, som jag fått för mig ingår i Rollerboys i vanliga fall, som stod för den. Hela den visningen var ju för övrigt fantastisk.
Andra visningar på Stockholms modevecka som lyckats väl med musiksättandet var Acne som hade valt några slags stråkstycken som gav deras egentligen ganska avskalade kollektion med 90-talsinfluenser en luftig och klassisk känsla. Vem som valt eller skapat musiken är lite oklart. Carin Westers visning var ackompanjerad av en blandning av elektroniska stycken som kändes väldigt urbana och stycken som nästan var fantasy i sin framtoning och som påminde om Joe Hisaishis musik till Miyazakis filmer. Allt mycket passande, men det är knappast förvånande då det var David Roiseux som stod för urvalet.
Ett exempel på en visning där musiken verkligen användes som ett sätt att stärka en redan ganska tydligen känsla var Whyred där Luciano Leiva hade valt Billy Braggs ”A New England” som öppningsstycke. Charmigt val, också då just det stycket egentligen utmärks just av att den är så fruktansvärt enkel men ändå så bra, precis som Whyreds visning säkert uppfattades av många!
På Beckmans stickvisningar är kanske musiken extra viktig då eleverna har så kort tid på sig att presentera sina kreationer, sitt koncept och framförallt till att göra ett bestående intryck, då de ju är ganska många som visar på samma gång. I år fann jag också musiken väldigt väl vald hos de flesta elever. Anna Hjerling lyckades med sin musik dra paralleller mellan sina kläder och gamla samurai-rustningar, något som kanske hade gått många förbi utan den klassiskt japanska musiken med en modern twist som spelades. En annan favorit var Maryam Avalinejad som bröt av mot de andras färgskalor i svart, vitt, grått och beige genom att ha kläder i gult, turkost och vinrött och hade då också valt ett stycke med texten ”I don´t care what you dress like or what you wear, but please make sure you´ve got some colors in there. Now it´s all very well stepping out in black and white, but you´re no girlfriend of mine if you´re doing that, right.” Vet inte vad det är för musik dock, då det inte är uppgivet någonstans.

Det var allt för musikresenscent –bloggen idag (?!)